Att andas genom ord
Ord som dessa har förmågan att lysa upp en hel dag:
"Dina åsikter och synpunkter är så förnuftiga att vi inte klara oss utan dem!!"
Half is not whole
the danger of a broken heart is not the pain.
not the tears, or anger.
not the ache, not the loneliness,
not the quiet, the empty seat, the bed now much too big.
the danger of a broken heart is what we have to repair it with.
mistrust, hopelessness, faux comfort.
independence.
the oaths we take. what we swear to ourselves.
the danger is self-reliance.
the danger is that these stitches in our heart don't fall out.
that they are there to stay.
because they must.
the danger is that we know it isn't about love anymore.
and,
it isn't about how perfect we are in our world.
it's about how perfect we are in theirs.
the danger is that two became one.
and a half of one...
well.
half is not whole.
but now we must make it so.
-lauren
Idioti
Seriöst, snart börjar jag supa hejdlöst för att slippa smärtan. De smärtstillande tabletterna hjälper nämligen inte, vilket hon också hade kunnat konstatera om hon lyssnat på mig när jag sa att smärtan inte sitter i musklerna! Jag skrattade åt Idas söta aggressioner kring situationen förut men nu är det min tur att bli förbannad. Benen är fortfarande domnade och smärtan i ländryggen är så intensiv att jag blir ynklig och gråter en skvätt. "Jag tror att domningarna kan bero på att du blir rädd för att du har ont". Den kommentaren fick både mig och min pappa att börja skratta en smula. Jag skulle behöva bli rädd så jag börjar ta saker och ting på allvar istället för att bara rycka på axlarna och tänka att det är fullkomligt normalt. Varför måste alla läkare jag träffa vara så ointresserade och inkompetenta?
Too little too late
Jag kan knappt gå och var väldigt nära att svimma på akuten eftersom jag just nu inte klarar av att anstränga mig minsta lilla. Var helt domnad i kroppen och orkade knappt andas. Men jag får vänta till den 12 oktober för att få hjälp. Fast hade jag förväntat mig annat? Nej.
Med mig hem har jag Citoden och någon muskelavslappnande.
Läkares oförmåga att lyssna på vad man säger, är otrolig.
Sjukhusskräck
Saker man inte bör säga till mig när jag faktiskt går med på akuten:
"- Packa en väska med dig fall ifall du måste stanna"
STANNA? Det tror jag icke, du...
You don't know what you got 'til you're missing it a lot, I had to go throw it away
Idag har jag förlorat lite kontakt med mina ben. Det känns som att de sover och jag försöker få igång blodcirkulation utan framgång. Annars är min kropp inte särskilt knakig av sig. Numera knakar den överallt, vad nu det kan innebära.
Skulle gå (läs: dra mig) uppför trappan och släppa in Sesam. Kraftansträngningen fick mig att trilla ihop av andnöd, resten av vägen fick jag krypa. Detta känns verkligen skitbra. Det snurrar fortfarande i huvudet.
Som liten var jag bortskämd med världens bästa självförsvar så det här känns så fruktansvärt fel. Särskilt det faktum att min envishet brukar kunna vinna över de spratt min kropp spelar mig, men i detta fallet är det omöjligt.
Sacre bleu.
He loves me and that is worth everything
I natt låg världens finaste katt bredvid mig i sängen. Det var så underbart att ha fingrarna i hans tjocka päls och känna spinnandet övergå till snarkningar. Att somna med armen runt honom. Myskatt!
Insikt:
Det är jobbigt och obefogat att känna skuld för saker man inte kan rå för.
Please don't slow me down if I'm going too fast
Idag har jag sett tre säsongsstarter och jag känner mig en smula förvirrad. Är det inte säsongsavslutningar som ska lämna kvar känslan av stress och nervositet? De måste ha blandat ihop det hela... Dexter tappar stinget och voltar med bilen, han som försökt röja Lilly Rush i Cold Case ur vägen släpps på fri fot och Susan Mayers dotter har eventuellt strypts till döds. Jag kan ju knappast klaga på avsaknaden av spänning i alla fall ;)
I'm far too smart to get fooled by myself
Jag har verkligen ingen kontroll över min kropp längre. Det har till och med börjat bli svårt att använda tangentbord eller skriva sms. Ända ner i tårna, ända ut i fingerspetsarna.
I lördags var jag på rödvinskväll hos Morgan. Han förstår mig i situationer där många andra bara skulle skaka på huvudet åt mig. Det är fint när man hittar människor som talar samma språk som en själv. Jag kommer alltid värdera det högt. Det var en trevlig kväll och jag lyckades hålla smärtan borta.
På vägen hem återkom dock värken i full styrka. När jag steg av bussen och började vira ihop hörlurarna runt min mp3-spelare, bara tappade jag den trots att den satt hårt i mitt grepp. Noll kontroll. Det var längesen någon av mina händer gjorde sådär. Jag brukade tappa gröttallrikar i golvet på grund av att min hand helt plötsligt bestämde sig för att släppa sitt grepp. En omedveten reflex jag inte kan styra över.
Och idag. Inte kunna gå ur sängen förrän halv två. Kroppen lyder inte. Är tung som bly och gör ont överallt och jag börjar tröttna på värktabletter. Tröttna på att lura mig själv att jag inte har särskilt ont, för att sedan vakna upp till en så bister sanning när jag egentligen tänkt gå på eftermiddagsföreläsning. Jag undrar när jag kommer kunna jobba nästa gång. Jag klarar knappt av att gå i trappor och kan knappt lyfta saker längre. Heja detta!
