Jag vill ha en lagstiftning som specifikt specificerar vad barnaga är för något, och jag vill att även psykisk misshandel ska inberäknas. Jag blir förfärad när jag hör av rättsväsendet att "det är förfärligt att en vuxen gör så mot ett barn, men det är inte misshandel" och "gjorde det inte ont så räknas det inte som misshandel". Lagstiftningen behöver definitivt åtgärdas. Utöver det är jag trött på att resonemangen kring huruvida förundersökning kring brott mot barn ska inledas handlar mer om huruvida man kommer att kunna bevisa att det rör sig om ett brott, snarare än om att det enligt den bristfälliga lagtexten är ett brott. Jag kan förstå att man har det resonemanget i stort vad gäller brott, för annars skulle man inte kunna hantera alla anmälningar som inkommer. Men när det gäller barn, tycker jag att det finns en skillnad.

 

Sen har jag naturligtvis världens synpunkter vad gäller attityder kring sexuella övergrepp. Blir någon rånad, ifrågasätter man inte klädsel, utsmyckning och promillehalt. Men vid sexuella övergrepp anses det i allra högsta grad väsentligt. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför. Man ska som kvinna kunna gå naken genom staden utan att någon har rätt att våldta en. Att en kvinna inte säger nej eller är i stånd att säga nej innebär väl inte att vilken man som helst automatiskt har rätt till ens kropp? Så. Jävla. Sjukt. 

 

Jag undrar också över varandet av kontaktförbud när man inom rättsväsendet fortfarande menar att luften är fri och att förövaren får stå precis bredvid den kvinna den utsatt, så länge han inte gör några "kontaktförsök". Vilket handlingsutrymme att ha ihjäl kvinnan, vad förvånad man blir över antalet kvinnor som årligen blir mördade av sina män. Kanske behöver även begreppet hot specificeras i lagstiftningen? Just nu anses hot enligt lagen endast existera om de uttalas verbalt.

 

För som det ser ut idag, anser jag inte att lagstiftningen på något egentligt sätt kan skydda varken barn eller kvinnor.