Jag försöker att utmana mig själv i vardagen om jag ser en möjlighet. Som att få syn på någon man egentligen inte vill träffa men trotsa denna första reaktion och istället gå fram, hälsa på och vara trevlig mot någon som gjort en kopiöst illa en gång i tiden. För i ärlighetens namn finns det inte mycket som är så befriande som att vara förmögen att förlåta någon. Annars stannar det kvar i en.

Sen är det ju också så att det är min allra största drivkraft - personlig utveckling.


På samma sätt tänker jag att så fort jag drabbas av någon form av negativ känsla, så har jag ett val gällande hur jag vill hantera den. Antingen kan jag låta den vara kvar så att den slår rot och blir till något destruktivt, eller så tänker jag på vad jag vill och strävar efter att handla utefter det. Genast släpper man fri den där gnagande känslan och känner hur man växer och gör något konstruktivt istället. Men det är sannerligen inte en dans på rosor så det är inte alltid jag lyckas.