Kommunikationen mellan hjärna och hjärta är så svår. Det man vet i hjärnan, behöver man inte veta i hjärtat. Det är skillnad mellan att ha vetskapen, och att ha känslan.


Jag börjar inse att vilja och behov inte alltid är överens.


Och såhär: min hjärna lägger märke till för mycket. Snappar upp minsta lilla. Även omedvetna signaler blir jag medveten om.

Av ren rädsla söker man efter det som bekräftar det man fruktar allra mest. För att inte dra ut på smärtan. För det är svårt att tolka motsägelser.





Så jag skriver ner alla positiva saker så de finns tillgängliga en regnig dag eller när modet sviker.