Murgrönan längs berget börjar bli helt röd och mina pupiller vidgas när de möter färgglada träd längs med järnvägsspåret. Jag känner doften av övermogna äpplen och släpar fram en kropp som vill ge upp. Jag trotsar impulsen att plocka upp en kastanj och lägga den i fickan. Trotsar impulsen att plocka upp ett rött löv. Trotsar inte impulsen att fotografera världens vackerhet. För i övrigt är den just nu så ful att jag vill upphöra att existera i den. Jag glömmer bort att andas och får göra det till en manuell process. Stänger ute världen genom musik i öronen och blicken i marken. Jag är trevlig och socialt kompetent ut i fingerspetsarna men inombords är det mesta svart.