I fem månaders tid lär jag upp en nyutexaminerad beteendevetare som visar sig vara en yngre version av mig själv. Samma namn, samma hänthet, samma tendens att sittdansa när hon äter någonting riktigt gott, samma logiska tankebanor och sätt att ta till sig kunskap och samtidigt samma humanistiska värderingar. Hon är nio år yngre och jag känner igen mig i henne så pass mycket att jag börjar kalla henne för mini-me. Och när femmånadersperioden når sitt slut är det med en blandning av vemod och humor, med en kropp driven på koffein och socker utan möjlighet till paus, som jag håller något slags tal om vilken resurs hon varit och hur jag gärna hade haft kvar henne längre. Hon och jag är sist kvar av alla när dagen börjar övergå mot kväll. Vi står i korridoren och betraktar varandra en sista gång på länge, ska gå åt olika håll. Och mitt hjärta är tungt när jag går hem, för jag kommer att sakna henne så.