Sakta men säkert lär jag mig att släppa taget om det svarta som dagligen dränerar mig på energi. Istället hittar jag någon slags inre längtan att fokusera på. När dagen är slut och jag får åka hem är jag glad över att få lyssna på bra musik och för att jag längtar hem till hennes intensiva blick och mjuka päls. Jag går långa kvällspromenader för att kunna bli lugn i sinnet. Jag påverkar det jag kan påverka, men det som sänker mig är bortom min kontroll. Mina ord flyger bara förbi och andras är helt tomma. Men är det något jag har lärt mig i livet så är det att människor är opålitliga, så det väcks ingen förvåning eller större reaktion hos mig. Det väntade slår inte så hårt. Så jag sparkar mig fram genom lövhögar och spricker upp i ett okontrollerat leende.