Det här med att sitta hos ännu en läkare och ännu en gång få slängt i ansiktet att det nog är IBS och att det inte går att göra något åt detta, utan att jag får ha det så här. Och att där och då sitta och konstatera tyst för sig själv att "men då vill jag inte leva längre". 

 

Imorgon tar jag nya tag, men idag vill jag bara tillåta mig själv att bryta ihop. 

 

 

 

Händelser i detta avsnittet gör mig så upprörd att jag sitter och svär högt. 

 

 

 

 

- Anna Hertzman

 

När jag en gång i tiden var utbytesstudent i Slovenien, konstaterade jag att det är väldigt lätt att stiga upp när en sover i en obekväm säng, oavsett hur mycket sömn en fått. Och likadant är det på andra hållet, kan jag konstatera sedan jag köpte ny säng för några veckor sedan. Motståndet till att stiga upp på morgonen, även om mörkret och trötthet säger sitt också, är stort som berget. Varenda millimeter av min kropper stretar emot. God morgon, verkligen. 

 

Inför Ola Salos kväll i Så mycket bättre, lyssnade jag på Calleth you, cometh I för det är nog den låten med The Ark som ändå berör mig mest. Det blir liksom gåshud och glansiga ögon. Så när fantastiska Amanda Jensen framförde just den av alla låtar, hade jag gåshud ända upp i hårfästet och fick blinka bort tårarna. Sen kommer dessutom Familjen-Johan och kickar ass och sedan dess hör jag låten på repeat i huvudet. Musik alltså, mitt hjärtas glädje. 

 

 

 

 

 

Det har inte undgått någon att antalet tiggare har ökat. Många av reaktionerna till det gör mig mörkrädd. Själv blir jag ledsen och gråtfärdig när jag ser dessa människor. Men precis som alla andra, så går jag oftast bara förbi och undviker att möta deras blick. Samtidigt som det värker i hjärtat på mig och tårarna bränner bakom ögonen. Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska hantera det, hur jag ska bemöta dem. Jag har vid några tillfällen gett dem pengar. Så går jag på världens bästa bokcirkel. Och vi läser om romernas historia och hur de har blivit bemötta genom tiderna. Samtidigt slår det mig också att alla människor egentligen vill bli bemötta på samma sätt. De vill bli sedda. Bekräftade som människor. Så på vägen hem från arbetet ser jag den där kvinnan som sitter utanför Willys hemma i skydd från regnet. Jag möter hennes blick och hälsar innan jag går in i affären. När jag går ut igen går jag fram till henne och delar med mig av maten jag har köpt. Och hon vänder blicken mot himlen och tackar den skapare som hon tror på, på sitt hemspråk. Jag går vidare, ut i regnet. Och hoppas att det kan ha gjort en liten, liten skillnad i en helt fruktansvärd tillvaro. Men önskar att jag kan göra mer. Det återstår att se.

 

...det här:

 

 

Efter en dag då de flesta rörelser varit så smärtsamma att en skrikit när en klätt på sig, är det skönt att veta att denna dag bjuder på massage. Jag tycker om att mitt minne är selektivt på det sättet. Att jag helt glömmer bort dagarna då kroppen inte lyder utan låser sig i smärtlägen. 

 

Jag har alltid älskat djur. Alltid längtat efter egna. För tio år sedan fick jag honom i födelsedagspresent, efter att ha valt ut honom i en kull av fem. En lurvig, rund liten tuss med stora, blåa ögon. Det var jag som hittade kattungarna, som vid en första anblick såg ut som uggleungar. Han slogs så mycket för maten att han praktiskt taget satt i matskålen när han åt. Han var så pipig som kattunge att det var en omöjlighet att ta bra foton på honom.

 

Han har alltid pratat mycket, och det är en av egenskaperna som jag älskar mest hos honom. Han söker kontakt, kommunikation, till och med ögonkontakt. Han kommunicerar bättre än vissa människor. För honom räcker det med att höra min röst, känna min närvaro eller möta min blick; det räcker för att han ska börja spinna. Han älskar att lägga sig på mjuka tyg, gärna efter att ha trampat av välbehag på tyget först. Lyckligast är han om han får krypa in i min garderob och sova bland mina kläder. Är jag borta i för många dygn i sträck, blir han arg på mig och visar det. Somliga påstår att katter inte fäster sig känslomässigt vid människor, utan att det endast handlar om den primitiva instinkten att få mat. Jag vill påstå någonting annat. Han har gett upp ett utomhusliv, ett utomhusliv som han älskade, för att få vara med mig. Han valde en tillvaro med mig framför det. Och jag har valt honom framför frihet från allergiska besvär, även när det fanns en tid då jag dagligen behövde äta allergimedicin och ändå ha omfattande besvär. 

 

Jag kan under inga omständigheter tänka mig en tillvaro utan hans tramsiga försök att bli följd till matskålen eller att få dricka direkt ur kranen. Jag vill inte vara utan de stunder då han sitter i min famn och trycker sitt huvud mot min hals och han kan sitta där hur länge som helst och bara njuta. Jag vill inte sluta behöva låta honom lukta på konservmajs eftersom han alltid tror att ljudet av en öppnad konservburk automatiskt innebär tonfisk.

