Sitter på tåget hem och ögonen är troget fixerade vid en bok. Läser om känslomässiga explosioner. Minuterna senare läser jag något som skapar en känslomässig explosion hos mig själv. När jag sedan ser det jag läst med egna ögon, måste jag sätta mig ner på golvet och fokusera på att återskapa balansen i in- och utandningarna. 

 

Samtidigt kan jag finna ett slags lugn i de känslomässiga reaktionerna. Det är precis så de ska vara. De ska inte utebli, de ska inte dämpas, de ska släppas fria. De måste äga rum, de kan inte hoppas över.