Det är så kallt att till och med tankarna fryser, att jag får hjärnstillestånd. Samtidigt känner jag varenda sekund och måste tänka för att överleva kylan som omsluter mig och håller på att fullständigt sluka mig. Jag har aldrig varit särskilt bra på att hantera kyla några längre perioder. Sanningen är att jag vill lägga mig ner i fosterställning. Att jag nästan på allvar om morgonen undrar om man kan sjukanmäla sig för att man fryser för mycket för att lämna bostaden. Och det är inte kylan som är den primära boven. Det är vinden som blåser rakt igenom en och tar själen med sig på vägen. 

 

Min kropp och mitt sinne behöver ljus och värme. För nu vill jag slippa känna ångest över det faktum att jag behöver korsa två ynka gator på lunchrasten när kylskåpet gapar tomt hemma. Kylan har bosatt sig inuti mig, rent fysiskt. Och stormvindarna har nog anslutit sig till mitt sinne. Vissa dagar känner jag mig fullkomligt lugn. Andra orkar jag inte ens börja reda ut vad som försiggår innanför pannbenet. Orkar inte tänka, orkar inte känna efter, orkar inte sortera. Antagligen är jag bara trött. Samt lider av D-vitaminbrist.