Jag känner mig smått hög på glädje.
Det är en fantastisk känsla!

När jag tog examen, hade jag fortfarande inte kännedom huruvida jag var godkänd på den sista, individella tentan. Beskedet damp ner i postlådan idag, och med det oöppnade kuvertet i handen, blev jag faktiskt väldigt nervös. Men jag blev inte bara godkänd - jag fick också en, för mig, hjärtvärmande kommentar. Jag nämnde nämligen praktiken och att jag där fått kritiken att jag hade för lite distans till klienterna och min lärare gav följande kommentar till detta:

Malin sätter fingret på det som både hon och jag känner:

"Jag är rädd för att lägga mitt liv och mina känslor i en annan persons händer eftersom att jag har ett känslomässigt kontrollbehov".


Och idag tar jag lite pick och pack och åker till Malmö för att spendera hela helgen hos henne. Jag tycker så mycket om känslan jag får när jag sitter på en buss sådär länge och tar mentala fotografier medan trumhinnorna dansar. Varje gång jag hör "Modest Mouse - Float on" får jag en känsla av lycka blandat med vemod - just för att jag saknar att vara hos henne när jag hör den. Jag återupplever liksom känslan av total frihet som jag hade när jag dansade loss till den i hennes lägenhet.



Nu ska jag bli ordentligt nostalgisk:

Hit 'N' Hide - Space Invaders

Jag hör inte vad du säger när jag ser vad du gör.



Mitt uppe i måleriet tar den mest essentiella färgen slut, så jag sittdansar och sjunger min väg in till staden för att införskaffa mer. När man väl har inspiration, ska den skördas.


"Och all den törst som du släcker
väcker spökena till liv
först när minnet är raderat,
blir glädjen intensiv"



Senare idag ska jag göra sushi. Abstinensen ska äntligen få stillas!

Jag är beroende av kramar, utveckling, skratt och livsglädje.
Jag gillar känslan av trygghet och kärlek.
Jag äter hellre quorn än kött, men helst av allt sushi.
Jag säger ja till vår och värme nu.
Jag ger mig sällan in i onödiga dispyter.
Jag är duktig på att gå in i möbler och analysera alldeles för mycket.
Jag stör mig på bristande kommunikation, bristande utveckling, dubbla budskap och allmän idioti.
Jag läser gärna böcker om personlig utveckling.
Jag är vackrast när jag har en fin magkänsla inombords.
Jag skrattar på tok för lätt och ofta, men ändå för sällan numera.
Jag är en typisk våg när det gäller vissa saker.
Jag har aldrig varit i Prag, surfat, kelat med tigrar eller tyckt om julmust.
Jag är lycklig när jag känner mig omtyckt och viktig, när jag ser ett band/en artist jag tycker väldigt mycket om live, när jag äter något riktigt gott och dessutom inte får ont i magen.
Jag trivs inte med känslan av att vara i vägen, att vara sårbar eller när jag känner mig inspirationslös och omotiverad.
Jag är dålig på att öppna munnen när jag känner att jag behöver det, att ta mina egna känslor på allvar, se mig själv som en viktig person för andra och att orka vara social ofta.
Jag är rädd för att behöva någon annan, att känna att jag inte existerar för något betydelsefull, att bli så ignorerad igen, att gå sönder mentalt.
Jag älskar att dansa, lyssna på musik, skratta, sittdansa när jag kör bil, åka på liten musikfestival, se bob hund live, äta sushi, se på vackra, djupa filmer när jag är på rätt humör, prata djupa saker med en intellektuell vän som förstår, göra snöänglar, hjula, pussa på min katt tills han spinner, somna i hans famn, läsa vackra böcker, bli inspirerad, laga wokade nudlar, kela och leka med små barn... ja, listan kan uppenbarligen göras lång.
Jag uppskattar när tystnaden bryts, människor med självdistans, öppen kommunikation, när jag kan dela med mig av min mat till Sesam, omtanke, att känna mig sedd.
Jag tror på människans förmåga att utvecklas och förändras.

"Tala nu om vilka grisar som är dina föräldrar"

Jag tittar på Spirited away och tyckte det lät väldigt komiskt.

Det är hyfsat jobbigt att förstå bägge parter men att vara oförmögen att få dem att förstå varandra.