Med andra ord så bor jag numera i min säng. Fast jag är inte så bitter som jag låter. Jag skrattar faktiskt åt hur jag får använda bägge händerna för att lyckas lyfta vattenkokaren numera. För det är ju faktiskt komiskt också :)
Never knew this could happen to me, I know now fragility
Igår resonerade jag som så att jag lika bra kunde sitta i en soffa i gott sällskap och ha eventuell värk, som jag kunde sitta i min egen soffa. När det var dags att bege sig hade jag dock så ont att jag var svimfärdig, men min vilja och min envishet tog mig ändå dit jag ville - till Malin. Jag var så stelopererad att den enda dans jag skulle klara av den kvällen, var robotdans. Det var åtminstone vad jag trodde. Men efter lite rödvin kändes kroppen acceptabel igen och senare satt jag, Malin och Kelly på Hessle och tog en öl. Tanken var att sedan återvända hemåt, men istället blev det spontanutgång och dans på Banken. Frihetskänslan var fantastisk. Och det är så fint att bara sitta på en balkong och prata med två intellektuella människor och leta efter månen bakom molnen.
Ikväll blir det ännu en rödvinskväll i gott sällskap. Underbart!
Grief
"When it hurts so much you can't breathe, that's how you stay alive"
"I can't care anymore"
"I just have to stop caring so much"
"- I don't wanna hurt you again
- You can sleep in the bathtub"
Hahaha :)
"It's your fault! You made me love you, made me let you in and now I can't live without you!"
"The worst part is, the minute you think you're past it, it starts all over again"
"There are five stages of grief:
1. Denial
2. Anger
3. Bargaining
4. Depression
5. Acceptance"
När det gäller Geoge, är jag definitivt på nummer 1.
När det gäller farfar... tillät jag den där depression eller är det för överväldigande för mig? Jag vet bara hur mycket jag blockerade alla känslor på begravningen, vilket resulterade i en panikångestattack. Så fort jag blir ledsen över något, oavsett vad det är, får jag jättesvårt att andas och börjar hyperventilera. Är det en fysisk reaktion på att jag psykiskt motarbetar det? Att bygga spärrar har blivit en försvarsmekanism eftersom jag kan känna så otroligt mycket att det blir rent skadligt för mig själv. Hjärnan måste ha en viss kontroll över hjärtat, annars exploderar det. Och depressiva känslor hade jag för många av under en period i mitt liv - jag vill inte dit igen.
Grey's Anatomy S06E01E02
Seriöst, jag går fan inte med på detta!
Walking on the Milky Way
Jag tål inte vanlig mjölk.
Jag tål inte laktosfri mjölk.
Jag tål inte sojamjölk.
FÖR FAN! :D
Men den varma chokladmjölken är värd den efterföljande ballongmagen.
Love will tear us apart (again)
Så länge vi skrattar är vi inte besegrade.
Smakade precis på en gammal känsla från en höstpromenad i röd kappa. Vill vara med när mörkret faller ner sin ridå, vill känna hjärtat le av alla färgexplosioner.
Det pratades om död och sorg idag. Naturligtvis for mina tankar till farfar. Jag återupplevde dödsdagen, jag återupplevde begravningen. Men i mitt inre var jag fortfarande lugn. Det skavde inte, det skar inte. Och som den analytiker jag är, kan jag inte bara nöja mig med det. Jag måste ställa mig frågan varför? Är det så att jag ändå har nått acceptans och bearbetat sorgen trots att jag trott att jag vänt den ryggen? Eller har jag stött den ifrån mig såpass mycket att den inte når mig?
Nej. Jag tror inte det. Där var jag i början. Då jag inte ens kunde titta på foton av honom. Jag kan vistas vid hans grav utan att få panik. Jag saknar honom massvis och kommer alltid hold a grudge mot cancer och tycka att det är orättvist att en så underbar människa möter en för tidig död. När jag pratar om honom finns det alltid en värme i bröstkorgen som dominerar och vinner över förlusten.
Men vi får se. Kanske kommer någonting röras upp, kanske inte. I vilket fall bär jag hans goda humör med mig varenda dag. Såklart kvarstår en önskan om att saker och ting vore annorlunda. Men även om han inte är fysiskt närvarande, så är han ofta psykiskt närvarande i mitt huvud. Ungefär som när jag lyssnar på musik i huvudet och inte behöver sätta igång Spotify eller mp3-spelaren. Det är och förbli en stor förlust, jag försöker bara göra det bästa av den.
Skrivandet är en fantastisk teknik för att släta ut och organisera tankar och känslor.
Ain't nothing gonna break my stride
Febern stiger och värken sitter kvar.
Det kommer med andra ord inte gå jättelysande under morgondagens samtalsövning.
Med stor sannolikhet kommer jag inte kunna arbeta på fredag, just för att fysiskt arbete inte är något alternativ i nuläget.
Men just nu når dessa yttre faktorer inte mig.
Jag trivs rätt bra med livet ändå, även om dagen varit omtumlande.
Stabilitet.
Konflikthantering
Insikt:
Jag måste lära mig att stanna kvar i konflikter. Även om jag inte riktigt ser poängen med att stå och gapa på varandra utan snarare tycker om att diskutera när man lugnat sig och reflekterat, så tror jag ändå att man ibland behöver rensa luften. Att kunna försvara sig, stå upp för sig själv. Att kunna stå kvar trots att man blir sårad.
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen
Såja. Tid bokad dagen innan min födelsedag. Istället för att låta rädslan vinna och växa sig större, tog jag tag i den. Ett steg åtminstone. Är det okej att vara lite stolt?
Jo
Haha. Och nu är det telefonkö som gäller. Hilarious. Jag undrar var min kämparvilja kommer ifrån, men det var banne mig på tiden.
Nej
Tar mig tillfälligt samman och ringer faktiskt Citykliniken för att boka tid. Gick det? Nej. Datorsystemet ligger nere så jag får ringa senare. Hahaha. Något som redan är fruktansvärt svårt för, försvåras ytterligare och ytterligare. Jag vet inte om jag kommer ha styrkan att ringa senare. Jippi.
Samtidigt har jag sådan ledvärk och feber att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Blä, rent ut sagt. Jag känner mig helt ofattbart liten.
Spank you very much
Känslan när man trotsar en enormt stor rädsla endast för att inte få någonting alls utav det, vill jag lägga i en låda och skicka till Sibirien. Det här är det värsta jag känt på mycket länge. Håller andan för att slippa känna det. Ligger och skakar på golvet av uppgivenhet. Ber min katt dra åt helvete och kastar ut honom. Samtidigt känner jag en envishet i mig som säger att jag ska ringa till Citykliniken och herr ställa-diagnos-på-en-halvtimme-och-sen-slippa-bry-mig.
