Rödvinet fick blodet att rusa. Jag kunde känna värmen i fingrarna, känna händerna pulsera.
Sätt nu eld på dina fingrar,
håll händerna kalla
Jag minns en sommar när jag satt med tumvantar vid ett tangentbord och frös ändå. Minns hur jag hellre befann mig i en påhittad värld än att gå ut i solen med mina vänner. Ensamheten är ändå okomplicerad. Men inte varm. Jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan.

Har du sett någon i ögonen?
Jag kan inte hitta dit

Du är svår att leva utan
Jag är svår att leva med

Var är hjärnan?
Här är våldet

Bygger bon till fjärilarna men släpper aldrig in dem.
Jag är livrädd med stil. Jag har aldrig kunnat släppa någon riktigt nära så jag är rädd att jag aldrig kommer våga. Jag vågar kanske inte vara så rädd. Folk brukar bli glada när de blir omtyckta. Blir jag omtyckt på det där sättet tycker jag mest bara att det är jobbigt och tycker att de kan låta bli. Skona sig själva. Det kommer bara leda till nåt ont.

Stressen har börjat gnaga i min hårbotten igen. Snart vet jag inte var jag ska få plats med mina panikångestattacker när den kväver mig. Hänsyn är ingenting som kan krävas. Vissa människor är bara utan.

Längtar efter att få äta körsbär. Sist tog jag kvistar med mig hem för att kunna slita mig från träden. Jag önskar att jag kunde fastna sådär även i andra sammanhang.

Någonstans på vägen lärde jag mig att blockera ord. Jag förstod att de saknade betydelse.