Jag har alltid älskat djur. Alltid längtat efter egna. För tio år sedan fick jag honom i födelsedagspresent, efter att ha valt ut honom i en kull av fem. En lurvig, rund liten tuss med stora, blåa ögon. Det var jag som hittade kattungarna, som vid en första anblick såg ut som uggleungar. Han slogs så mycket för maten att han praktiskt taget satt i matskålen när han åt. Han var så pipig som kattunge att det var en omöjlighet att ta bra foton på honom.

 

Han har alltid pratat mycket, och det är en av egenskaperna som jag älskar mest hos honom. Han söker kontakt, kommunikation, till och med ögonkontakt. Han kommunicerar bättre än vissa människor. För honom räcker det med att höra min röst, känna min närvaro eller möta min blick; det räcker för att han ska börja spinna. Han älskar att lägga sig på mjuka tyg, gärna efter att ha trampat av välbehag på tyget först. Lyckligast är han om han får krypa in i min garderob och sova bland mina kläder. Är jag borta i för många dygn i sträck, blir han arg på mig och visar det. Somliga påstår att katter inte fäster sig känslomässigt vid människor, utan att det endast handlar om den primitiva instinkten att få mat. Jag vill påstå någonting annat. Han har gett upp ett utomhusliv, ett utomhusliv som han älskade, för att få vara med mig. Han valde en tillvaro med mig framför det. Och jag har valt honom framför frihet från allergiska besvär, även när det fanns en tid då jag dagligen behövde äta allergimedicin och ändå ha omfattande besvär. 

 

Jag kan under inga omständigheter tänka mig en tillvaro utan hans tramsiga försök att bli följd till matskålen eller att få dricka direkt ur kranen. Jag vill inte vara utan de stunder då han sitter i min famn och trycker sitt huvud mot min hals och han kan sitta där hur länge som helst och bara njuta. Jag vill inte sluta behöva låta honom lukta på konservmajs eftersom han alltid tror att ljudet av en öppnad konservburk automatiskt innebär tonfisk.

 

Han är så underbar, min lille störplopp, och jag vill så ofantligt gärna ha tio år till med honom.