Nej. Jag tror jag går och lägger mig.
Thanks for nothing, assface!
Jag ger upp.
Jag tog äntligen modet till mig. Ringde numret jag fått. Blev avfärdad och hänvisad till fucking vårdcentralen.
Nu dör jag inombords. Och bryter ihop en smula.
The wind starts blowing
Jag har fortfarande inte lärt mig att andas nära en annan människa. Vissa bussresor är det allt jag kan fokusera på - att andas. Som om jag glömmer bort hur man gör. Jag vet hur man andas in men inte hur man andas ut.
Idag eskalerade mina andetag när jag skulle gå. Kanske var det maktlösheten, kanske var det smärtan, kanske var det pressen eller rentav ångesten. Men jag måste alltid vara tillräckligt stark för att inte trilla sönder på asfalten. Hur mycket det än svartnar kan inte världen snurra för länge.
Jag blir så ledsen när jag möts av total sympatilöshet. Det är som att personen ifråga tar ifrån en allt värde. Compassion's in my nature men inte i allas. We should be out of reach all the time.
Ibland slår det mig, när folk beskriver vackra känslor. När de skriver om kärlek - hur vansinnigt vackert men samtidigt främmande det är. Jag kan knappt skriva sådär. Jag är inte oförmögen att känna i sådana banor, jag kan bara inte göra det verkligt genom att hälla ut det på ett A4 och föreviga det. Kan aldrig riktigt beskriva det allra vackraste för det är en väg jag inte vågar gå.
Ibland känns hjärtat som en phantom limb.
Nip/Tuck II
Insikt: det vore extremt dåligt för självkänslan och självförtroendet att dejta en plastikkirurg;
"The moment you stop striving after perfection you might as well be dead" - that's harsh :D
Nip/Tuck
"- May I buy you a drink?
- I don't drink.
- May I buy you an appetizer?
- I don't eat, I'm a model."
Klockrent :) Eftersom jag under kort tid betat av alla tre säsongerna av Dexter, är det dags att ge Nip/Tuck en chans. Jag är en serie-addict.
Höstnoll
Jag vill gå höstpromenader. Känna hur den friska luften höststädar lungorna och ger dem känslan av pånyttfödsel. Sparka i lövhögarna längs trottoarerna. Det finns ett ögonblick som för alltid fastnat hos mig och det är den där morgen jag gick genom Tivoliparken. Håret var blött och började bli tyngre av iskristaller, medan vinden fick lövträden att regna. Gula, orange, röda löv virvlade ner mot marken och ingenting hade någonting känts vackrare. Det var då jag i mitt huvud skrev dikten som senare gav mig en vinst på en tusenlapp. Hösten 2003. Luften smakade som isbitar men huden var feberhet efter ett simningspass. Ibland vill jag bara tillbaka till det ögonblicket. Se färgerna lika klart igen, även om bilden är fastbränd på näthinnan.
Om kvällarna stannar jag numera upp. Ögonen älskar med stjärnhimlen och jag fylls av välbehag när jag kan se min egen utandning. När den upphör att vara osynlig. När det man inte riktigt kan ta på ändå blir synligt för blotta ögat.
Om kvällarna stannar jag numera upp. Ögonen älskar med stjärnhimlen och jag fylls av välbehag när jag kan se min egen utandning. När den upphör att vara osynlig. När det man inte riktigt kan ta på ändå blir synligt för blotta ögat.
Det börjar bli svårt att se ljuset i tunneln
Idag provade jag att gå till jobbet, då jag ansåg att smärtnivån var fullt tolerabel. Jag hade då inte i åtanke att fysiskt arbete skulle kunna försämra det hela, vilket det naturligtvis gjorde. Efter fem minuter kände jag redan hur vänsterarmen var på väg någon helt annanstans. När det började svartna för ögonen relativt ofta och hela världen snurrare, insåg jag att jag inte kunde fortsätta. Pressen vs kroppen. Kroppen vann, och som pris fick jag en stor dos ångest och förtvivlan.
Min tarmsjukdom kan orsaka många andra sjukdomar - det är något som jag har varit medveten om ett bra tag. När jag nyss ville ta reda på hur länge jag ska behöva dras med denna ryggsmärta, som verkar röra sig om en inflammation, halkade jag in på fakta jag inte riktigt ville veta. Direkt hamnade jag på en sida som beskrev hur bland annat tarmsjukdomar och psoriasis kan orsaka inflammationssjukdomar, som faller under kategorin reumatiska sjukdomar. Symptomen kunde kopplas till min rygg var tokig för två-tre år sedan, och stelheten jag känt varje morgon och kväll de senaste två månaderna. Det kan alltså mycket väl vara så att det faktiskt är en form av reumatisk sjukdom som orsakar alla mina ryggproblem och ledvärken jag upplever alltmer ofta. Knappt knäckande. Knappt.
Och jag har inte ens fyllt 24 än. När jag väl gör det, skulle jag vilja få den där saknade självbevarelsedriften i present. Lite overdue, dock.
Igår frågade min mamma mig om jag inte blir rädd. Nej, sa jag. Jag är ju motsatsen till hypokondriker. Men nu är jag rädd, det ska erkännas. Jag hoppas bara att jag är räddare för reumatisk värk än för sjukhus, så att jag faktiskt kan ringa läkaren imorgon. Rädsla för reumatisk värk vs rädsla för sjukhus - vem ska vinna?
Which bone in your body should I break first?
Det är inte ovanligt att jag har obeskrivligt ont när jag ligger rakt upp och ner i en säng. IBS-smärtor är ingenting man skojar bort. Men det finns så många olika sorters smärtor.
