Psykisk ohälsa är för mig ungefär lika läskigt som cancer. Likt cancer ökar det markant och vi vet inte riktigt hur vi ska behandla det. Jag vet själv alltför väl hur det känns att inte vilja leva även om jag aldrig skulle avsluta mitt liv. Men jag vet också hur det känns att uppleva en så pass stark ångest att ens vanliga moral och värderingar är på gränsen att lösas upp. Hur hjälplös en blir i den känslan. 

 

När jag hör talas om att vissa människor har valt avsluta sina liv, så blir jag rädd och smärtsamt medveten om hur vanligt det faktiskt är att människor mår så dåligt att de inte vill leva. Att de finns i min närhet, att människor som betyder mycket för mig känner på det sättet. Och att de inte kan hjälpa det. Då blir jag samtidigt glad för att de finns kvar. Men också rädd för att de en dag ska välja att inte finnas kvar. Så jag skriver till dem. Tackar för att de finns. 

 

Kunskapen om psykisk ohälsa behöver öka i samhället, så att attityderna runt det kan förändras. Det är ett otroligt tabubelagt ämne och många, som inte vet bättre, blir frustrerade över närståendes psykiska mående och menar att det bara är att rycka upp sig. Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst och är betydligt mer komplext än så. Och vi måste våga prata om det.