Tänka sig.

I år får man uppleva ljuva fredagen den trettonde TVÅ gånger!

Igår när jag tittade på en tysk skräckfilm dubbad till emotionslös amerikanska, insåg jag en sak. Att de största och lyckligaste ögonblicken oftast har mycket slit, stress och press bakom sig. Något sådant high måste nästan föregås av samma mängd på minusskalan. Jag vet bara hur otroligt lättad jag känner mig stunden efter att jag har varit riktigt rädd. Hur jag växer när jag finner modet att trotsa en rädsla. Man blir av med någonting negativt och vinner därmed någonting positivt.

Det är väldigt mycket tråkigare när det är på andra hållet. När man erfarit något väldigt givande och underbart men belöningen blir ångest.

Man blir inte av med sin smärta genom att ständigt påminna någon annan om sin.
Man blir inte av med sin smärta genom att lägga all skuld på någon annan.
Och man lagar framför allt inte en relation genom att gå till angrepp.
Där den ene går till angrepp måste den andre gå in i försvarsställning.
Därmed kan man aldrig mötas utan bara stöta från varandra ytterligare.

Men allt sådant är svårt att agera efter, även om man vet att det är så.
Det blir så när starka känslor är inblandade.
Det är därför jag aldrig vill ta en diskussion när jag känner att jag inte kan kontrollera mina känslor.
Det är det mest värdefulla min utbildning har gett mig - förmågan att kunna åsidosätta dem och se rationellt på en situation.

Jag önskar att jag kunde bära andras smärta, åtminstone för en stund, så att de kan se klart.
So that their sight doesn't get clouded by their pain.
Men det kan jag inte. Jag är bara lika insignificant som jag brukar vara.

Det som frustrerar mig mest är tystnaden och alla obesvarade frågor.
Och hur mycket jag än vill låta bli att tolka det, så är det inte alltid jag kan.

Alla hanterar saker olika, vilket är en fullständig rättighet man har.
Och ibland kan man inte göra någonting alls för att påverka.

Jag fastnar framför ett foto av honom och det är då det blir verkligt för mig. Ögonen blir fuktiga när jag inser att jag aldrig kommer träffa honom igen. Den glädjespridaren skulle lyckats få folk att börja dansa på en kyrkogård. Och glada människor med positivt är bland det bästa som finns.

Saknaden är så stor att den inte kan kartläggas.