Sedan jag fick min magsjukdom har kroppen gett upp på diverse vis. Nu var det dags igen. Sent igår kväll fick jag helt plötsligt en förlamande smärta långt uppe i ryggen, lite till vänster. Jag hoppades att det skulle gå över under natten, men icke. Jag kunde snabbt konstatera att jag inte skulle kunna gå på någon föreläsning, än mindre klä på mig. Vänster sida av överkroppen är nämligen hyfsat ur funktion. Och om inte annat så hindrar smärtan mig i diverse rörelser.
Så jag gick och la mig igen. Det var som att när jag vaknade, vaknade själva smärtan också. Hur jag än låg, gjorde det otroligt ont. Så jag grät av smärta och ren förtvivlan. Gråter jag av smärta, då gör det tamigfan ont. Gråter jag över huvud taget, är det fan stort.
Och förbannad blir jag. Jag har inte tid med detta. Jag ska jobba imorgon, så jag förväntar mig att det har gått över till dess. Sist min rygg havererade var det i nederdelen. Jag gick faktiskt till vårdcentralen när jag inte längre kunde gå ens i närheten av upprätt, men som vanligt blev jag avfärdad och idiotförklarad. Så det är inget alternativ i min värld.
Jag hatar min kropp. Det går inte en enda dag utan att den motarbetar mig på något vis. Det gör mig så frustrerad att jag får svårt att andas. Men mest av allt är jag bara förtvivlad.
"She's not going away"
"Can't live with her. Can't kill her"
När man passerat en viss gräns är serien Dexter inte särskilt obehaglig längre. Den blir snarare rolig :)
Dagens i-landsproblem
Varenda gång jag ska dricka en Irish coffee, blir jag konfronterad med nackdelarna med att vara kort. Jag når inte upp till farinsockret - jag måste använda stol! Och det känns inte helt okej. Haha :)
Piggve
Dagens rätt (och fel)
Väldigt gott men inte alls bra för ballongmagen!
Love love love
Tycker han kan vara LITE mer entusiastisk ;)
It cannot wait - I'm yours
Igår fick jag lyssna på en stolt Malin - jag blir så glad när folk verkligen ser hur bra de är. Och annars finns jag där för att berätta det för dem ;) Vid sju intog vi Modesto för att frossa i god mat. Jag var hungrigare än jag trodde, med tanke på att jag slukade mina 8 bitar sushi på under tio minuter :) Sedan fick jag underhållas av att bevittna Malins kamp mot revbenen hon beställt. Motorsåg vid det tillfället hade varit nimt ;) Under tiden hann mörkret lägga sig utanför och det var en mysig atmosfär. Luften smakade höst när vi gick därifrån och skenet från gatlamporna gjorde träden så vackra och inbjudande. Efter att ha sett någon trotsa tre av mina rädslor på en gång på tv, var det parkbänkstankar innan vi gick till Banken. Yellow Mike skulle spela och det ville man ju inte missa! Som vanligt är det så fantastiskt roligt att dansa, och så oerhört trevligt att sitta på uteserveringen och bara prata. Fick tillfälle att ge härlige Johan en lång kram eftersom vi inte ses så ofta längre. En liten bit av mig befann sig också på Liseberg under en del av kvällen. Jag tittade på Håkan Hellström med Oskar. Åtminstone i tankarna :)
Trots ett litet alkoholintag och hela minnet i behåll, mår jag skräp idag. Hur är det rättvist? ;) Ljuva IBS som blir skitförbannad för att man äter lite näringsrik müsli till frukost! ;P
Somliga går i trasiga skor
Förra helgen använde jag ett par splitternya stövlar. Det är redan repor i dem - de börjar alltså redan tappa sitt vackra yttre. Det är bara att konstatera, som alltid - jag är en mästare på att ha sönder skor. Otroligt.
When you came in the air went out
Vissa människor står man så pass nära att deras lycka verkligen bokstavligen blir ens egen. Vilken fantastisk känsla! Här har jag de senaste timmarna låtit mig sugas in i Dexter och lekt med tanken på hur skönt det vore att helt sakna känsloliv. What the hell was I thinking!? Känslor är bland det bästa som finns!
På tal om något helt annat; ibland ställer min mamma frågor som hon så uppenbart redan har svaret på. Det brukar driva mig till skratt, och i just detta nu ledde detta skratt till att jag spillde ut min öl över golvet. HEEEEY! Notera: spillde - inte spottade ut som i att jag tagit en klunk och började skratta just då. Det tog jag en annan gång ;)
Let's cross the limits and enjoy
När jag tittar på Dexter, får jag en Alice in Videoland-rad på huvudet:
"I'm addicted to the thrill that's making other people ill"
I don't belong here
Jag tycker om när jag verkligen kan relatera till fiktiva personer.
"I love you"
"Fuck... I love you too"
Liksom, HELVETES JÄVLA SKIT ATT JAG ÄLSKAR DIG. Finns det ett mer sårbart och mer skrämmande tillstånd? Inte i min värld. Ger man någon nyckeln till hjärtat träder de in och slår sönder väggarna inifrån. The ultimate destruction.
Jag har vissa sår som jag inte vet hur jag ska läka. Som har skapat rädslor hos mig.
Jag drömmer fortfarande mardrömmar om saker som hände för tre-fyra år sedan. Hur det kändes.
Jag känner mig trygg så länge jag inte behöver gå den vägen igen. Men det är inte att lappa ihop sig själv helt.
Men. Rom byggdes ju inte på en dag.
Watching stars without you makes my soul cry
"I wanna love you but I'm growing old
ten little soldiers screaming in my soul"
Det är längesen jag var på humör att lyssna på musik som verkligen gör ont i hjärtat. Vacker melankoli, inte masochism. Älskar dessa stunderna. Älskar associationerna, minnena och de träffsäkra textraderna.
"Oh simple thing, where have you gone?
I'm getting old and I need something to rely on"
If you cut me out you might as well cut me
När man märker att topparna börjar bli slitna kluvna har man två val:
- Ignorera det, och det slitna klättrar uppåt och sprider sig
- Klipp av dem (trots eventuell ångest)
Jag älskar att jag så ofta tänker i metaforer. Även om det från början handlade om just slitna toppar som jag nu klippt av. Bokstavligt talat.
