Det jag fruktar mest för min egen skull är att en annan människas beteende ska få mig att känna mig lika värdelös, osynlig och meningslös som några fått mig att känna genom livets gång. Ibland har jag oerhört svårt för att ignorera allt som tyder på det och känslan återkommer. Jag får en fysisk reaktion och det känns som att hjärtats väggar håller på att vittra sönder. Kan känna exakt hur mycket det sliter inuti. Det är så tungt att bära att jag får svårt att andas. Föreställer mig hur lungorna är små plastpåsar som det gått hål på.

Mina försvarsmekanismer ligger i hårdträning så att jag lättare ska kunna blockera. Men jag vill ju inte behöva dem. Och jag vill inte behöva vara stark precis hela tiden. Jag vill bara känna att jag existerar.



Så jag lyssnar på skivan som påminner om hur det var när smärtan höll en vaken om nätterna. Man måste få bekräfta även de negativa känslorna. Det är också då samma rader spelas på repeat i mitt huvud: