Jag tänker på hur mycket man kan missuppfattas som person. Människan är väldigt komplex och man har så otroligt många sidor hos sig själv att välja mellan. Vilken ska man visa upp? Inser att man ibland kanske borde ha en varningstext i stil med detta:

"Jag säger det mesta med glimten i ögat, så skulle du ta allting jag säger bokstavligt och på fullt allvar, kommer jag med största sannolikhet att framstå som spritt språngande galen"

I många sociala sammanhang tar jag rollen som pajasen för att skapa en trevlig stämning. Jag kan säga vissa saker för underhållningens skull, och därmed framstå som korkad eller knäpp. Jag undrar hur jag egentligen uppfattas, då de flesta inte får se de djupare sidorna hos mig. Haha. Det är en anledning till att jag skriver. Då kan jag förmedla de andra sidorna, som jag ofta kan dölja i vanliga fall.


Sedan inser jag att det finns en anledning till att jag tar rollen som den som måste liva upp en stämning. Erfarenhet av tryckt stämning som skapat obehagskänslor hos mig? Det är ingen varm atmosfär jag växt upp i. Eller; jag har inte uppfattat den som varm. Snarare som rutinmässig, mekanisk och inte särskilt uppoffrande. Avsaknad av skratt och medmänsklighet. Men jag märker att jag släpper ifrån mig minnena. Det fanns en tid då jag höll kvar dem hårt. Plågade mig själv med dem. Sedan tog jag tag i det istället. Bearbetade. Nu finns det ingen anledning att maniskt klamra mig fast vid dem. Släpper smärtan. Men sen finns det såklart ärr som hela tiden är med mig. Som påverkar min personlighet och många av mina handlingar. Och det är frustrerande. Får mig att känna mig svag. Jag har problem med att stå upp för mig själv, men jag blir också bättre på det. Det finns helt enkelt olika sätt att göra det. Sedan har vi det där med att ha tillit till att någon annan kan tycka om mig. Men det är en bok för sig.