Kasar ner från soffkanten och lägger mig på mage på golvet under bordet för att borra in ansiktet i min katts fluffiga päls.
Två sekunder senare reser han sig och går för att äta och lämnar mig ensam.
Men jag ligger kvar sådär en bra stund. Tycker om att se världen från en annan vinkel.

Det har blivit svårt att ta saker på allvar.

Och egentligen vill jag nog att allting ska kunna kläs i ord. Gör allting konkret.
Jag ser igenom alla lögner innan de själva gör det. Jag ler och säger ja, för jag tar det inte på allvar. Och vet ändå hur det blir i slutändan. Jag spelar med för jag vet bättre.

Men ibland är det jobbigt att se så mycket på en och samma gång. Jag älskar klarhet men ibland vill jag bara filtrera undan alla intryck innan de fastnar.

Hjärnans insomnia är tillbaka.

"Ge mig en kyss innan du går att bygga en dröm på".
Det är oftast så det är.
"Kyss mig långsamt om vi ses igen".


Jag har nog aldrig mått såhär bra med mig själv och det var dit jag ville komma.
Dit och ännu längre. Aldrig ska jag sluta gå.


Jag måste ta mig ur sängen och ut och uppleva.
Ta med mig min finaste ägodel som kan fånga det jag känner.


Ibland är det svårt att veta var man ska göra av det man känner.
Om man ska göra något med det alls eller bara glömma bort det.
Å andra sidan är valet inte ens eget.
Förutom i Eternal sunshine of the spotless mind.

Det är styrkan som avgör. Och djupet. Vissa saker försvinner aldrig, hur långt tiden än har hunnit gå.


Min katt är så söt när han sover att jag skulle kunna betrakta honom i flera timmar. Jag vågar inte hålla kvar blicken för länge för lyckan som uppfyller mig skapar en fnissattack som skulle kunna väcka honom.


Lyssnar på Amélie-soundtracket och fastnar i en känsla. Vill bara vara. Hålla kvar ögonblicket så länge som möjligt.



Nu vänder vi på kultingen och rullar oss i sockervadd.

Är det så att drömmar (de man har när man sover) kan förstärka ens känslor

eller
 
är det rentav så att de upplyser en om att de känslor man har är starkare än man först var medveten om?

Vissa saker är så vackra att jag får ont i ögonen.

I övrigt är det för lite tid och för mycket måsten. Men jag har lärt mig nu. Att tacka nej när andra försöker trycka på mig sin stress. Säger att "jag gör vad jag kan, mer än så kan jag inte göra". Min kropp dör ju ändå. Krampar så att ögonen rullar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Stanna kvar i verkligheten.
- Såg jag i syne eller vinglade du uppför trappan?
Ja. Jag kunde inte ens hålla dörren.

Så jag tycker ändå om att ord och analyser står i fokus. Vill inte stå vid en alldeles för hög bänk och bära hat timmar i sträck. Det är på tok för tunga känslor och överskrider min maxvikt. Inte undra på att jag får så ont i ryggen.


Men det är bara petitesser.
Jag klarar av att vara lycklig ändå. Jag väljer glädjen. Alltid.
Är lugn och harmonisk inombords. Strong enough.

Och hjärtat klappar takten till ljudet av stråkar mot fiolsträngar.

Avundsjuka är inte en känsla jag är särskilt bekant med. Men ibland knackar den på och i några få sekunder tittar jag på den genom nyckelhålet. Möter dess blick. Kan önska att jag hade den där vackra syskonkärleken som andra har. Där man stöttar och inte stöter bort. Vilja ha en pappa som ser ens personlighet istället för att hela tiden missförstå en och söka varenda möjliga konflikt. När han går in i ett ett rum, går jag ut ur det.

Fast... det är bara när jag tänker på det som jag blir ledsen. Därför följer jag ett råd jag en gång fick. Tänk inte på det. Så jag låter bli att öppna dörren och går och sätter mig i soffan igen.

Jag tänker på det medvetna och det undermedvetna.
På hur drömmarna sätter i nyckeln till hjärtats kammare och låser upp känslor som sedan följer med in i verkligheten när man vaknar.
Fast kanske är det bara en tidsfråga innan man förträngt dem igen.


