Under en lång tid saknade jag förmåga att sätta gränser när det gällde min omgivning. Jag var så mån om andras behov och det utnyttjades alltjämt så att mina egna försummades. Jag kunde inte säga ifrån för jag visste inte hur man gjorde eller ens att jag hade rätten. Någonstans på vägen lärde jag mig var mitt ansvar slutar och andras börjar. Och jag började sätta gränser. Säga ifrån. Vägra bära andras ansvar. Det var inte populärt, men det var livsnödvändigt. Jag har tagit mycket skit i min livstid, och det är ingenting som jag är pigg på att fortsätta med. Lägg inte ansvaret i mitt knä när det inte är mitt. När jag gång på gång säger att min gräns är nådd, passera inte den då. Ansvaret är inte mitt att bära, även om jag fick bära med mig det hem idag. Det här är så långt ifrån acceptabelt man kan komma. Jag går inte med på det.