Samtidigt som jag är mitt inne i en konversation, lägger jag i ögonvrån märke till hur de gula trädkronorna har börjat bre ut sig som en filt på marken. Varenda höst och varenda vår är jag lika orolig. Orolig över att jag ska missa färgexplosionerna, vackerheten. Förtjusningen är ett faktum när löven samlas i högar längs med trottarerna. Jag måste gå där, måste sparka mig igenom och känna hur hjärtat hoppar hoppsasteg för en stund. För att det är så en njuter, så en lever.

 

Luften smakar på ett välbekant sätt men jag kan inte sätta fingret på känslan, kan inte rama in och fånga den. Men jag vet att jag tycker om den. Mer än så behöver jag inte veta.