Försöker förstå lugnet och stormen inuti och utanpå. När jag går från att lyckas dämpa varenda tanke och känsla som borde riva och explodera, till att några timmar senare bli gråtfärdig och panikandas. Jag låser in mig på toaletten och tvingar tillbaka tårarna tills de inte längre syns. Jag får strax efter frågan om jag är trött och svarar "Jag vill bara inte vara här. Jag vill ingenting". Jag blir rädd över skörheten. Den negativa energin är oändlig, föder sig själv. Vissa ögonblick är vantrivseln så öronbedövande stark men samtidigt väcks en längtan. För det är sådana ögonblick som ger andra ögonblick all sin prakt.