När någonting börjar läka är det så mycket enklare att se de skadade delarna och ta itu med dem.
On top of the world you get nothing done
Gulnande höstträd mot ljusblå himmel är en otroligt vacker paradox.
Annars värmde det här:
"Du är äldre än 24"
Och då talar vi alltså mentalt och inte utseendemässigt ;)
Lite vardagskreativitet
Memories are too important
Jag tänker på hur mycket man kan missuppfattas som person. Människan är väldigt komplex och man har så otroligt många sidor hos sig själv att välja mellan. Vilken ska man visa upp? Inser att man ibland kanske borde ha en varningstext i stil med detta:
"Jag säger det mesta med glimten i ögat, så skulle du ta allting jag säger bokstavligt och på fullt allvar, kommer jag med största sannolikhet att framstå som spritt språngande galen"
I många sociala sammanhang tar jag rollen som pajasen för att skapa en trevlig stämning. Jag kan säga vissa saker för underhållningens skull, och därmed framstå som korkad eller knäpp. Jag undrar hur jag egentligen uppfattas, då de flesta inte får se de djupare sidorna hos mig. Haha. Det är en anledning till att jag skriver. Då kan jag förmedla de andra sidorna, som jag ofta kan dölja i vanliga fall.
Sedan inser jag att det finns en anledning till att jag tar rollen som den som måste liva upp en stämning. Erfarenhet av tryckt stämning som skapat obehagskänslor hos mig? Det är ingen varm atmosfär jag växt upp i. Eller; jag har inte uppfattat den som varm. Snarare som rutinmässig, mekanisk och inte särskilt uppoffrande. Avsaknad av skratt och medmänsklighet. Men jag märker att jag släpper ifrån mig minnena. Det fanns en tid då jag höll kvar dem hårt. Plågade mig själv med dem. Sedan tog jag tag i det istället. Bearbetade. Nu finns det ingen anledning att maniskt klamra mig fast vid dem. Släpper smärtan. Men sen finns det såklart ärr som hela tiden är med mig. Som påverkar min personlighet och många av mina handlingar. Och det är frustrerande. Får mig att känna mig svag. Jag har problem med att stå upp för mig själv, men jag blir också bättre på det. Det finns helt enkelt olika sätt att göra det. Sedan har vi det där med att ha tillit till att någon annan kan tycka om mig. Men det är en bok för sig.
Dexter
"- Well... I want you.
- Oh... okay... thanks!
- You're welcome!"
Mycket passionerat! Hahaha :)
Jag har börjat titta på Dexter. Jag såg första avsnittet när det visades på tv, men tyckte det var för obehagligt. Hans tankar... men nu tycker jag nog snarare att det är intressant. Visst saknar han helt empati, men istället kan man beundra hans otroliga intelligens.
Mor åt gröt, far åt helvete
Jag har lite sett fram emot säsongsstarten av One Tree Hill. Tills detta: "With Lucas and Peyton gone". Man tar inte mina favoriter ifrån mig!
Dagens skratt
Dagens föreläsning blev bra mycket roligare än vad jag hade förväntat mig, får jag säga. Citat som dessa har nämligen kläckts av vår flumpelle till föreläsare:
Här talades det om hur det är de närmsta som har störst potential att skada en. Han menade på att han ändå inte går hem till sin fru och säger:
"Vi får nog ta lite distans för statistiskt sett kommer nackskottet komma från dig"
Klockrent, det är ju så jag fungerar emellanåt ;)
Annars var det:
"Det finns en mytologi om att vi en gång lyssnat på dårarna, det gör vi kanske fortfarande men idag sitter de i Idol-juryn!"
"Det första tecknet på att man blivit vuxen är att man får hitta på dumhet och ta eget ansvar för det"
"Denna klient behöver omhändertagas, annars dör fanskapet!"
Men det med Idol-juryn var lätt roligast. Eller när han imiterade en ungdom på LSD. Haha.
Grey's Anatomy
Gudars, vad jag nyss blev lurad!
När jag såg säsongsavslutningen av Grey's Anatomy blev jag så chockerad att jag nästan drunknade i tårar. Nu fick jag precis se de fem första minuterna av säsongsstarten som kommer inom en snar framtid. Och om jag grät. Igen. Och jag kan i princip inte gråta längre. Så jag är så glad att det finns en serie som kan nå och öppna mig. Sådär som Desperate Housewives brukade göra en gång i tiden. Även om jag just i detta fallet blev lite lurad till tårarna. Jag tror att det där är sant - att hoppet är det sista som lämnar människan.
Snart ska jag berätta om dagens skratt också. Klockrena citat AB!
Naj, naj å naj!
Mest frekvent använda fras idag:
"- Sau du naud?"
Jag håller på att bli förskånskad.
Ge mig något som känns
Det är väldigt mycket gåshud idag. Det är Kents Du & jag döden och senaste New moon-trailern. Jag hade förträngt hur smärtsam den boken var. Nu vill jag läsa den igen.
"jag kastar stenar i mitt glashus
jag kastar pil i min kuvös
och så odlar jag min rädsla
ja, jag sår ständigt nya frön"
"men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns
att det är långt hem"
"snart finns det inga tårar kvar
de var våra att ge vem som helst
äntligen
de är de dyrbaraste smycken vi har
så be aldrig om ursäkt igen
äntligen
sätter du själv dina gränser"
Igår skrev jag någonting om att jag ibland skulle vilja slippa känna.
Idag känner jag motsatsen. Känslor är så vackert, även de melankoliska.
All the children shall lead
Igår var det dags för ännu ett kalas. Tvillingarna blir bara sötare och sötare på alla sätt och vis.
Hanna skulle verkligen kunna charma vilken människa som helst - oavsett hur bitter
Viktors ögon är fullkomligt omöjliga att motstå
Hanna trivs allra bäst när mamma bara är en liten bit ifrån, en rörelse i ögonvrån ;) Hon vet sannerligen vad separationsångest innebär och det är så sött
Allt som vintern gömt eller allt som hjärtat glömt
Jag tycker om murgröna, speciellt om hösten.
