Avundsjuka är inte en känsla jag är särskilt bekant med. Men ibland knackar den på och i några få sekunder tittar jag på den genom nyckelhålet. Möter dess blick. Kan önska att jag hade den där vackra syskonkärleken som andra har. Där man stöttar och inte stöter bort. Vilja ha en pappa som ser ens personlighet istället för att hela tiden missförstå en och söka varenda möjliga konflikt. När han går in i ett ett rum, går jag ut ur det.

Fast... det är bara när jag tänker på det som jag blir ledsen. Därför följer jag ett råd jag en gång fick. Tänk inte på det. Så jag låter bli att öppna dörren och går och sätter mig i soffan igen.