Igår fyllde min älskade Sesplopp tio år. Det är mycket för att vara katt. Och en lång tid som han har varit en självklarhet i mitt liv.

 

När han var liten såg han ut som ett litet garnnystan. Han praktiskt taget satt i matskålen medan han åt, och bara svansen stack ut. Han hade förvisso fyra syskon, så han lärde sig tidigt att konkurrera för att få mat. Och han har inte slutat med den biten. När han var liten brukade jag ta med honom på skogspromenader och när han sprang såg han ut som en ekorre. Jag kunde ta med honom på utflykter och ha honom lös. Oftast fungerade det. Han blev inte min allra första katt men han sprang rakt in i hjärtat med sin lojalitet och tillgivenhet. Han var och är behövande på ett sätt som en hund är, snarare än en katt. Hans stora, vackra ögon är trollbindande och med dem söker han ofta mina. Jag kan komma på honom med att bara ligga och stirra på mig. Jag kan kalla på honom när jag befinner mig i ett annat rum än vad han gör, och då kommer han. Jag kan vara tvärsöver ett rum och titta honom i ögonen. Det är tillräckligt för att han ska komma springande. Han spinner när han hör min röst och han spinner vid ögonkontakt. När han vill upp i min famn börjar han klättra längs mitt ben. Han pratar mycket med mig och ibland driver det mig till vansinne men samtidigt skulle jag absolut inte vilja vara utan det. Han älskar att störa mig när jag yogar för precis just då blir han som mest kelen (trots att han har haft jättelång tid på sig att kela med mig innan dess - mer kattig än hundig där). 

 

Jag har många gånger tänkt tanken att det kommer en dag då han inte är i livet längre och det enda jag ser framför mig då är vadderade rum, tvångströja och stark medicinering. Det är för mig ofattbart att han en dag inte kommer att vara en del av mitt liv. Så högt älskar jag denna pälstuss. Så speciell är vår relation. Så jag behöver minst tio år till. Pretty please.