Det är så skönt att låta tankarna falla fritt.

 

Ett tunt snötäcke lägger sig över världen igen och lindar in min hjärna i bomull. Råkar skrika rakt ut av ren musiklycka. Sätter handen för munnen av ren förvåning. 

 

Andra låtar får bröstkorgen att krympa. Fortfarande av vackerhet, men också av bitterljuvhet. Och jag tycker att det är fantastiskt att vissa känslor faktiskt gör fysiskt ont i hjärtat på mig. Fastän det inte är negativa känslor så värker det på riktigt innanför revbenen, där hjärtat ska sitta. 

 

Och gåshuden är ett faktum. När jag lyssnar på vissa låtar som sliter upp hjärtat på ett barmhärtigt sätt. Eller när jag lyssnar på andras upplevelser av så kallade änglakvällar. Jag ska snart på en själv. 

 

Lyssnar på Håkan Hellström och känner mig lycklig. För han har den inverkan på en. Hans livekonserter har nästan sprängt hjärtat i bitar på grund av att han då skänkt den allra renaste lycka som kan existera. 

 

Något helt annat; upptäckten av hur jobbigt det är att behöva dröja med goda nyheter. Det med kombinationen av att behöva dröja med att lindra någons oro. Så kan man säga. Mitt hjärta är mjukt. Och måste få vara, åtminstone mestadels av tiden.