Börjar dagen med irritation över den kraftiga blåsten. Tänker att om vinden hade haft fysisk form, hade jag kunnat slå ihjäl den. 

 

Senare tittar solen fram, gräsmattan är grön och luften smakar nästan vår. Jag ler och njuter av ögonblicket. 

 

Och i slutet av dagen slås jag återigen av anledningen till varför jag älskar mitt jobb. Ett guldkorn kom lastat. 

 

 

 

 

Änglakvällen i måndags tillsammans med mina fina kollegor blev bland det häftigaste jag någonsin har upplevt. 

 

Och jag ska göra mitt yttersta för att sitta kvar i pulkan och inte kliva av på grund av rädsla. 

 

Går till min vanliga lilla Karlshamnskiosk för att köpa cigaretter. Den nyanställda, som av naturliga skäl inte känner igen mig just på grund av att denna är nyanställd, frågar naturligtvis efter legitimation. Så som jag är van vid men ändå aldrig vänjer mig vid. 

 

Kassabiträdet: (tittar på körkortet, tittar på mig) Oj, är det verkligen du?!

 

Jag: (skrattar lätt) Jo, men om två år får jag äntligen byta ut det.

 

Kassabiträdet: (gör om samma procedur med att titta på körkortet för att sedan titta på mig) 28?! Det kunde man verkligen inte tro! Du ser ju så ung ut! Jag hade gissat på 18-19! (fortsätter sedan prata på om hur jag bör ta det som en komplimang och att man i hennes ålder minsann vill se yngre ut)

 

Rub it in my face. Gör det bara. Jag blir inte bitter.

 

Just nu längtar jag helt sinnessjukt efter solstrålar som letar sig in genom varenda fönster, genom varenda glipa. Efter att kunna sitta utomhus i linne med en bra bok. Efter att kunna sitta större delen av en kväll ute på en balkong eller i en park med rosévin och bara djupprata med någon. 

 

Så idag ska jag klänga mig fast vid det faktum att det är plusgrader utomhus och envist förtränga kännedomen om att februari väntas bli värre än vanligt. 

 

 

Idag visar termometern -7,9. Det är fem grader kallare än igår, och igår dog jag nästan. För inte kommer vinden att hålla sig i schack. Jag vill inte. 

 

Det är så kallt att till och med tankarna fryser, att jag får hjärnstillestånd. Samtidigt känner jag varenda sekund och måste tänka för att överleva kylan som omsluter mig och håller på att fullständigt sluka mig. Jag har aldrig varit särskilt bra på att hantera kyla några längre perioder. Sanningen är att jag vill lägga mig ner i fosterställning. Att jag nästan på allvar om morgonen undrar om man kan sjukanmäla sig för att man fryser för mycket för att lämna bostaden. Och det är inte kylan som är den primära boven. Det är vinden som blåser rakt igenom en och tar själen med sig på vägen. 

 

Min kropp och mitt sinne behöver ljus och värme. För nu vill jag slippa känna ångest över det faktum att jag behöver korsa två ynka gator på lunchrasten när kylskåpet gapar tomt hemma. Kylan har bosatt sig inuti mig, rent fysiskt. Och stormvindarna har nog anslutit sig till mitt sinne. Vissa dagar känner jag mig fullkomligt lugn. Andra orkar jag inte ens börja reda ut vad som försiggår innanför pannbenet. Orkar inte tänka, orkar inte känna efter, orkar inte sortera. Antagligen är jag bara trött. Samt lider av D-vitaminbrist. 

 

Idag går mina tankar åt en fantastisk man som fick lämna livet och de sina alldeles för tidigt. Han påminde mig mycket om min farfar, så det känns faktiskt både overkligt och sorgligt när jag tänker på det faktum att han aldrig mer kommer att ringa till mig för att bolla sina tankar, vad tankarna än gäller. 

 

Sen är det fint att en fredagskväll sitta och lyssna på Spotify på hög volym och sjunga med. Förra fredagen sjöng jag Singstar. Ikväll sjunger jag Spotify. Och andra tillfällen sitter man ensam i en bil. Men sjunga, det måste man få göra. Har nog alltid älskat det och kommer nog alltid att göra. 