Jag står på en flygplats och väntar på känslan
Så har ännu en underhållande helg gått i graven och jag har inte fått en lugn stund, vilket gett sig påmint idag ;)
På fredagen panikfärgade jag min mindre härliga utväxt innan jag åkte in till stan. Väl där öppnade Malin dörren och såg ut precis som jag kände mig - som om hon precis bara landat och inte hunnit få en lugn stund. Precis så. När hon, jag och Anna intog Biljardkompaniet insåg jag snabbt att mitt klara sinne inte skulle vara i behåll länge till. Malin kände sig nämligen generösare än vanligt och bjöd oss på tre-fyra shots Turkisk peppar. Härligt härligt men farligt farligt ;) Sedan fortsatte kvällen på Banken, som sig bör, och om vi hade roligt! Riktigt roligt. Men tröttheten smög sig på så när jag väl blev av med de två töserna orkade jag inte göra något åt det.
Kvällens bedrift: jag fick åka hem utan jacka, eftersom jag hängde den på samma galge som Malin, som tog hand om nummerlappen. Men jag tog det med ro, jag hade ju kofta ;)
På lördagen var det dags för kalas med ena halvan av släkten. Mycket, mycket trevligt! Så småningom var det bara till att koppla in PS2 och sjunga SingStar. Jag lyckades få mamma att sjunga Karma chameleon med mig - det är jag sjukt nöjd med. Det krävdes lite övertalning men sen så ;) Jag fick dessutom sjunga Radioheads Creep för första gången. Finfint. Nästa anhalt var panikförfest på Österäng med väldigt bra musik efter Morgan anpassat kvällens låtlista lite efter min musiksmak. Är det inte fint, så säg? Efter att ha lyckats missa bussen satt jag, Morgan och Malin i en taxi på väg till stan för att VIPa in på Banken. Även denna kväll blev väldigt, väldigt rolig. Dans dans dans! Trivs väldigt bra i deras sällskap.
Kvällens bedrift: jag lyckades med att hoppa av bussen fem (!) hållplatser för tidigt och fick därmed gå en bra bit. Har man förvirring som utgångsläge så kan vad som helst hända när blodet blandas ut med alkohol ;)
Det faktum att jag äter på tok för lite igen och har för lite tid till vila, får sina effekter, helt klart. Men det bjuder jag på, även om jag inte tycker om det alls ;) Folköl nästa helg? ;)
Sacramento idioto
Oj och aj, vad fysiskt ont jag fick i hjärtat. Svårt att andas. Indolent vänsterarm. DAMNIT! Jag avskyr att vara ledsen. Men om några timmar kommer jag få två tvillingar att kelas med. Tills dess får jag försöka stå ut med hjärtklappningen, smärtan och ångesten. Ibland skulle jag vilja sakna känsloliv helt. Vad lätt och okomplicerat.
Att lägga på minnet:
- Min kropp har inte beredskapen att hantera stark alkohol när jag äter för lite.
- Att det bjuds på shots är oväsentligt, jag bör avstå ändå.
- ÄVEN om det är väldigt gott med turkisk peppar-shot.
Fast. Min vilja säger ju en helt annan sak...
Evolution of dance
Är det något som får mig i partystämning så är det Evolution of dance på YouTube. Jag upptäckte nyss att det finns en uppföljare - suveränt! :)
Man begraver en vind i en park
Kan inte låta bli att klä av träden med blicken på bussen hem. Vill ha höst på riktigt nu! Älskar färgskiftningarna och ögonen fastnar lite överallt på vägen. Jag ser hur löven har börjat bre ut sig längs trottoarerna. Hur de dansar ringdans runt träden i Maxi-rondellen. Jag längtar så efter att få värma mina händer med ett par tumvantar och se det osynliga ta form. Utandningen.
Sometimes there's so much beauty in the world I feel like I can't take it, like my heart's going to cave in
Jag tycker om att fotografera mat. Det här åt jag i söndags. Och drack juice ur vinglas, samt tittade på Sons of anarchy.
When she talked about the fall I thought she talked about the season
Denna dagen har varit himla fin. Jag drabbades nämligen av en insikt med efterföljande vackerrus. Insåg att jag är så mycket bättre än vad jag tror. Att jag en gång för alla måste sluta förminska mig själv, även om det är rätt fint när man imponerar sig själv ;) Den bästa bekräftelsen får man nog av sig själv.
Något annat som är fint är murgrönan på högskolan som skiftar i höstens färger:
Talk show host
Så var en kväll på O'Learys avklarad. Sverige spelade obegripligt dåligt och tvekade istället för att satsa ett antal gånger. Minuterna innan de faktiskt gjorde mål, hade jag i princip gett upp. Kände att det inte var alls roligt. Men målet kom och stämningen var helt plötsligt på topp - tjusningen med att se matcherna på en sportbar. Så det finns minsann fortfarande chans till VM! VM är ju inte samma sak utan Sverige, även om de sällan kommer särskilt långt.
Vi hade så trevligt att vi stannade och såg Albanien kvittera mot Danmark - vilket innebär att vi har chans att komma etta i gruppen. Sweet!
I övrigt hade jag ett samtal med en holländare. Det är inte varje dag.
Hjärtklappningen jag hade under hela matchen var dock ett minus. Men att min kropp dummar sig på ett eller annat vis är ju sådant man får räkna med numera.
Nu ska jag och min ledvärk gå och lägga oss! Bu :) Imorgon börjar allvaret - samtalsövningarna. Och jag kan inte låta bli att älska det faktum att jag någonstans på vägen för flera år sedan slutade vara ett nervöst vrak inför sådant och istället lyckas vara lugn som en filbunke. Lite nervositet kan möjligtvis släppas igenom då och då, men det är inte mycket. Stresshantering?
I want to be someone else or I'll explode
Jag hade glömt hur bra Radiohead kan vara.