Min dator har, av okänd anledning, helt slutat upp med att kommunicera med allting jag kopplar till en usb-enhet. Det tycker jag är förfärligt otrevligt, och jag har ingen aning om hur jag ska lösa problemet. Jag skyller på att Windows Vista suger.

Med andra ord spelar det ingen roll om jag laddar upp examensfoton på en annan dator - jag kommer ändå inte att kunna föra över dem till denna (via extern hårddisk som jag tänkt från början). I så fall får jag ladda upp dem på internet i någon databas. Men jag tycker om effektivitet, inte omständighet. Bu.

Igår:
inskrivning på Arbetsförmedlingen
inköp av bättre och fler penslar
presentkort omvandlade till berlocker


Idag:
lek med akrylfärger och canvasdukar
samla idéer i skissblock och på post it-lappar


Och jag gör något jag inte brukar:
Jag struntar i musiken och finner frid i tystnaden. Känner mig inte inspirationslös utan den för om inte annat så finns den tillgänglig i huvudet.

Min examensdag såg ut såhär:

• Champagnefrukost med klassen på Duvanders
• Avslutning med klasskamrater, lärare och släkt i Heliga Trefaldighetskyrkan (med en störtskön studentpräst)
• Fest för släkt och närmast sörjande på hemmaplan

Det var smörgåstårta, småbarnskel, SingStar och Galenpanna. Och vilka fina presenter jag fick! Jag vänjer mig aldrig vid att bli uppvaktad.

Och så fort min dator har börjat lyssna på min kamera igen (eller jag orkar vara omständig nog att använda en annan dator) ska jag visa och berätta mer. Men dagen var helt fantastisk! Jag hade en jättefin magkänsla, precis som jag hoppades på.



Nu:

Jag börjar finna en balans mellan hjärta och hjärna. Att släppa taget om rädsla, osäkerhet och okunskap är inte så farligt läskigt - snarare befriande. Jag har landat i en trygghetskänsla och jag hoppas att jag kommer få vara kvar där. Framtiden är oviss men istället för att binda tiden vid oro försöker jag släppa lös kreativitet och använda den. Idag leker jag med akrylfärger för första gången. Senare i veckan ska jag förhoppningsvis få pussla ihop egna armband. Om inte annat, har jag en massa vackra, franska filmer att vila ögonen på.

Just nu känner jag mig så lycklig att jag skäms en smula.

Just nu känner jag ett inre lugn.
Vilken underbar och underskattad känsla!
Jag skulle vilja spara den i en liten burk och plocka fram när den behövs.

Steg 1
Anse sig vara viktig för sig själv

Steg 2
Anse sig vara viktig för andra



Man dödar med tystnad men får smällen när man pratar.
När man är tyst är man rädd för att mista ingenting istället för att ställa krav och vinna någonting.
Jag vet också att någon annans tystnad kan göra mig handlingsförlamad så till den grad att jag inte får fram ett enda ord.


Men det man vet är inte alltid det lättaste att omsätta i praktiken.

Idag har varit sista skoldagen på socionomutbildningen och också sista arbetsdagen. Jag har avslutat min timanställning efter ganska exakt fem år med den enkla anledningen att jag väljer att prioritera min hälsa. Skulle jag ångra mig är jag dock välkommen tillbaka och det är en skön vetskap.


Så nu tar jag en väldigt kort semester (och påbörjar bearbetning av känslor som vemod och separationsångest) och laddar inför fredagens examen!
Fil. kand. - here I come!

Skär en citron i klyftor och äter som en apelsin för att bromsa en förkylning som inte ska få fäste i mig. Får prata ut med mamma om allt som skaver inombords. Jag tänker för mycket men samtidigt känner jag av minsta lilla vibb. Tolkar kroppsspråk starkare än ord. Vågar inte visa värmen eller ens känna den när jag gång på gång känner mig avvisad. Distanserar mig från mitt känsloliv när jag redan ändå känner mig avtrubbad. Ibland måste jag låta försvarssystemet skydda mig även om jag blir frustrerad när jag ser att det är aktiverat. Jag vill inte vara rädd, jag vill våga. Men det hela är ett spegelspel och jag ser hur allting studsar. Kanske är mitt problem att jag inte känner tillit till känslor. Även om jag innerst inne är en känslomänniska, vill jag gärna intellektualisera allt. Och det jag vet kan jag inte alltid omsätta till praktik. Kommunikation är så svårt ibland.

Fredagen var öl och partyhattar. Jag älskar hur såna småsaker kan höja stämningen totalt.


