Det här med att sitta hos ännu en läkare och ännu en gång få slängt i ansiktet att det nog är IBS och att det inte går att göra något åt detta, utan att jag får ha det så här. Och att där och då sitta och konstatera tyst för sig själv att "men då vill jag inte leva längre". 

 

Imorgon tar jag nya tag, men idag vill jag bara tillåta mig själv att bryta ihop.