Det har inte undgått någon att antalet tiggare har ökat. Många av reaktionerna till det gör mig mörkrädd. Själv blir jag ledsen och gråtfärdig när jag ser dessa människor. Men precis som alla andra, så går jag oftast bara förbi och undviker att möta deras blick. Samtidigt som det värker i hjärtat på mig och tårarna bränner bakom ögonen. Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska hantera det, hur jag ska bemöta dem. Jag har vid några tillfällen gett dem pengar. Så går jag på världens bästa bokcirkel. Och vi läser om romernas historia och hur de har blivit bemötta genom tiderna. Samtidigt slår det mig också att alla människor egentligen vill bli bemötta på samma sätt. De vill bli sedda. Bekräftade som människor. Så på vägen hem från arbetet ser jag den där kvinnan som sitter utanför Willys hemma i skydd från regnet. Jag möter hennes blick och hälsar innan jag går in i affären. När jag går ut igen går jag fram till henne och delar med mig av maten jag har köpt. Och hon vänder blicken mot himlen och tackar den skapare som hon tror på, på sitt hemspråk. Jag går vidare, ut i regnet. Och hoppas att det kan ha gjort en liten, liten skillnad i en helt fruktansvärd tillvaro. Men önskar att jag kan göra mer. Det återstår att se.