Lördag och jag ifrågasatte min brist på energi. Hade en förkylning på gång i kroppen men hur blev mitt känsloliv så innehållslöst? Klassfesten gav mig massvis med energi. Skrattade så jag fick ont i käkarna och filantropen inombords var i toppform. Människor är helt fantastiska. Och en av mina absoluta favoritplatser i världen är ett dansgolv. Underbara kväll!

Jag läste något fint i världens vackraste blogg:
"Hur vet du att du är kär?
Jag saknar honom varje sekund han inte är med mig"

Att gå i skolan idag, gav mig ny energi. På senare tid har det blivit en plats där jag känner att jag har en funktion - att jag har något att tillföra. Jag tror att jag känner mig sedd. För att inte tala om alla intellektuella utbyten. Min hjärna är i behov av det. Och snart är det slut. Separationsångesten har börjat.

Annars är det fint att komma hem till ett vackert mail som får mig att känna mig viktig.
Och att i dagarna fått veta att det finns öron som fortfarande lyssnar.

Nu känner jag mig stark igen. Jag hade nog glömt bort att jag var det. Fastnat i en gammal känsla som jag egentligen aldrig vill känna igen men ändå måste möta för att gå vidare.

Om inte annat så blir man pepp när man har Natalie Portmans rap i hörlurarna.

Befinner jag mig i ett tillstånd av total apati?
Sista uppsatsen är nu inlämnad och lättnadskänslan lyser med sin frånvaro.

En bil och sittdans på det.

"Den person en människa är, hennes identitet, har utvecklats och fortfar att utvecklas i ett ständigt pågående samspel med andra".


Jag tycker att det är väldigt spännande att titta på vilken roll man tar, hur man beter sig, beroende på vem man umgås med. Hur olika människor lyfter fram olika sidor hos en.


Att intellektet har en acceptans, innebär inte att känslorna också har det.



Imorgon är det två veckor till examen och jag bär på ungefär samma känsla som inför studenten - är arbetslöshet något att se fram emot att fira? Det ryms en cyniker bland alla skratt. Det är lättare att le för då tittar folk inte undrande på ens ansiktsuttryck.


Ibland vill jag skrika; släpp in mig!


Vid den här tiden på året brukar jag undra om jag har glömt bort hur man har roligt. Det bor en längtan men jag kväver den. Det sprudlande ligger i koma.

"I just sit here feeling dumb"


I det osagda finns det så mycket att tolka. Min hjärna blir utbränd.


Ibland vill jag inte ens investera i livet. Jag behöver påfyllning av mental energi.
Ibland kör jag fast i ett dike fyllt med motivationens och inspirationens frånvaro.
Det känns ungefär som att hjärnan försätter sig i en position av trotsålder.


Det finns situationer då jag helt saknar självförtroende:
Jag tycker om mig själv men det är helt osannolikt att någon annan skulle göra det.



"Att hålla distans sliter jämfört med att bli involverad"


Kedjedricker svart te och inbillar mig att det ska fylla på själen.
Skulle behöva prata med någon som förstår mig. Ett sällskap där jag inte väljer att bita mig i läppen. Bolla tankarna som studsar i huvudet. De skulle behöva källsorteras för just nu virvlar allting runt i samma tunna.


"If someone's got a minute,
please do explain"



Det är det svarta som måste få sitt utlopp genom ord.
När det är ute kan jag åtminstone glömma bort det för stunden.

Medan världen verkligheten andas tystnad passerar gamla toner av kent mina trumhinnor.

När hjärnan registrerar orättvisor blir det uppror någonstans inuti. Blodet kokar över och bränner vid i hjärtat.

Jag ställer mig i fönstret för att bevittna flingorna falla ner som en ridå.

Läser om själsboostare för en skönare vardag:

• "Det finns egentligen bara en grundregel för goda och nära relationer. Prata. Kommunicera. Berätta hur du känner och tänker. Lyssna och försök förstå. Då ökar både tilliten och kärleken".

• "Prata med någon som speglar dig. Att samtala med någon som lyssnar och förstår dig är det mest befriande som finns".

Lindan in hjärnan i bomull tills ingenting går varken in eller ut. Lugn. Här står allting stilla.
Tiden känns som en nerförsbacke i ett linjediagram.


Även fast jag blundar kan jag inte sluta se.
Orden räcker inte till.