Jag har hostat i flera veckor nu.
Det jag svalde vill kanske bli frisläppt igen.


någon annans hjärtslag
ska vara största källan
till trygghet

jag brukar lägga handen
mot mina egna
och uppnå samma effekt
för de känns främmande



"bara så länge det finns stjärnor över oss
och bara sålänge våra hjärtan
klarar av att slå"


ibland måste jag ta på mig ett extra lager tyg
för att all vacker musik ger mig gåshud

"det gör ont att veta
men lika ont att undra"

det jag inte vill röra vid i vaket tillstånd
utforskar jag när jag sover
för i en dröm är allting glasklart
där ryms inga frågetecken


jag tycker inte om när människor
gör intryck lämnar avtryck
när de ändå bara är på genomresa
sist det hände stod jag under en konsert och kände att
om-ingen-kramar-mig-precis-nu-så-slutar-jag-andas-och-går-sönder
jag fann min tröst i ett leende på scen
som påminde om någon annans

"jag vet att denna natten kommer döda mig
om jag inte får va med dig"



dricker vaniljte och låtsas att tiden inte går
drar fingrarna igenom och fastnar i allt det slitna
det är på tiden att jag reder ut det

Det här känns som en regnig dag i juni då jag inte riktigt orkar gå utanför dörren eller ens vakna till liv. Allting står stilla och innan jag vet ordet av byter dygnet blad. Hjärnan andas vakuum.

Men idag måste jag ta på mig jacka och skor. Vinden kommer ta tag i mitt hår och piska mig i ansiktet. Ingen får egentligen riktigt röra mitt hår trots att en av de absolut vackraste känslorna som finns är just någon annans fingrar från hårbottnen ut till rötterna.

För någon vecka sedan träffade jag min gamla svensklärare. Han ser ganska mycket ut som Bill Clinton och var en av mina favoriter under gymnasiet. Han läste mina dikter och sa att jag och Bob Hansson bodde i samma poetiska universum. Så han frågade om jag fortfarande skrev. Jag tyckte inte om mitt eget svar. Men vad ska man skriva om när man stängt av sina känslor? Kanske har jag bara varit utan inspiration. Eller så handlar det om att det är mycket lättare att skriva om saker som gör en ledsen. Olycka och förälskelser. Allt annat är för grått och i för svag styrka.

När jag kommer till stan väntar en hel timme att slå ihjäl. Jag tror att jag tar med mig Tomas Tranströmers samlade dikter som sällskap över en kopp kaffe.

Rödvinet fick blodet att rusa. Jag kunde känna värmen i fingrarna, känna händerna pulsera.
Sätt nu eld på dina fingrar,
håll händerna kalla
Jag minns en sommar när jag satt med tumvantar vid ett tangentbord och frös ändå. Minns hur jag hellre befann mig i en påhittad värld än att gå ut i solen med mina vänner. Ensamheten är ändå okomplicerad. Men inte varm. Jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan.

Har du sett någon i ögonen?
Jag kan inte hitta dit

Du är svår att leva utan
Jag är svår att leva med

Var är hjärnan?
Här är våldet

Bygger bon till fjärilarna men släpper aldrig in dem.
Jag är livrädd med stil. Jag har aldrig kunnat släppa någon riktigt nära så jag är rädd att jag aldrig kommer våga. Jag vågar kanske inte vara så rädd. Folk brukar bli glada när de blir omtyckta. Blir jag omtyckt på det där sättet tycker jag mest bara att det är jobbigt och tycker att de kan låta bli. Skona sig själva. Det kommer bara leda till nåt ont.

Stressen har börjat gnaga i min hårbotten igen. Snart vet jag inte var jag ska få plats med mina panikångestattacker när den kväver mig. Hänsyn är ingenting som kan krävas. Vissa människor är bara utan.

Längtar efter att få äta körsbär. Sist tog jag kvistar med mig hem för att kunna slita mig från träden. Jag önskar att jag kunde fastna sådär även i andra sammanhang.

Någonstans på vägen lärde jag mig att blockera ord. Jag förstod att de saknade betydelse.

Jag tycker om att läsa gamla ord. Såhär kände jag till exempel i maj 2007:

det är roligast att tröttskratta
& kom så sjunger vi kvällen välkommen
jag vill trä pärlor på dina hårstrån

kick you out & let the sunshine in

och världen ska snurra under mina fötter
så att det känns som att jag dansar

oftast är minnena vackrare än ögonblicken
och jag vet precis varför
kunskap tar ibland bort tjusningen
så jag glömmer så lätt
jag glömmer så lätt

men när det studsar mellan väggarna kommer allting tillbaka till mig
det stannar ju kvar om det inte hittar någon väg ut

skrik det, högt
men bara om du vill

man kan inte känna det man vill
det är det som gör världen vacker

& jag blir så fylld med syre
att allting runt omkring mig är musik
sluta producera koldioxid och börja dansa
om du vill dansa,
dansa med mig

Jag tar inte ställning, jag väljer att se saker och ting ur olika perspektiv istället.