"You want me, well fucking well come and find me
I'll be waiting with a gun and a pack of sandwiches
And nothing, nothing, nothing, nothing"
I'll be waiting with a gun and a pack of sandwiches
And nothing, nothing, nothing, nothing"
I want you to notice when I'm not around
Ibland suger det att vara vänsterhänt. Och jag måste införskaffa tuschpennor så jag slipper rita med whiteboardpennor...
I need you like a heart needs a beat
Jag har inte förrän nu upptäckt hur vacker Timbalands Apologize är.
"And I'm hearing what you say
But I just can't make a sound"
But I just can't make a sound"
Reality depends on what you are willing to imagine and allow
Jag halkade nyss i duschen och det gjorde min dag. På riktigt. På vägen in började jag nästan gråta och på vägen ut skrattade jag. För det finns nästan inget som kittlar skrattnerverna så mycket som ett nästanfall.
Och nästantårarna? Ibland måste man få sörja över att man är en känslomässigt handikappad freak som har förmågan att känna oerhört mycket men samtidigt har en rädsla som spärrar in allt det och slänger bort nyckeln så att man därmed kommer utvecklas till arbetsnarkoman för att slippa ha ett privatliv. Bara det. Haha :)
Innan var det mest: jag vill inte.
Nu är det mer: jag orkar inte. Det är för jobbigt att ha hjärtat på sträckbänk. Det kommer bara leda till nåt ont ändå.
Rädslan har talat.
Men äh. Det är ju ändå såhär: "Learning to love yourself is the greatest love of all"
Vem behöver någon annan?
Förnekelsen har talat. Hahaha :)
Det är både irriterande och underhållande att brottas med försvarsmekanismer.
Men det är ju som jag tänkte redan förra veckan - att det händer otroligt mycket på en och samma gång just nu. Många nya intryck att bearbeta och för lite egentid så jag hinner inte riktigt med. Då är det inte konstigt att det blir kaos/tornado i hjärnan/hjärtat. Plus att jag dog av social stress förra veckan.
Pushing Daisies III
"It's better to have loved and lost than...being you"
Pushing Daisies har otroligt många klockrena citat, må jag säga. En av de bästa serierna jag någonsin sett! Så färgglad, så vacker, så genialiska dialoger... varför måste den ta slut?
I'm still here and you are gone
Inom ett visst område har jag stor erfarenhet av den självuppfyllande profetian. Mina förväntningar baserade på negativa erfarenheter styr mitt beteende och utfallet blir därefter. Jag vet också att det är rädslan som har flest röster. Det är lättare såhär - att slippa investera.
"Don't know why I'm still afraid,
if you weren't real I would make you up,
I wish that I could follow through"
Jag blir smärtsamt medveten om hur mycket skada jag har tagit. Den vetskapen suger ur mig allt hopp och jag försöker svälja klumpen i halsen.
Kanske är det bara tomheten som talar. Ett tillfälligt känslotillstånd.
I need to make sure you know that's just the prescription talking
Geraldine har spelats på repeat i mitt huvud denna helgen. Nu gör den det på Spotify också. Jag fullkomligt älskar hur vissa ord vittnar om att bandet är från Skottland. Hur man hör det när uttalar orden. Bara "I will turn, I will turn your tide" låter helt underbart. Kan inte få nog.
Fast det som gör starkast intryck på mig i hela låten är naturligtvis:
"I will be the angel on your shoulder,
my name is Geraldine, I'm your social worker"
Fantastiskt!
When your sparkle evades your soul
Gårdagen var hur trevlig som helst. Jag skrattade i princip konstant hela kvällen. Det såg mörkt ut (på Kameruns avbytarbänk) men sen kom Zlatan och räddade situationen i sista sekunderna. Vilken stämning, vilken glädje! Det var helt makalöst! Så på onsdag kommer vi sitta där igen och se Sverige spöa skiten ur Malta.
I övrigt var det fint att inta Harrys igen.
I'll talk you back from the edge
Dagens upptäckt: ett skoskav gör ondare än en glasskärva i tån.
Dagens svordom: damn it! Det gick jag runt och mässade i en kvart innan jag fick ut glasskärvan ur tån.
Dagens hatt: brun. Nu har intressesmurfarna hoppat tillräckligt för idag!
För det var sent -96, jag upptäckte stress
Igår var det Timbuktu på Banken som gällde.
Ikväll blir det grabbkväll på O'Learys. Ölglas ska tömmas och fotboll ska tittas på.
Hur jag och Malin förfestar:
"är ju bästa förfesten - först chattar vi med varandra och dricker lite och hamnar i feststämning, sen SES vi och festar vidare :D"
That's how it's done.
May my words walk you home safe and sound
"I will turn, I will turn your tide
Do all that I can to heal you inside
I will be the angel on your shoulder
My name is Geraldine, I'm your social worker"
- Glasvegas
Tillägg: Oh my. Just de raderna är det bästa jag hört på länge. Eller ja, bästa sen sist något var det bästa ;)
I think I might go insane
Så fort jag känner press från andra människor, lyssnar jag på Michael Jacksons Scream
"- Flyr du från dina problem?
- Nej, jag flyr från människor"
Leende, guldbruna ögon har jag förälskat mig i
Jag har memorerat varenda centimeter av ditt ansikte. Så när du skrattar över telefonen, ser jag ditt ansikte framför mig. Hur långt upp dina smilgropar sträcker sig. Hur ögonen glittrar i en honungsbrun nyans.
Mitt hår luktar jättegott och ikväll ska jag få krama fina Malin. Det finns två personer som kramar mig riktigt, riktigt hårt och hon är en av dem.
Annars sitter jag och skrattar åt videon till Pulps Common people. Robert Gustafssons parodi på den är klockren!
Nu ska jag återgå till mitt fredagsrus.
Förhoppningar och regnbågar
Det vackra fyller våra hjärtan tills de brister
Jag trodde bara det var foton på kattungar som hade den effekten på mig. Som får det att bubbla inombords, vilket gör mig alldeles fnissig. Jag sätter handen för munnen och låter lite fnitter sippra ut mellan fingrarna. Tittar ibland bort eftersom det blir för mycket för hjärtat på en gång. Men nu har jag funnit något ännu bättre. Jag får snart överdos.