 

 

En perfekt fredagskväll äter jag någonting gott, dricker jag några glas rödvin, tittar jag på mina tv-serier, pratar jag med mina föräldrar i telefon samt lyssnar jag på bra musik och sjunger med. Det här är en perfekt fredag. 

 

Vad vacker världen blir när till synes viktlösa snöflingor dansande dalar nedåt och bryter av mot morgonmörkret. Jag vill bara stanna upp i ögonblicket och ansluta mig åt deras dans. 

 

Och känslan av att förmedla goda nyheter, som innebär glädje och lättnad för någon annan, är fantastisk. Positiv energi är så helande och smittande. 

 

På tåget. När fler passagerare går på, är det precis som om kylan förkroppsligas och passar på att slinka in för att i nästa stund lösas upp i atmosfären igen och slungas rakt igenom en. 

 

I december skänkte snön och kylan mig tröst och lugn. Men nu vill benen bara springa fortare än kroppen förmår för att undslippa känslan av frostskadade fingrar och en nacke som nästan låser sig av kölden. 

 

Så det är tur att himlen förvandlas till ett magiskt vackert fyrverkeri vissa snödagar. Det är det. Någon slags kompensation behöver man ju ha.

 

 

 

Alltså, denna dag. 

 

Vaknar med en mensvärk så kraftig att jag inte kan ta mig ur sängen förrän vid lunchtid. Har sedan lunchtid, relativt regelbundet, behövt kräkas, vilket har hållt i sig hela dagen. Oavsett vad jag har haft för maginnehåll eller om jag haft något maginnehåll alls. Då har galla fått duga. Jag har inte fått dricka vatten, inte fått dricka äppeljuice. Jag har inte fått behålla någonting och inte kunnat få någonting i övrigt i mig heller. Så näringsbristen skriker i kroppen.

 

Samtidigt hjälplösheten. Jag förstår ingenting av det som händer. För det är inte magkatarren. Och kroppen har bara betett sig så den där enda gången jag hade vinterkräksjukan. Så är jag magsjuk? Har jag blivit matförgiftad eller har jag drabbats vinterkräksjuka igen? Det känns väldigt osannolikt. 

 

Så när jag äntligen har ork till att sitta upp, börjar jag googla. Och upptäcker att det kan vara fullt normalt med sådana symptom vid mensvärk, (särskilt om man lider av endometrios). Nu har jag alltid varit ganska bitter över fenomenet menstruation och allt elände som det innebär, men aldrig har det känts så frestande att operera bort livmodern som nu. Det är ju ungefär ett år sedan jag senast hade så här extrem mensvärk, så det var väl dags.

 

Det fantastiska i allt detta är att jag inte har några Ipren eller liknande hemma som kan lindra smärtan och jag har verkligen inte varit i stånd att införskaffa det heller. Jag har inte ens kunnat ta mig till toaletten alla gånger, utan fått ha en spann bredvid mig när smärtan och illamåendet har slagit ut mig helt. För att inte tala om känslan av feber. Men, Voltaren har jag gott om i och med min värk i kroppen. Googlar nu om Voltaren skulle kunna lindra i detta fallet också. Läser "Voltaren enterotabletter minskar smärta och blödningsmängd i samband med menstruation". Och det säger ni nu!?!?

 

Och jag älskar det faktum att orden har börjat komma till mig igen, att poesin springer i mitt huvud natt som dag, att jag kan skriva igen. För jag har saknat det. Och det är sedan länge mitt sätt att bearbeta alla känslor, allting som händer i mitt liv. Ibland räcker det att lyssna på andras ord genom musik, men ofta behöver jag själv också få ut allting på någon form av papper. 

 

Orden har alltid sprungit i mitt huvud. Men innan mindes jag inte dem om jag inte skrev ner dem omedelbart. Nu; i slutet av dagen kan jag minnas vilka ord som sprang genom mig på morgonen. Förut hade jag panik över tankarna jag inte hann skriva ner, vilket var i princip alla tankar. Nu dröjer de sig kvar och jag tackar dem innerligt. För är det någonting som har betytt något för mig, så är det skrivandet. Jag var snabbt duktig på det. Och jag tänker att det kanske fanns en anledning till det, att det visade sig så tidigt. Oavsett, så fanns mitt intresse för skrivande kvar hela tiden.