Hon står lutad mot räcket för att hjärtat inte ska lämna kroppen. Det finns bara skärvor kvar nu. Ett annat sätt att få i sig glassplitter.

Han tog ett djupt andetag i helvetet och spyr nu eld över omgivningen. När käkarna öppnas biter jag tungan och vänder bort blicken. I huvudet springer versaler och allt jag vill ha är tystnad. Ord riktade mot mig och jag vill ge min knytnäve som respons. Det är det enda språk vissa känner till.

Och dig har jag sparat i en ask. Placerat den i en av hjärtats kammare i förvar. Till denna elden tillförs inget syre men den dör inte heller. I vissa situationer är hjärtat orubbligt.

Varje aktion, oavsett hur liten, har en reaktion.

Just nu är det mest bruna mjukisbyxor och fläta i luggen. Att sittdansa till Bob hund och "it's so rock 'n' roll to be alone". Ett tag inbillade jag mig att jag kände saknad & längtan. Sådana där vackra saker som jag aldrig riktigt förmår hjärtat att spotta fram. Jag hinner snubbla långt före.

Varenda morgon behöver jag hjälp med att pumpa runt blodet i kroppen. När jag är fysiskt nära en annan person upphör min automatiska andning. Då börjar jag kippa och inser att det är dags att ta avstånd.

Ibland stänger jag ute förnuftet och koncentrerar mig på känslan. Passar på att ta några djupa andetag innan jag börjar tänka igen. Du frågar mig vem jag vill ha och jag svarar att JagVillInteHaNågon. Det märks extra tydligt när en kvarglömd blick får lungorna att morra.

Det tar blott några sekunder, sedan är känslan bortglömd.

Jag säger som jag brukar:

Ålder är en benämning på hur länge man varit vid liv.
Inget annat.

Det är hur lätt som helst att vara rak mot raka människor.
Och svårt att vara rak mot människor som själva inte är det.

Det är oftast brist på intelligens som får människor att bete sig illa.
Ibland beror det på att man färgas av sina egna känslor, då de är starka i den givna situationen.
Men oftast begriper man helt enkelt inte bättre. Möjligtvis spelar brist på moral in också.

Jag säger: leva och låta leva!

Ljusglimtarna har blivit synliga för även mina ögon igen. Helt plötsligt var jag inte ensam längre i en ihålig kropp. Hjärtat började pumpa igen, frälsa mig med ett vardagsljud annat än från en alldeles för högljudd tvättmaskin. Jag kan drömma även i vaket tillstånd. Längta. Frisläppa de saknade happyhormonerna. Ibland måste man gå ide för att få andas lite. Upp till ytan och ta några rejäla andetag innan det är dags att dyka igen.

Vissa dagar märker jag inte ens att jag öppnat ögonen. Jag går runt och tittar på insidan av ögonlock hela dagarna. Munnen är ett streck målat av blyerts. Håret blåser in i ansiktet och suddar ut alla kanter men jag bryr mig inte ens om att fånga in det med mina fingrar. Jag skulle inte vilja möta min blick just då. Tomheten hade nog berövat mig på syre.

Jag kämpar för att vara oberoende men varenda gång får jag en annan sanning slängd i ansiktet. Att människor har en sådan makt att påverka. Några få ord kan slå ut hela mitt solsystem, få mig att sluta skina. För orättvisor är mer än vad jag tål. Jag får en allergisk reaktion och försöker stöta ut min egen själ ur kroppen. Stöter ifrån, förvränger, sväljer betet och smakar på det en stund. Men inom sinom tid spottar jag alltid ut det igen. Öppnar ögonen, låter ljusglimtarna blända mig tills jag ser glasklart. Du kan inte avgöra vem jag är. Det kan bara jag. Att andra ser mycket mindre än vad jag gör, kan jag inte rå för. Inte konstigt att ens agerande blir osynligt ibland.

Vissa sår tar längre tid att läka. Det är deras fullständiga rättighet. Bara för att du tvingar ihop det med nål och tråd, innebär det inte att det läker snabbare. Men det har inte gjort ont idag. Det har lyst inombords. Det finns trots allt vissa ljus som kan blåsa ut mörkret.