Jag råkar vara väldigt intresserad av neuropsykiatriska diagnoser och har gått på så många utbildningar jag kan i ämnet eftersom jag i egenskap av socialarbetare träffar människor med dessa diagnoser och då tycker jag att jag har en skyldighet att veta hur jag ska bemöta dessa människor på bästa sätt. Jag har träffat väldigt få som delar denna inställning. Kunskapen kring dessa diagnoser är förvånansvärt låg bland de instanser som oftast kommer i kontakt med dessa människor, såsom skola och socialtjänst. För mig är det vanligare att höra människor, som saknar kunskap i ämnet, hävdar att dessa diagnoser i princip inte existerar över huvud taget utan att det snarare har blivit en trend att sätta diagnoser. När forskningen visar att denna upplevda explosion av diagnoser i realiteten handlar om att kunskapen kring diagnoserna har ökat både bland allmänheten och de som arbetar med dessa; därför är det också lättare att upptäcka de människor som har diagnoserna och därmed kunna erbjuda dem rätt hjälp i rätt tid. Naturligtvis ska det inte ske någon "överdiagnostisering" som många menar sker, men samtidigt är det otroligt kränkande mot de som faktiskt lider av dessa psykiska, osynliga funktionsnedsättningar att hävda att de inte existerar. Jag har hört professionella som länge varit yrkesverksamma säga "han har inte ADHD för han kunde sitta stilla under samtalet". Ett yttrande som enbart grundar sig i okunskap, som tyder på att den enda kunskapen en besitter är själva stereotypen.

 

Sedan förekommer det så klart situationer då människor försöker dra nytta av diagnosernas existens. Föräldrar kanske försöker bortförklara sina problem inom familjen genom att mena att barnet har en diagnos. Skolan kan försöka undvika att ta itu med mobbning genom att hänvisa till att den mobbade har en diagnos som påverkar dennes sociala kompetens. Detta är självfallet horribelt och visst förekommer det även feldiagnostisering, när symptomen som uppvisas snarare kan härledas till upplevda trauman eller en kaotisk hemmiljö. Och tråkigt nog så är det så med allting; människor kommer alltid försöka dra nytta av vissa sakers existens när de ser möjligheten, men det innebär inte att det i grund och botten inte existerar.