En vit man i 30-årsåldern i mitt flöde på Facebook kommenterar ett förslag från F! genom att säga att det är det dummaste han "hört". Så långt, så bra, det är en åsikt han är berättigad till, precis som att jag tycker att Moderaternas förslag på att förbjuda tiggeri är en representation för hela partiets människosyn. Men så skriver han att de som faktiskt vill ha jämställdhet bör rösta på exempelvis Folkpartiet framför "missnöjespartiet" F!. Och då kan jag inte hålla mig, utan ber om argument. Jag ber inte om dessa argument för att starta en konflikt, utan för att jag är nyfiken på hur han menar med sitt uttalande. Det blir snabbt tydligt att han helt saknar kunskap om vad jämställdhet faktiskt innebär - att termer som intersektionalitet spelar in. Han lever fortfarande kvar i föreställningen att det endast handlar om lika villkor mellan könen. Det visar sig lika snabbt att han inte har några argument för att styrka sitt uttalande.

 

Så kränktheten låter inte vänta på sig.

 

Första härskartekniken han tar till är att försöka förflytta fokus från sitt eget uttalande till mina eventuella åsikter kring det - åsikter som jag över huvud taget inte yppat. Så jag ber honom lugnt och sansat att inte byta ämne. Han kommer då med ett svagt argument kring sitt uttalande och jag frågar hur han menar, och tillägger att jag är uppriktigt intresserad av att höra (för att undvika att få honom att tro att jag på något vis är ironisk för det är jag inte). Då tar han till nästa härskarteknik - han idiotförklarar mig. Och en handfull andra vita, kränkta män ger sig in i diskussionen och börjar idiotförklara mig. Jag får till och med ett "oj oj, lilla gumman, var vi dumma mot dig nu" när jag ber männen sluta med sina härskartekniker och även ber dem att sluta hålla varandra om ryggen och istället ta ansvar för vad de skrivit till mig och tåla att jag bemöter vad de skrivit. Det som är mest intressant är att ingen av dem bemöter det jag faktiskt säger en enda gång utan går till angrepp/byter ämne istället medan de dunkar varandra om ryggen. 

 

Något ytterligare som är intressant är att det tidigt i diskussionen är en man som uttalar att han rentav är emot jämställdhet, och ingen lyfter på ögonbrynen. Men när jag, i egenskap av kvinna, ber om argument för ett uttalande som gjorts, börjar en tända facklorna och gruppera. Detta fenomen har belysts i media mycket de senaste åren men ändå verkar män(niskor) helt blinda inför sitt agerande. 

 

Enda argumentet som han i alla fall får fram är att F!:s politik inte är logisk och realistisk medan Folkpartiets är det. Jag blir till och med serverad en länk till Folkpartiets jämställdhetspolitik av en annan man. Jag går snällt in och läser innehållet, som är totalt intetsägande. En liten del av problemen blir belysta på amatörnivå men jag kan varken utläsa hur Folkpartiet ställer sig till dessa orättvisor mellan könen (eftersom det endast är kön som tas upp) eller hur de anses att de ska lösas. F!:s förslag, som hela diskussionen utgår ifrån, handlar om hur en ska lösa löneskillnaderna mellan könen. Ett radikalt förslag kan tyckas och nu, till skillnad från i vita-kränkta-män-forumet, tänker jag yppa min åsikt kring det hela:

 

Det hela är enkelt. Antingen måste kvinnors löner höjas eller mäns sänkas. Den biten är realistisk och logisk. Och är det något argument en gärna tar till för att såga F! så är det att klanka ner på deras ekonomiska plan. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det därför mer realistiskt att "sänka" männens löner enligt det förslag som presenterats. Vad som inte är varken realistiskt eller logiskt är att behöva vänta i 67 år på att löneskillnaderna ska jämnas ut, vilket är fallet om det fortsätter som i dagsläget, med dagens politik, där Folkpartiet är med och regerar.