 

Jag minns en gång när jag var vaken under tjugofyra timmar medan alla andra sov. Hur jag lyssnade på Håkan då, i hörlurar. Jag kan fortfarande bli rörd av just de låtarna. Av magiken och ensamheten som vaknar på samma gång. I samma veva ringde jag hem till min mamma och grät och ville inte vara kvar. Jag blev övergiven i ett främmande land men fick skulden för det. Och det kändes så typiskt mitt liv i allmänhet. Att aldrig våga göra fel, att alltid göra rätt, men ändå få skuld för att ha gjort någonting som inte alls var bra, som jag inte bar skulden för. Jag har alltid varit för ärlig och för rädd för att göra fel, för att våga göra någonting annat än det jag har trott varit rätt. Jag kan inte ens ljuga I det kortspel som går ut på att man luras. Kan inte. Och har aldrig kunnat. 

 

 

 

 

Egentligen är det en ständig kamp, fast egentligen inte. Ibland måste man dölja det och ibland får man hänge sig åt det. Ibland vill jag bara skrika ut hur mycket jag faktiskt bryr mig men att det inte är det som är till hjälp utan någonting annat. Jag bryr mig mycket i smyg. Inte så att det blir en belastning för mig, utan jag tror det hade varit belastande för mig om jag inte hade brytt mig. Jag måste få bry mig. Annars är det inte jag längre. Och ibland är det läge för att visa hur mycket man bryr sig. Ibland ger man bort den där kramen som bara måste ges bort, men som framför allt någon annan behöver. Det finns ingenting annat, den behövs just där, just då. Och så måste man få göra. Man måste få visa att man bryr sig. Utan det förstår jag inte hur man ska kunna komma någon annanstans. Komma vidare. Kunna se en förändring. 

 

Där i rummet blir allting så självklart. Vad man bör säga. Vad man bör göra. Vad man inte bör säga och vad man inte bör göra, också. För man känner av. Tolkar energin. Tolkar det som sägs, känslan bakom orden, och till sist tolkar man hur personen någorlunda fungerar. Och då vet man. Vad som fungerar och vad som inte fungerar. Att man gör den analysen tror jag ibland är livsviktigt. Alla är olika och behöver olika bemötanden. Då behöver man känna av vilka sorts bemötanden just den personen behöver. Jag tror i alla fall på det. 

 

Ens vyer vidgas hela tiden. När man växer upp är den egna familjen normen för man känner inte till någonting annat. Och sen doppar man fötterna lite här och var, ser andra konstellationer och känner att de också är lika okej som den man själv kommer ifrån. Jag har alltid varit kritisk gentemot normer och det slaviska följandet av dem. Undrat varför man inte stannar upp och reflekterar istället för att bara följa blint. För det har aldrig varit min stil. Jag har ifrågasatt. Därmed också skapat irritation, det ter sig naturligt. Saker är som de är och de är bra, så varför förändra? Men om jag inte tycker att de är bra?

 

Jag har alltid känt mig lite utanför och annorlunda av just av den anledningen. Jag har inte varit intresserad av att följa de outtalade normerna helt förutsättningslöst. Inte heller intresserad av att följa det som är "mode", att vara bra på det som just då räknas mer än allt det andra, att vara populär och låtsasomtyckt av så många som möjligt. Jag hade annat att ägna min uppmärksamhet åt än sådana ytliga saker. Och jag ångrar inte en sekund av det. Hade jag varit annorlunda, hade jag resonerat på ett annat sätt, så hade kompisrelationerna kunnat vara annorlunda. Men vem vill ha falska relationer baserat på den status som råder just då? Jag förstår det inte och kommer nog aldrig göra det. 

