Jag har blivit mig själv
Ännu en fantastisk helg passerar och jag har inte älskat maj så innerligt på länge. Det har flyttat in en rastlöshet i min kropp som jag inte har känt på flera år. Jag vet inte om det innebär att jag stundtals är piggare än på länge, långt innan min utbrändhet, eller om det står för någonting annat. Samtidigt hittar jag till mitt inre lugn även utan yoga. Jag konstaterar återigen att intern humor är den bästa humorn och jag skrattar med hjärtat. Jag blir blond för första gången på tio år (med undantag av ett missöde förra sommaren). Jag klappar en igelkott på nosen och avnjuter en fantastisk pizza med oxfilé, kantareller och bearnaisesås. En öl jag provar för första gången får mig att le ända upp i ögonen av första klunken och jag tänker på hur jag brukar säga att bröd är min största kärlek i livet - öl är ju flytande bröd. Och om jag har tur ska jag nästa helg dricka bubbel på en båt och sedan njuta av livet på en liten ö. Detta lär bli bästa sommaren på länge.
Still number one
Tankar energi
Our hearts are like firestones, and when they strike, we feel love
Naturen fortsätter att försätta mig i förälskelse. Jag drar in alla dofter och plockar med mig syrenkvistar. När vackerheter blommat över tar andra vid.
Jag kör elbil igen och skrattar förtjust över den snabba accelerationen. Gasar på lite extra när jag kan, och känner samma kittlande känsla i magen som när jag åker karusell, vilket var längesen.
Livets små guldkorn, små källor till stark glädje.
It's a beautiful life
Så passerar en arbetsvecka där varenda lunch avnjuts utomhus, på en mysig gräsmatta i sällskap av fantastiska dofter från träd och blommor och en av mina själsfränder. En av arbetsdagarna spenderar jag större delen av dagen utomhus och får njuta av vädret. Då gör det inte alls ont att jobba.
Jag går på långledighet och njuter till max av min underbara balkong. Men jag lämnar också den och går en lång promenad i solen och sätter mig sedan till ro på en sten nere vid vattnet. Där blir jag sittandes i en timme, avnjutandes en fin öl, smått sittdansandes till bra musik på en volym som ändå tillåter havets kluckande att fungera som ett underbart bakgrundsbrus.
Helgen bjuder på mer solsken, räkfrossa, årets första strandhäng och årets första dopp i havet. Och när jag sedan sitter på balkongen och njuter av den sista soltimmen, och har fått möjlighet att åter komma i balans efter lite ledighet, så gör den där känslan av lycka sig påmind igen. Att flytta hit är bland det bästa jag har gjort i hela mitt liv.
Det gör inte ont när knoppar brister
Min blick fastnar i så många vackra träd och jag drar in alla underbara dofter av natur, växtlighet som vaknar till liv. På morgonen när jag vaknar känns det som sommar och i ett förvirrat ögonblick tror jag att jag inte alls ska till jobbet, att jag har semester. Jag långlunchar i en park och spenderar mitt sista möte för dagen utomhus, i en värmande sol.
Så tänker jag på det faktum att båda mina favoritträd, rosa körsbärsträd och magnolia, finns på min innergård. Ibland får jag fortfarande nypa mig i armen för att förstå att jag på riktigt bor här nu, i detta ljuvliga paradis.
Det här med att ha paradiset runt hörnet
Helgen har varit alldeles underbar och bjudit på årets första cykeltur till stranden tillsammans med en av mina favoritmänniskor. Den bästa tiden har bara börjat.
Nu när allt är grönt
Maj är på många sätt min favoritmånad. No words needed.
Valborg
Spellbound
Det blir en fantastisk helg som bjuder på bland annat årets första löpartur, årets första grillning, årets första krogbesök (fick visa leg för att komma in på 18-årsgräns) och årets första dans på nattklubb. Helt underbart.
Meet me under the cherry blossoms
Det kommer bara leda till något ont ändå
Är det någonting som livet har lärt mig så är det att det inte går att lita på en annan människa. Opåltlighet är i människans natur därför att människan är en komplex varelse som påverkas av många faktorer. Men detta faktum har också präglat mig som människa och gör än idag. Jag är ödmjuk inför faktumet men måste också skydda mina egna känslor i och med det. Därmed inte sagt att jag gett upp hoppet om människor för det händer fortfarande att jag känner tillit till personer i olika situationer och perioder men det slutar nästan uteslutligen alltid i en känsla av besvikelse och svek hos mig själv. Och just därför väljer jag att kanalisera det mesta av min kärlek till djur istället. För det är mer förutsägbart, mer pålitligt.
Även om jag är en högkänslig person så föredrar jag att olika situationer behandlas och hanteras med fakta och inte affekter. Så därför är det logiskt att jag krockar med affektstyrda personer som fastnar i detaljer eftersom jag själv har ett annat perspektiv som mer handlar om helheten. Och är det någonting som blivit tydligt på sistone så är det att affektstyrda personer har långt till ödmjukhet och svårt för att ta till sig perspektiv som skiljer sig från deras egna. Jag önskar bara att det fanns en ömsesidig respekt för varandras olikheter. För det är intressant att analysera människor ur ett psykologiskt och sociologiskt perspektiv på avstånd men att samtidigt vara mitt i det är som att vistas i en tornado.
