Vissa saker är så vackra att jag får ont i ögonen.

I övrigt är det för lite tid och för mycket måsten. Men jag har lärt mig nu. Att tacka nej när andra försöker trycka på mig sin stress. Säger att "jag gör vad jag kan, mer än så kan jag inte göra". Min kropp dör ju ändå. Krampar så att ögonen rullar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Stanna kvar i verkligheten.
- Såg jag i syne eller vinglade du uppför trappan?
Ja. Jag kunde inte ens hålla dörren.

Så jag tycker ändå om att ord och analyser står i fokus. Vill inte stå vid en alldeles för hög bänk och bära hat timmar i sträck. Det är på tok för tunga känslor och överskrider min maxvikt. Inte undra på att jag får så ont i ryggen.


Men det är bara petitesser.
Jag klarar av att vara lycklig ändå. Jag väljer glädjen. Alltid.
Är lugn och harmonisk inombords. Strong enough.

Och hjärtat klappar takten till ljudet av stråkar mot fiolsträngar.