Jag har, utifrån mitt arbete som socialarbetare, gått utbildningar i våld i nära relationer. Det är många människor som inte har gjort det men som ändå gärna har åsikter i ämnet, vilket är problematiskt. Det finns en kultur i att lägga skulden och skammen på offret, ofta kvinnan, istället för på förövaren. Mäns våld mot kvinnor handlar om vissa mekanismer, samma mekanismer som genomsyrar patriarkatet. Det handlar om att begränsa kvinnan, att bryta ner henne och att utöva makt över henne. Allting sker successivt, så att en normaliseringsprocess hinner äga rum. Därför är det också väldigt effektivt. I många fall behöver männen inte ens uppfylla alla kriterier för våld i nära relationer, de behöver aldrig använda fysiskt våld eftersom hotet om alla former av våld redan finns där, ständigt närvarande, och påverkar kvinnans agerande. Det är inte alls ovanligt att en försvarar mannens agerande genom att påpeka att kvinnan minsann har sina "issues" också. Det är inte heller ovanligt att män gärna påtalar att män minsann utsätts för våld från kvinnor också. Detta är bara ett sätt att förflytta fokus från de strukturer som faktiskt råder och även ett sätt att ursäkta mäns våld mot kvinnor. Män vill i regel inte att deras makt över kvinnor ska ifrågasättas. Samtidigt behöver män börja reflektera över sin egen roll i förhållanden med kvinnor och deras värderingar i dessa förhållanden. Det är fortfarande oerhört vanligt att män ser sina kvinnor som en ägodel och därför tar illa upp när andra män visar intresse för deras kvinnor. Det handlar i regel inte om att "försvara" sin kvinna, som vissa vill få det till, utan om att markera att den där kvinnan tillhör just honom och ingen annan. Kvinnan är mannens bihang. Kvinnor som inte lämnar sina våldsamma män ifrågasätts ofta, såsom deras trovärdighet. Ifrågasättandet sker av människor som helt saknar kunskap om normaliseringsprocessen och dessa människor verkar samtidigt lida av avsaknad av empati. Om en blir utsatt för olika sorters våld, utvecklar en med all sannolikhet rädsla, och rädslan handlar uteslutande om hur en kan agera utan att väcka mannens vrede. Det finns ofantligt mycket forskning som visar att det farligaste som en kvinna i en våldsfylld relation kan göra är att lämna sin man; att det är då som dödligheten är som högst. Och ändå fortsätter både lågutbildade och högutbildade att ifrågasätta varför kvinnor inte lämnar samtidigt som skyddet av dessa kvinnor är nästintill obefintligt. När det, med andra ord, är säkrare att stanna kvar hos mannen och fortsätta bli utsatt för våld, som åtminstone inte är dödligt. Statens satsning på att bekämpa mäns våld mot kvinnor är väldigt låg. Det är just därför det istället finns ideella organisationer som får ta vid. Som inte räcker till. Det är på tiden att staten börjar prioritera denna fråga på allvar. Särskilt med tanke på hur många kvinnor som varje år dödas av en man i sin närhet.