"Den person en människa är, hennes identitet, har utvecklats och fortfar att utvecklas i ett ständigt pågående samspel med andra".


Jag tycker att det är väldigt spännande att titta på vilken roll man tar, hur man beter sig, beroende på vem man umgås med. Hur olika människor lyfter fram olika sidor hos en.


Att intellektet har en acceptans, innebär inte att känslorna också har det.



Imorgon är det två veckor till examen och jag bär på ungefär samma känsla som inför studenten - är arbetslöshet något att se fram emot att fira? Det ryms en cyniker bland alla skratt. Det är lättare att le för då tittar folk inte undrande på ens ansiktsuttryck.


Ibland vill jag skrika; släpp in mig!


Vid den här tiden på året brukar jag undra om jag har glömt bort hur man har roligt. Det bor en längtan men jag kväver den. Det sprudlande ligger i koma.

"I just sit here feeling dumb"


I det osagda finns det så mycket att tolka. Min hjärna blir utbränd.


Ibland vill jag inte ens investera i livet. Jag behöver påfyllning av mental energi.
Ibland kör jag fast i ett dike fyllt med motivationens och inspirationens frånvaro.
Det känns ungefär som att hjärnan försätter sig i en position av trotsålder.


Det finns situationer då jag helt saknar självförtroende:
Jag tycker om mig själv men det är helt osannolikt att någon annan skulle göra det.



"Att hålla distans sliter jämfört med att bli involverad"


Kedjedricker svart te och inbillar mig att det ska fylla på själen.
Skulle behöva prata med någon som förstår mig. Ett sällskap där jag inte väljer att bita mig i läppen. Bolla tankarna som studsar i huvudet. De skulle behöva källsorteras för just nu virvlar allting runt i samma tunna.


"If someone's got a minute,
please do explain"



Det är det svarta som måste få sitt utlopp genom ord.
När det är ute kan jag åtminstone glömma bort det för stunden.