 

Jag har under större delen av mitt liv tidigare lidit av extremt dålig självkänsla. Men samtidigt också känt mig stolt över mig själv, över att jag inte bara följt strömmen bara för att det är den lättaste vägen. Jag har aldrig kunnat det, oavsett vad konsekvenserna har varit av att inte göra det. Och jag tänker ibland, att det är rätt fantastiskt. För människor med dålig självkänsla, vad brukar de inte vara beredda att göra för att slippa? Jag kan idag inte riktigt förstå vad som gjorde att jag inte föll i fällan, varför jag höll fast vid mig själv och den jag var. För utan självkänsla är man inte särskilt stark. Men uppenbarligen hade jag någonting annat. I vissa sammanhang hade jag bra självförtroende, men jag undrar vad jag hade i de andra sammanhangen som gjorde att jag stod emot, att jag rentav var ointresserad. Oavsett skälet, så är jag stolt över den styrka jag uppenbarligen hade när jag kände mig som svagast. 

 

Det är så skönt att låta tankarna falla fritt.

 

Ett tunt snötäcke lägger sig över världen igen och lindar in min hjärna i bomull. Råkar skrika rakt ut av ren musiklycka. Sätter handen för munnen av ren förvåning. 

 

Andra låtar får bröstkorgen att krympa. Fortfarande av vackerhet, men också av bitterljuvhet. Och jag tycker att det är fantastiskt att vissa känslor faktiskt gör fysiskt ont i hjärtat på mig. Fastän det inte är negativa känslor så värker det på riktigt innanför revbenen, där hjärtat ska sitta. 

 

Och gåshuden är ett faktum. När jag lyssnar på vissa låtar som sliter upp hjärtat på ett barmhärtigt sätt. Eller när jag lyssnar på andras upplevelser av så kallade änglakvällar. Jag ska snart på en själv. 

 

Lyssnar på Håkan Hellström och känner mig lycklig. För han har den inverkan på en. Hans livekonserter har nästan sprängt hjärtat i bitar på grund av att han då skänkt den allra renaste lycka som kan existera. 

 

Något helt annat; upptäckten av hur jobbigt det är att behöva dröja med goda nyheter. Det med kombinationen av att behöva dröja med att lindra någons oro. Så kan man säga. Mitt hjärta är mjukt. Och måste få vara, åtminstone mestadels av tiden. 

 

 

Förstår varenda kväll att jag borde försöka gå och lägga mig i normal tid. Tröttheten får mig att frysa så om morgnarna att hela kroppen spjärnar emot och spänner sig i rent försvar. Somnar på tåget hem och vaknar frusen endast för att behöva möta den fuktiga luften utanför. Och det är där min trötthet slutar. Den börjar på tåget och slutar på tåget. Försöker trötta ut min hjärna varenda kväll genom att läsa. För det fungerar alltid på tåget. Men inte när jag ligger i sängen och får värk i armarna av att hålla en ficklampa över orden. 

 

 

I

 

Ställer mig barfota på balkongen och lyssnar på regnet. Ser hur stadens ljus envist försöker tränga igenom dimman och delvis lyckas. De tävlar om den största platsen på natthimlen. 

 

II

 

Det känns som att vinden letar sig ända in i bakom revbenen och får allting inuti att frysa till is, rent fysiskt. Kan först inte avgöra om det är snö som fallit eller frost som bitit sig kvar. Men så ser jag hur flingorna håller på att förtäras av graderna som klättrar över nollstrecket. 

 

III

 

Lättnaden över att slippa behöva fatta ett beslut som man inte vill fatta, som inte känns bra. Det är först när lättnaden rinner över mig som jag inser vilket ok som hängt över mig tidigare. Det är också då som frustrationen släpper mig ur sitt grepp, och jag återgår till att vara den jag är igen. Ibland måste man inta roller som är obekväma, men det är så befriande att sedan kunna kliva ur dem igen. 

 

IIII

 

Det är fascinerande hur vissa saker och ting återgår till att vara som de var förut. Trots att man har vidareutvecklats som människa. Hur man formas av varenda ögonblick men att vissa saker behåller sin form. 

 

När jag tänker tillbaka så inser jag att det är flera författare som har tagit mig med storm det senaste året.

 

Jonas Gardell tog mig med storm för en hel livstid sedan. Efter att ha läst hans ord började jag på allvar forma mina egna. 

