En av mina mest fantastiska konsertupplevelser var faktiskt under Timo Räisänen, en artist som jag inte ens lyssnar på. Emmaboda 2007. Ett tekniskt fel inträffar och medan det åtgärdas kör Timo en aukustisk låt. I princip den enda låten jag lyssnat på och också fattat stort tycke för. Bollen måste dö. Där dog jag lite av välbehag. För det är en låt som han aldrig spelar annars. Därför kändes det väldigt fint. Att han spelade just den jag ville höra. Heja tekniska fel ibland! Det är ju också den låten som inspirerat mig att sätta orden "måste dö" efter allting jag finner dåligt.

Något annat som också var väldigt fint under samma år och samma festival var CK. Jag trodde inte att det var den CK som skulle spela. Utan bara en grupp med samma namn. Vi gick och tittade för säkerhets skull. Och där var den. På rosa moln. Texten kunde jag utantill. Och det var så fint när några precis framför oss vände sig mot varandra när han sjöng "Puss & kram!" Så klockrent.

Men annars är ju Kent, Placebo, Bob hund, Håkan Hellström och Markus Krunegård bäst. Man kan dö lycklig för mindre.