Dancing in the street
Jag skrattar nästan käken ur led!
Stilla som när snö faller
Försöker förstå lugnet och stormen inuti och utanpå. När jag går från att lyckas dämpa varenda tanke och känsla som borde riva och explodera, till att några timmar senare bli gråtfärdig och panikandas. Jag låser in mig på toaletten och tvingar tillbaka tårarna tills de inte längre syns. Jag får strax efter frågan om jag är trött och svarar "Jag vill bara inte vara här. Jag vill ingenting". Jag blir rädd över skörheten. Den negativa energin är oändlig, föder sig själv. Vissa ögonblick är vantrivseln så öronbedövande stark men samtidigt väcks en längtan. För det är sådana ögonblick som ger andra ögonblick all sin prakt.
Dagens surrokat
When you love someone you don't keep it in, you say it
Jag dricker årets första glögg och lyssnar på den intensiva stormen som river utanför fönstret. Och jag tänker att sommaren är lättsam och fri. Men hösten, den är djup och passionerad och springer in i mitt hjärta på ett sätt som ingen annan årstid gör.
Roligaste kuddarna
Kalas
Idag vankas kalas
Smillploppen kollar på tv
You will never learn, so you can dig your own grave without me
Jag omvärderar och ifrågasätter precis allting. Slänger alla normer i närmsta soptunna. Jag lever en gång. En enda. Varför ska jag då spendera livet åt att anpassa mig efter ogenomtänkta, förlegade normer? Kommer det att göra mig lycklig? Snarare olycklig.
Mitt arbete handlar om att hela tiden göra bedömningar. Och då tycker jag att man hela tiden behöver rannsaka både sig själv och samhället. För man utgår ifrån normer och värderingar. Men vem är jag att säga vilka som är rätt och vilka som är fel? Så länge ingen tar skada kan ingenting vara fel. Något som är rätt för en person, behöver inte vara rätt för en annan.
Jag får en ännu större förståelse för vad som har varit och en större insikt om hur jag vill ha det. Jag är inte längre beredd att delta i relationer som inte präglas av ömsesidighet och balans. Jag är inte längre beredd att låta mina egna behov stå i skymundan för att andras (per automatik) ska gå före.
Forever young
Tidigare i veckan fick jag för första gången någonsin handla på Systembolaget utan att visa leg (med undantag av när personal känt igen mig).
Spontan tanke: "Äntligen har åren eller åtminstone senaste årets stress satt sig i mitt ansikte!"
Idag fick jag visa leg för att få handla tobak.
Med andra ord: ett steg framåt, två steg bakåt.
#foreveryoung
Och som vanligt; "Du får ta det som en komplimang".
Andra ska inte säga åt mig hur jag ska reagera. Och tills någon kan ge en vettig förklaring till varför det på något sätt skulle vara fördelaktigt att se ung ut, så tänker jag inte ta det som en komplimang. Lika lite som när någon kommenterar mitt utseende på ett "positivt" sätt. Har jag bett om att bli bedömd för mitt yttre?
Maple leaves
Jag inser att jag nog har lärt mig att le åt idioti istället för att låta mig provoceras av det. Jag ignorerar det som upprör och fokuserar på de vackra sakerna som sägs. Går en friskvårdspromenad med musik i öronen och emellanåt lyfter jag blicken från marken. Besöker den nya gallerian för att jag måste handla och tänker panik bland alla människor och all trängsel, men känner inte den lika starkt som jag skulle ha gjort för två veckor sedan. Blir glad över att äntligen ha belysning på balkongen igen och hamnar i en utsökt mathimmel.
Troligtvis handlar det om att jag för första gången på länge fått ha en någorlunda lugn vecka, som inte närt min stress och allt vad stress resulterar i. Men jag försöker samtidigt också hela tiden påverka det jag kan påverka.
Friskvård
Learned from the best
Tack Sesam, nu kommer jag ha två katter som vägrar dricka ur skålen >_<
Hej lobotomi
En dimma har lagt sig över mitt sinne och jag tar inte in några intryck från omgivningen. Jag hör inte musiken i hörlurarna och framför allt varken hör eller ser jag världen. Tankar omvandlas inte längre till känslor för det finns knappt några tankar att omvandla. Jag är lugn och jag är tom.
For blue skies
Jag låter musiken rinna som vatten genom mig.
Word
Gullunge
Parentes
Människor blir fortfarande oerhört ifrågasätta om de inte anmäler det de varit med om till polisen. För helt plötsligt så anses en inte längre lika trovärdig. Det är fortfarande på politikernivå som allting är helt skevt men ibland vill jag skrika polisen rakt i ansiktet; "har det någonsin gett någon utdelning att som kvinna anmäla ett brott en blivit utsatt för?!"
