I vissa fall vänjer man sig aldrig, oavsett hur många gånger man upplever det. När ett mönster upprepar sig tillräckligt många gånger, så börjar man tröttna. Att kämpa för något utan att nå utveckling är oerhört frustrerande. Man känner sig som Sisyfos, som i oändlighet får rulla samma sten uppför samma berg. Och ibland är det svårt att se värdet i det.

Jag tror inte riktigt att man någonsin slutar bry sig. Men nånstans kommer man till en punkt då man blir väldigt duktig på att ignorera det faktum, att man just bryr sig. För av ren självbevarelsedrift försöker man sluta lägga energi på det som inte leder någonvart.

Teorin som säger att om bara jag kommer göra något annorlunda, kommer personen ifråga reagera annorlunda, verkar inte alltid fungera. Ibland bär alla vägar till just... ingenting.

Till och med jag har mina gränser och accepterar inte vad som helst.