Jag inser att jag nog har lärt mig att le åt idioti istället för att låta mig provoceras av det. Jag ignorerar det som upprör och fokuserar på de vackra sakerna som sägs. Går en friskvårdspromenad med musik i öronen och emellanåt lyfter jag blicken från marken. Besöker den nya gallerian för att jag måste handla och tänker panik bland alla människor och all trängsel, men känner inte den lika starkt som jag skulle ha gjort för två veckor sedan. Blir glad över att äntligen ha belysning på balkongen igen och hamnar i en utsökt mathimmel.

 

Troligtvis handlar det om att jag för första gången på länge fått ha en någorlunda lugn vecka, som inte närt min stress och allt vad stress resulterar i. Men jag försöker samtidigt också hela tiden påverka det jag kan påverka.