Så länge vi skrattar är vi inte besegrade.


Smakade precis på en gammal känsla från en höstpromenad i röd kappa. Vill vara med när mörkret faller ner sin ridå, vill känna hjärtat le av alla färgexplosioner.


Det pratades om död och sorg idag. Naturligtvis for mina tankar till farfar. Jag återupplevde dödsdagen, jag återupplevde begravningen. Men i mitt inre var jag fortfarande lugn. Det skavde inte, det skar inte. Och som den analytiker jag är, kan jag inte bara nöja mig med det. Jag måste ställa mig frågan varför? Är det så att jag ändå har nått acceptans och bearbetat sorgen trots att jag trott att jag vänt den ryggen? Eller har jag stött den ifrån mig såpass mycket att den inte når mig?

Nej. Jag tror inte det. Där var jag i början. Då jag inte ens kunde titta på foton av honom. Jag kan vistas vid hans grav utan att få panik. Jag saknar honom massvis och kommer alltid hold a grudge mot cancer och tycka att det är orättvist att en så underbar människa möter en för tidig död. När jag pratar om honom finns det alltid en värme i bröstkorgen som dominerar och vinner över förlusten.

Men vi får se. Kanske kommer någonting röras upp, kanske inte. I vilket fall bär jag hans goda humör med mig varenda dag. Såklart kvarstår en önskan om att saker och ting vore annorlunda. Men även om han inte är fysiskt närvarande, så är han ofta psykiskt närvarande i mitt huvud. Ungefär som när jag lyssnar på musik i huvudet och inte behöver sätta igång Spotify eller mp3-spelaren. Det är och förbli en stor förlust, jag försöker bara göra det bästa av den.




Skrivandet är en fantastisk teknik för att släta ut och organisera tankar och känslor.