 

För ett antal år sedan ramlade jag kär i Cecelia Ahern - författaren till PS Jag älskar dig. Jag minns hur jag grät över att boken var tvungen att ta slut och hur avundsjuk jag blev på hennes skrivförmåga. Till min stora glädje upptäckte jag häromdagen att hon nyligen skrivit en ny bok. Sedan idag står den i min bokhylla och väntar på mig.

 

Därefter måste det ha varit Stephenie Meyers Twilight-serie som slog omkull hela mitt inre. Jag sträckläste alla fyra böckerna på engelska både dag och natt. Levde helt i den världen istället för i verkligheten. Och det var precis vad jag behövde just då.

 

Några helt fantastiska trilogier som betades av under 2012 var Suzanne Collins The Hunger Games och Haruki Murakamis 1Q84.

 

Sedan föll jag för någonting som jag aldrig trodde att jag skulle falla för; nämligen deckarförfattare. Jag föll pladask för Åsa Larssons böcker och läste ut allihopa om Rebecka Martinsson med rekordfart, vilket samtidigt gjorde mig frustrerad. Att någonting så fantastiskt måste vara över så snabbt. Och just nu. Mons Kallentoft och hans karaktär Malin Fors i mitt hjärta. De böckerna gör någonting med mitt eget känsloliv och sätt att se världen som jag inte är van vid. Om alltför få sidor börjar jag på femte boken. Och den sjätte är på väg hem till mig alldeles snart. Tomheten som kommer att drabba mig när alla är utlästa, vill jag inte ens tänka på. Men; jag har ju Jonas Gardells andra del av Torka aldrig tårar utan handskar stående i bokhyllan också. 

 

Jag älskar det rofyllda i att stiga upp och se att alla fönster på innergården är släckta utom mina. Då passar jag på att sitta och tänka på hur jag också älskar åsynen av vackra husfasader och hustak. För att inte tala om hur jag älskar sättet som morgonhimlen numera delar sig på och spricker upp i ett pärlband av olika nyanser. 

 

Sitter senare ensam i en bil och sjunger med högt till musiken på radion. Känner mig lugn inombords i ett sammanhang som jag just nu inte borde. 

 

Och katten tystnar inte förrän han får krypa så nära min hals som det bara går. Han stryker sitt huvud mot både min kind och min hals, precis som om han kramar mig. Sådana stunder gör det ingenting att han samtidigt klöser sönder min hud och får den att brinna. 

 

 

 

 

Sitter på tåget hem och ögonen är troget fixerade vid en bok. Läser om känslomässiga explosioner. Minuterna senare läser jag något som skapar en känslomässig explosion hos mig själv. När jag sedan ser det jag läst med egna ögon, måste jag sätta mig ner på golvet och fokusera på att återskapa balansen i in- och utandningarna. 

 

Samtidigt kan jag finna ett slags lugn i de känslomässiga reaktionerna. Det är precis så de ska vara. De ska inte utebli, de ska inte dämpas, de ska släppas fria. De måste äga rum, de kan inte hoppas över. 

 

Är klarvaken när klockan ringer. Blir inte det av signalen utan är det redan innan den ljuder igång. Snoozar och kan för första gången på hela natten blunda på ett sätt som känns som att kroppen faktiskt menar det. Som om jag skulle kunna somna. Det river i magen på ett sätt som det bara gör när man har fått för lite sömn. Men vardagsrutinerna har den saknat. 

 

 

Den där starka oviljan som kan infinna sig ibland är inte ett dugg konstruktiv och inte heller lätt att skaka av sig. Just nu vill jag inte gå och lägga mig, vilket är en viktig förutsättning för att jag ska vara människa när väckarklockan ringer vid femsnåret. Istället vill jag lyssna på musik och översköljas av mina egna tankar och försöka sortera dem, klä dem i ord. 

 

Men förnuftet får gå före känslotillståndet. Det får bli en bok i sängen. Då kommer ögonlocken garanterat bli tunga inom sinom tid.

 

 

Jag blir fascinerad över hur tiden tycks ha stått stilla. Men det är inte allting som ryms i tiden. Vissa saker står utanför. Har ingen tidsuppfattning. 

