Skär en citron i klyftor och äter som en apelsin för att bromsa en förkylning som inte ska få fäste i mig. Får prata ut med mamma om allt som skaver inombords. Jag tänker för mycket men samtidigt känner jag av minsta lilla vibb. Tolkar kroppsspråk starkare än ord. Vågar inte visa värmen eller ens känna den när jag gång på gång känner mig avvisad. Distanserar mig från mitt känsloliv när jag redan ändå känner mig avtrubbad. Ibland måste jag låta försvarssystemet skydda mig även om jag blir frustrerad när jag ser att det är aktiverat. Jag vill inte vara rädd, jag vill våga. Men det hela är ett spegelspel och jag ser hur allting studsar. Kanske är mitt problem att jag inte känner tillit till känslor. Även om jag innerst inne är en känslomänniska, vill jag gärna intellektualisera allt. Och det jag vet kan jag inte alltid omsätta till praktik. Kommunikation är så svårt ibland.