En perfekt fredag...
...kommer jag hem till en städad lägenhet
...lagar god mat
...dricker gott rödvin
...ser på favoritserier
...lyssnar på bra musik
Summa:
Egentid när den är som bäst.
Jämställdhetsminister? Är det ett skämt?!
Grattis Breivik, dina handlingar och åsikter sådde sannerligen frön. Jag var naiv nog att tro på en motsatt effekt.
Gör om, gör rätt
Idag slogs jag av hur verkningslös all form av lagstiftning som är till för att skydda barn är. Och kvinnor för den delen. Men värst är att det är så när det gäller barn.
Jag vill ha en lagstiftning som specifikt specificerar vad barnaga är för något, och jag vill att även psykisk misshandel ska inberäknas. Jag blir förfärad när jag hör av rättsväsendet att "det är förfärligt att en vuxen gör så mot ett barn, men det är inte misshandel" och "gjorde det inte ont så räknas det inte som misshandel". Lagstiftningen behöver definitivt åtgärdas. Utöver det är jag trött på att resonemangen kring huruvida förundersökning kring brott mot barn ska inledas handlar mer om huruvida man kommer att kunna bevisa att det rör sig om ett brott, snarare än om att det enligt den bristfälliga lagtexten är ett brott. Jag kan förstå att man har det resonemanget i stort vad gäller brott, för annars skulle man inte kunna hantera alla anmälningar som inkommer. Men när det gäller barn, tycker jag att det finns en skillnad.
Sen har jag naturligtvis världens synpunkter vad gäller attityder kring sexuella övergrepp. Blir någon rånad, ifrågasätter man inte klädsel, utsmyckning och promillehalt. Men vid sexuella övergrepp anses det i allra högsta grad väsentligt. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför. Man ska som kvinna kunna gå naken genom staden utan att någon har rätt att våldta en. Att en kvinna inte säger nej eller är i stånd att säga nej innebär väl inte att vilken man som helst automatiskt har rätt till ens kropp? Så. Jävla. Sjukt.
Jag undrar också över varandet av kontaktförbud när man inom rättsväsendet fortfarande menar att luften är fri och att förövaren får stå precis bredvid den kvinna den utsatt, så länge han inte gör några "kontaktförsök". Vilket handlingsutrymme att ha ihjäl kvinnan, vad förvånad man blir över antalet kvinnor som årligen blir mördade av sina män. Kanske behöver även begreppet hot specificeras i lagstiftningen? Just nu anses hot enligt lagen endast existera om de uttalas verbalt.
För som det ser ut idag, anser jag inte att lagstiftningen på något egentligt sätt kan skydda varken barn eller kvinnor.
You can't start a fire, worryin' about your little world falling apart
På något, obegripligt sätt har jag lyckats hitta tillbaka till mitt inre lugn. Den senaste tiden har mitt inre mest skrikit, svurit och hatat. Förra veckan blev jag gråtfärdig av att vistas på allmän plats bland andra människor. Jag gråter ytterst sällan. Det säger alltså en hel del om mitt mående.
Så det jag känner just nu är att så länge mitt psyke inte är kolsvart och i spillror, så får kroppen göra hur ont den vill.
Blurred lines
"if you can't hear what I'm trying to say
if you can't read from the same page
maybe I'm going deaf
maybe I'm going blind
maybe I'm out of my mind"
Love is all around
Dancing in the dark
Sakta men säkert lär jag mig att släppa taget om det svarta som dagligen dränerar mig på energi. Istället hittar jag någon slags inre längtan att fokusera på. När dagen är slut och jag får åka hem är jag glad över att få lyssna på bra musik och för att jag längtar hem till hennes intensiva blick och mjuka päls. Jag går långa kvällspromenader för att kunna bli lugn i sinnet. Jag påverkar det jag kan påverka, men det som sänker mig är bortom min kontroll. Mina ord flyger bara förbi och andras är helt tomma. Men är det något jag har lärt mig i livet så är det att människor är opålitliga, så det väcks ingen förvåning eller större reaktion hos mig. Det väntade slår inte så hårt. Så jag sparkar mig fram genom lövhögar och spricker upp i ett okontrollerat leende.
Oh, if the sky comes falling down, for you, there's nothing in this world I wouldn't do
Höst på min planet
<3
Försöker smygfotografera detta vackra ögonblick...