Get up in the morning
Lennart på jobbet skrattade så han kiknade idag när han visade ett sms för mig, om mig, som han fått i morse:
"Shit vad snygg hon är som jobbar på ditt jobb"
Alltid trevligt att andra tycker man ser bra ut när man känner sig som en zombie alternativt 80-åring :)
Tyst höst
Jag fullkomligt älskar alléer. Bland det finaste som finns.
Löven har börjat falla :) Jag älskar hösten.
Pushing Daisies II
Pushing Daisies, alltså. Det är så fint att mitt hjärta smälter och slår volter på samma gång. Om han vidrör sitt livs kärlek, kommer hon att dö. Därför får de kyssas genom plastfolie och hålla handen genom plasthandskar. Åååååh!
Det är ett under att du ser mig
I Malmö har hösten försprång. Löven har redan börjat falla för att bilda färgglada, gula ringar runt trädstammarna. Jag bevittnade världen utanför genom ett bussfönster. Ett nyförälskat par fångade min uppmärksamhet. Det syntes på den osäkra handhållningen och det fysiska avståndet mellan dem. Sedan följde hon sitt hjärtas impuls och lutade sig närmre för att drunkna i hans famn med hans huvud ovanpå sitt. Så himla fint!
Sedan kvällspromenad i en vacker, död by med hörlurar i öronen. Bara jag och mörkret. Himlen var vacker trots molnen. Det blir en mysig känsla när de krackelerar. Jag tänkte på glaciärer som smälter.
Pushing Daisies
"I would kiss you if it wouldn't kill me"
Pushing Daisies är det finaste jag sett på länge. Man blir alldeles varm inombords.
För nu får det tamigfan va nog!
En av mina mest fantastiska konsertupplevelser var faktiskt under Timo Räisänen, en artist som jag inte ens lyssnar på. Emmaboda 2007. Ett tekniskt fel inträffar och medan det åtgärdas kör Timo en aukustisk låt. I princip den enda låten jag lyssnat på och också fattat stort tycke för. Bollen måste dö. Där dog jag lite av välbehag. För det är en låt som han aldrig spelar annars. Därför kändes det väldigt fint. Att han spelade just den jag ville höra. Heja tekniska fel ibland! Det är ju också den låten som inspirerat mig att sätta orden "måste dö" efter allting jag finner dåligt.
Något annat som också var väldigt fint under samma år och samma festival var CK. Jag trodde inte att det var den CK som skulle spela. Utan bara en grupp med samma namn. Vi gick och tittade för säkerhets skull. Och där var den. På rosa moln. Texten kunde jag utantill. Och det var så fint när några precis framför oss vände sig mot varandra när han sjöng "Puss & kram!" Så klockrent.
Men annars är ju Kent, Placebo, Bob hund, Håkan Hellström och Markus Krunegård bäst. Man kan dö lycklig för mindre.
Det är en vacker värld
Men det är ju förbannat svårt att inte vara glad.
Jag kom just på hur det kittlades i magen när jag var på väg till skolan i måndags. Av lena fjärilar. Inga nervositetshumlor utan vackra, nervpirrande fjärilar.
Jag tänker på hur vacker murgrönan kommer vara när hela färgats röd. Hur breathtaking stjärnhimlen är när molnen gett sig av. Hur fina människor som finns i ens liv. Hur stor inverkan en låt kan ha på ens dag. Hur vissa tankar eller minnen får en att le okontrollerat när man sitter med huvudet lutat mot rutan på en buss. Hur fint det är att kramas med täcket av ren tacksamhet för att man lyckas sova om nätterna igen.
Sen är det ganska härligt att pengarna kommer inrullande på kontot imorgon.
Hur svårt kan det vara?
Antal yrselanfall under dagen: 513?
Jag förstod ganska snabbt att min kropp skulle bråka med mig eftersom jag blev andfådd och svimfärdig av att promenera till bussen. Jag tränar regelbundet så hur i hela friden inträffade detta? Sedan bröstsmärtor hela dagen. Och jag vet inte hur många gånger jag tappade balansen och höll på att trilla omkull på jobbet. Av yrsel. Höll på att trilla ner i en kartong och kunde inte låta bli att skratta lite åt det eftersom det hade sett väldigt komiskt ut :) Man ska alltid försöka se något positivt i det negativa ;) Jag har en hel del punkter att ta upp med min läkare, känner jag. Min kroniska trötthet också, for one. Det är inte normalt att bli så trött att man totaldäckar när man arbetat i enbart 1½ timme.
Imorgon ska jag försöka göra ungefär som jag gjorde i söndags. För några dagar sedan såg jag en enorm spindel i mitt rum, men medan jag sov, gick den och gömde sig. I söndags fann jag den. Hade just tänt lyset på toaletten när jag hoppade till av att den sprang på vasken bara några centimeter från min arm. Under en bråkdels sekund stod jag inför ett val. Skulle jag låta rädslan styra mig eller skulle jag bara ta kontroll över situationen och ha ihjäl den snabbt och lätt utan minsta tvekan? För det är ju så. Tillåter man sig att tveka, så kommer man inte att våga. Den dog, kan jag säga. Snabbt och lätt.
Så imorgon ska jag försöka bära på samma bestämdhet. Lyfta telefonen och be om hjälp med min IBS. Fast jag undrar hur många gånger jag kommer behöva säga såhär innan jag faktiskt vågar. Baby steps.
För jag orkar snart inte bära denna kroppen. Det är inte jätteroligt att vara sängliggande större delen av sin fritid. Faktiskt.
Time to pretend
Ibland tänker jag såhär:
-"Anstränger du dig för att vara/verka korkad eller kommer det naturligt?"
För jag undrar faktiskt.
Min hud är full av fjärilar
Glad!
Every gesture, no matter how small, makes a difference
Idag var min mamma söt och köpte ett sött kollegieblock till mig när hon ändå var i affären. Jag fullkomligt älskar såna små gester. Vardagen blir vackrare. Omtanke är så underbart.
