"Ge mig en kyss innan du går att bygga en dröm på".
Det är oftast så det är.
"Kyss mig långsamt om vi ses igen".


Jag har nog aldrig mått såhär bra med mig själv och det var dit jag ville komma.
Dit och ännu längre. Aldrig ska jag sluta gå.


Jag måste ta mig ur sängen och ut och uppleva.
Ta med mig min finaste ägodel som kan fånga det jag känner.


Ibland är det svårt att veta var man ska göra av det man känner.
Om man ska göra något med det alls eller bara glömma bort det.
Å andra sidan är valet inte ens eget.
Förutom i Eternal sunshine of the spotless mind.

Det är styrkan som avgör. Och djupet. Vissa saker försvinner aldrig, hur långt tiden än har hunnit gå.


Min katt är så söt när han sover att jag skulle kunna betrakta honom i flera timmar. Jag vågar inte hålla kvar blicken för länge för lyckan som uppfyller mig skapar en fnissattack som skulle kunna väcka honom.


Lyssnar på Amélie-soundtracket och fastnar i en känsla. Vill bara vara. Hålla kvar ögonblicket så länge som möjligt.



Nu vänder vi på kultingen och rullar oss i sockervadd.