...BUSTED! :'D
Dagens fina post
Lovely
9 år tillsammans
Världens finaste födelsedagspresent fick jag när jag fyllde 19, för då fick jag tosigaste Sesam! <3
Födelsedagshelg
Hur man botar smärtrelaterad ilska
Man har ett The Big Bang Theory-maraton. Ta-dah. Sheldon Cooper är den absolut bästa karaktären genom tiderna.
<3
I don't sleep, motherfucker
Väger upp
Det hjälper inte att vara rädd om sig själv om inte andra är det också
Lägesrapport:
Min värk har inte varit i såhär dåligt skick sedan i begynnelsen, 2009.
Min mage har inte varit i såhär dåligt skick sedan jag kräktes upp allt jag åt och drack, 2005.
Och:
Smärta som inte ens Citodon rår på kan skapa en viss ilska, upptäcker jag.
Så det jag känner just nu är;
Ursäkta mig, men livet kan dra långt åt helvete.
Tre gånger i år har jag tänkt att nu kan det verkligen inte bli värre.
Varenda gång har det blivit det.
För att på korta vägar kompensera upp ovanstående så har jag haft en trevlig kväll. Nu slåss jag mest mot hög feber, illamående samt värk från helvetet och vet således inte var jag ska göra av mig själv. God afton.
Höstmys
Lånade bilder
Vad jag brukar vakna till
Jag har alltid min humor
Det är visst upptaget på toaletten ;)
Hurra
Idag är jag stolt över och glad för lillebrors skull.
Ett vingslag får luften att skaka...
...ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så
Mitt psyke fortsätter slå kullerbyttor nerför en backe. Jag är likgiltig inför allt. Drar armarna närmre kroppen och slår dem runt mig själv. Klipper bort det trasiga. Tittar mig själv i spegeln men ser någon annan. Har inga drivkrafter alls just nu. Ramas in av en känsla av fullständig meningslöshet.
Varenda dag drar jag nu samma slutsats. Jag tycker inte om att vistas i offentliga miljöer, där andra, för mig främmande människor vistas. Jag tycker inte om sättet som främlingar bemöter varandra, helt utan hänsyn för andras behov (och till och med existens) än sina egna. Jag tycker inte om hur samhället, världen ser ut idag, alls.
Jag kan försöka distrahera mig hur mycket som helst men under den senaste tiden är det ändå här jag hamnar till slut. I avgrundsdjupets trygga mörker.
Tyst höst
Bäst just nu
Liseberg
If only I don't bend and break
Det finns en viss trygghet i att bli besinningslöst förbannad på insidan när en blir överkörd i kubik.
Det betyder att en inte längre bara sväljer och accepterar. Det finns gränser.
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen.
Keep the streets empty for me
Hoppar sociala aktiviteter för livsnödvändig egentid.
Hello darkness, my old friend
Murgrönan längs berget börjar bli helt röd och mina pupiller vidgas när de möter färgglada träd längs med järnvägsspåret. Jag känner doften av övermogna äpplen och släpar fram en kropp som vill ge upp. Jag trotsar impulsen att plocka upp en kastanj och lägga den i fickan. Trotsar impulsen att plocka upp ett rött löv. Trotsar inte impulsen att fotografera världens vackerhet. För i övrigt är den just nu så ful att jag vill upphöra att existera i den. Jag glömmer bort att andas och får göra det till en manuell process. Stänger ute världen genom musik i öronen och blicken i marken. Jag är trevlig och socialt kompetent ut i fingerspetsarna men inombords är det mesta svart.
Rebel yell
Under en lång tid saknade jag förmåga att sätta gränser när det gällde min omgivning. Jag var så mån om andras behov och det utnyttjades alltjämt så att mina egna försummades. Jag kunde inte säga ifrån för jag visste inte hur man gjorde eller ens att jag hade rätten. Någonstans på vägen lärde jag mig var mitt ansvar slutar och andras börjar. Och jag började sätta gränser. Säga ifrån. Vägra bära andras ansvar. Det var inte populärt, men det var livsnödvändigt. Jag har tagit mycket skit i min livstid, och det är ingenting som jag är pigg på att fortsätta med. Lägg inte ansvaret i mitt knä när det inte är mitt. När jag gång på gång säger att min gräns är nådd, passera inte den då. Ansvaret är inte mitt att bära, även om jag fick bära med mig det hem idag. Det här är så långt ifrån acceptabelt man kan komma. Jag går inte med på det.
För allting faller, till slut faller allt
Bra idé. Bara knuffa mig när jag står längst ut på stupet. Tack som fan.
Yoga
Hej oktober!