 

Han är så underbar, min lille störplopp, och jag vill så ofantligt gärna ha tio år till med honom. 

 

Imorgon fyller jag 29 och jag tänker att jag trivs med mitt liv och känner en ganska stark tacksamhet. Jag har en jättebra relation till min familj, som står mig otroligt nära, jag har ett arbete som jag brinner för och som känns meningsfullt (även om världen är skit), jag har underbara människor runt omkring mig och håller på att bredda mitt sociala nätverk med fina människor, jag har ett trivsamt hem med två underbara katter & jag älskar mig själv. Vad mer kan en begära, egentligen? Möjligen att jag härmed slipper visa leg ;)

 

Den trytande orken kom som en käftsmäll så dagen har vigts åt horisonalläge & kattmys.

 

Psykisk ohälsa är för mig ungefär lika läskigt som cancer. Likt cancer ökar det markant och vi vet inte riktigt hur vi ska behandla det. Jag vet själv alltför väl hur det känns att inte vilja leva även om jag aldrig skulle avsluta mitt liv. Men jag vet också hur det känns att uppleva en så pass stark ångest att ens vanliga moral och värderingar är på gränsen att lösas upp. Hur hjälplös en blir i den känslan. 

 

När jag hör talas om att vissa människor har valt avsluta sina liv, så blir jag rädd och smärtsamt medveten om hur vanligt det faktiskt är att människor mår så dåligt att de inte vill leva. Att de finns i min närhet, att människor som betyder mycket för mig känner på det sättet. Och att de inte kan hjälpa det. Då blir jag samtidigt glad för att de finns kvar. Men också rädd för att de en dag ska välja att inte finnas kvar. Så jag skriver till dem. Tackar för att de finns. 

 

Kunskapen om psykisk ohälsa behöver öka i samhället, så att attityderna runt det kan förändras. Det är ett otroligt tabubelagt ämne och många, som inte vet bättre, blir frustrerade över närståendes psykiska mående och menar att det bara är att rycka upp sig. Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst och är betydligt mer komplext än så. Och vi måste våga prata om det. 

 

 

 

 

Hur fint är det inte att komma till jobbet och direkt mötas av ett stort leende och orden "jag blir så glad bara jag ser dig!" You had me at svordomar och ilsken humor, älskade krutkäring! 

 

 

Vissa människor springer på något vis rakt in i hjärtat på en. Och idag måste jag krama en sådan hej då. 

 

 

Samtidigt som jag är mitt inne i en konversation, lägger jag i ögonvrån märke till hur de gula trädkronorna har börjat bre ut sig som en filt på marken. Varenda höst och varenda vår är jag lika orolig. Orolig över att jag ska missa färgexplosionerna, vackerheten. Förtjusningen är ett faktum när löven samlas i högar längs med trottarerna. Jag måste gå där, måste sparka mig igenom och känna hur hjärtat hoppar hoppsasteg för en stund. För att det är så en njuter, så en lever.

 

Luften smakar på ett välbekant sätt men jag kan inte sätta fingret på känslan, kan inte rama in och fånga den. Men jag vet att jag tycker om den. Mer än så behöver jag inte veta.

 

 

"I vår dokumenterade historia och i de flesta länder i nutid (om ens något?) har det aldrig funnits ett manhat som gett samma konsekvenser som kvinnohatet gjort och gör. Kvinnor våldtar inte män med jämna mellanrum, använder dem inte som sexig avklädd rekvisita i reklam och filmer, de slavhandlar inte med män, de hyr inte mäns kroppar att onanera av sig på, misshandlar och mördar inte män i någon större utsträckning, de öppnar inte mansbordeller och strippkubbar där kvinnor samlas för att titta på män som dansar förföriskt och i stort sett naket för dem. Att det går att hitta ett eller två exempel på det nämnda är naturligtvis inget bevis för att kvinnor är precis likadana som män i de här aspekterna. Män står för över 90 procent av det våld och de våldtäkter som begås i värden och de äger cirka 98 procent av alla tillgångar och sitter på större delen av den politiska makten. Även män våldtas, används i slavhandel och prostitution men de som våldtar och utnyttjar män är framför allt andra män. Trots detta finns det hos många anti-feministiska män en skräckslagen rädsla för att de ska drabbas av samma saker som de själva och andra män historiskt och i nutid utsatt kvinnor för. Den rädslan är så stark att de medvetet jobbar mot kvinnans frigörelse och inbillar sig själva och andra att deras smutskastning, hot, otrevliga, förolämpande påhopp på feminister och kvinnor samt skvallrande, förtal, lögner och spekulerande i kvinnors privatliv och sexliv endast är självförsvar mot manshatet".

- When Darkness Falls

 

 

 

Doften av slocknade ljus fyller mig med längtan och sinnesro. Jag tar med mig höstfärgerna in i hemmet, omger mig med dem. Så knackar oktober på dörren och jag blir som alltid chockerad över tidens framfart. Vissa känslor, vissa dofter, vissa tankar skiftar med årstiderna. Åker runt, runt i livets cirkel. Jag föddes i den döende årstiden men det är också då jag känner mig som mest levande. 

 

 

 

Imorgon ska jag, tillsammans med tio kollegor, flexa ut vid lunchtid för att roadtrippa till Ullared och sova över i husvagn. Ser fram emot tokskojigheter.