 

Imorgon ska jag hem till mina föräldrar och fira pappi. Och avnjuta ljuvlig porterstek. Dagarna innan julhelgen längtade jag dit som ett litet barn. För jag älskar deras sällskap och mellan de väggarna kan jag känna fullständig trygghet. Där kan jag slappna av och bara vara. Och skratta så att jag nästan blir harmynt åt alla tokiga samspel familjemedlemmarna emellan. Så imorgon känns som ett perfekt avslut på ledigheten innan det är dags att orka ta nya tag. För som jag har behövt den här ledigheten. 

 

Just nu lever jag mer än någonsin i just nuet. Låter dagsformen och känslorna avgöra vad jag ska och inte ska göra. Låter spontaniteten styra också. Jag går på magkänslan och överanalyserar ingenting. 

 

Jag stannar upp, känner efter. Blir lugn när jag inser att trots att det blåser i mitt liv just nu, trots att det är stora saker och ting som har förändrats och som fortfarande håller på att förändras; ett vi har blivit till ett jag och med alla uppbrottskänslor som det innebär, men trots detta så känner jag mig fullkomligt trygg i mig själv och den jag är. Jag kanske inte alltid vet vad jag vill, men jag vet vem jag är. Och jag vågar säga precis vad jag tänker även om det är utlämnande. Jag kan säga det utan att känna mig utlämnad. Saker som tidigare har skrämt vettet ur mig skrämmer mig visserligen fortfarande. Skillnaden är att jag nu vågar göra dem i alla fall. Möta dem. Och det i sig känns som en seger varenda gång. Oavsett hur utgången blir, så har jag åtminstone vågat. Ibland är inte resultatet det viktiga. 

 

Och om kvällarna ligger han på soffan och håller mig sällskap. Sedan hoppar han upp i sängen och lägger sig vid fotändan. Vissa morgnar ligger han kvar när jag vaknar. Andra morgnar kommer han glatt uppskuttande i sängen när han hör att jag har vaknat. Finaste katten i världen.

 

 

 

 

 

 

 

Ångesten rusar i bröstet på mig. Jag antar att allt det där jag har undvikit att känna det senaste året börjar komma i fatt mig nu. På en och samma gång. Och då sköljer det över en som ett vattenfall och det är omöjligt att sortera. Därav ångest. Jag vill ha en käftsmäll och en kram på samma gång. Helst av allting vill jag slippa känna. 

 

Jag har rensat ur kökshyllorna. Avfrostat frysen. Gjort om hela sovrummet. Monterat ner möbler. Monterat ihop möbler. Burit flera lass till förrådet. Rensat ur badrumshyllan. Städat och åter städat. Rensat ur kökshyllorna en gång till. Rensat ur kökslådorna. Allting för att skjuta upp. För att slippa känna. 

 

För det senaste året har jag inte orkat känna. För att skydda mig själv, har jag stängt av mig själv. Sämsta sättet att hantera saker och ting på. Men ibland en nödvändig metod för att överleva. Till slut har jag agerat. Fattat livsavgörande beslut. För att jag måste. Men nu måste jag också känna allting. Och det ger mig hjärtklappning. 

 

Men så, äntligen, är dagens dos av dödslängtan äntligen över, hoppas jag. Den är absolut inte välkommen åter. 

 

Den där förmågan som jag har, som innebär att jag kan stänga av känslolivet helt och hållet för en stund? Det hade varit bra om det gick att göra på beställning. De ångestattacker som rinner över mig med jämna mellanrum sedan någon vecka tillbaka får mig att bli rädd för mina egna tankar. Att veta att det är ett övergående känslotillstånd är inte ett dugg till hjälp. 

 

 

 

 

Det är alltid tystnaden som skaver värst. 

 

Självheten är självvald och nödvändig. Men med den kommer även en känsla av ensamhet. En känsla som infinner sig mellan varven, mellan varven av tystnad. Det är då som tomheten tar tillfället i akt och river i mitt inre. 

 

Det är så det ska vara. Det är så det måste vara. Därmed inte sagt att det inte gör ont.