Så just nu är jag ganska trött, både mentalt och fysiskt, och välkomnar långledigheten som en skänk från ovan. Jag viker inte ner mig när det inte finns skäl till det men det tar mycket energi att stå emot starka, destruktiva krafter, och den energin hade jag gärna använt till annat.
Only love unites a heart
Så exploderar våren äntligen och jag drar in luften, lyssnar på det underbara fågelkvittret även om den ihållande blåsten gör mig yr i huvudet.
Äntligen hittar jag en ny cykel och utan att jag vet om det först, så visar det sig att den finns på samma gata som min. Jag pratar en bra stund med säljaren och hon kallar mig hjärtat flera gånger innan jag sätter mig på cykeln och trampar hemåt. Småstadsvärme är vackert. Jag cyklar hem, ömsom över kullersten och ömsom på trottoar, och det kittlas i min mage en bra stund efter att jag ställt in den i cykelförrådet. Jag inser att det är en speciell sorts lyckorus, som förstärks av solens närvaro. Jag blir mer och mer säker på att jag drivs av solenergi.
Jag ser skräckfilm på bio. Jag kallas att vittna i tingsrätten via telefon och får avlägga ed. Jag får den högsta möjliga löneförhöjningen. Jag får höra att jag är konstig på ett fint och bra sätt. Jag får höra att en klient beskrivit mig som helt underbar. Jag bekantar mig med den lokala taxichauffören. Jag hämtar kraft hos mitt favoritkörsbärsträd i Kristianstad en dag när jag får svårt att andas. Och i helgen väntar långledighet och möjligen årets första löpartur.
Påsk
Som Becks granne, fast bättre
Den person som jag pratar mest med i min vardag, förutom mina kollegor, är en 76-årig manlig granne och han får mig alltid på gott humör med sin sinnesstämning och sina historier.
En dag, när min idiotkvot blivit fylld på daglig basis i ett par veckors tid - och det otroligt dåliga verksamhetssystemet ovanpå detta jävlats royally med mig genom att radera allt jag gjort, var jag så arg när jag gick hem från jobbet att jag skulle kunna skalla någon (om jag inte hade en hyfsat välfungerande impulskontroll, den lyckas inte hejda svordomarna). Jag gick då inom affären, för att bland annat tröst-/belönings-köpa pizza, och då dök grannen upp som en skänk från ovan och fick all ilska och stress att lösas upp.
Alla borde ha en sån granne i sitt liv.
Come oh summer, come oh now, stay all winter with me
Påskledigheten är kommen. De senaste åren har den kunnat innehålla sol och balkonghäng. I år snö och isiga vindar. Måtte djävulen ta denna vinter och måtte denna vargavinter innebära en sommarvärme som är på riktigt.
Could it be forever
Det har varit några intensiva veckor, de har innehållit hög stress, mycket frustration och medföljande energidränage och som följd har jag känt mig överstimulerad. Ovanpå allting bär jag larm, vilket jag aldrig någonsin gör, men för en gångs skull känner jag själv ett visst behov av det.
Och ändå. Ändå, när jag känner efter. Så är jag lycklig. Och något som bidrar till känslan är att jag har kollegor som får mig att gapskratta högt även långt efter arbetstid.
Mini-me
I fem månaders tid lär jag upp en nyutexaminerad beteendevetare som visar sig vara en yngre version av mig själv. Samma namn, samma hänthet, samma tendens att sittdansa när hon äter någonting riktigt gott, samma logiska tankebanor och sätt att ta till sig kunskap och samtidigt samma humanistiska värderingar. Hon är nio år yngre och jag känner igen mig i henne så pass mycket att jag börjar kalla henne för mini-me. Och när femmånadersperioden når sitt slut är det med en blandning av vemod och humor, med en kropp driven på koffein och socker utan möjlighet till paus, som jag håller något slags tal om vilken resurs hon varit och hur jag gärna hade haft kvar henne längre. Hon och jag är sist kvar av alla när dagen börjar övergå mot kväll. Vi står i korridoren och betraktar varandra en sista gång på länge, ska gå åt olika håll. Och mitt hjärta är tungt när jag går hem, för jag kommer att sakna henne så.
Vår inne, vinter ute
And I feel alright
Lycka är att ha en egen magnoliabuske, i synnerhet när det fortfarande blåser isvindar utomhus.
Varenda gång jag går på Kristianstads gator får jag en obehaglig känsla i kroppen som säger mig att beslutet var rätt; att tempot och omgivningarna i Sölvesborg får mig att må så mycket bättre.
Min healer säger att hon märker att min energi är positiv och att mitt hjärta fortfarande är öppet. Hon säger också någonting om att jag har en utstrålning som gör att en lägger märke till när jag kommer in i ett rum, men att det också kan väcka osäkerhet och rädsla hos människor. Jag vet inte riktigt om jag skrattar för att jag inte förstår eller för att jag förstår precis.
