Om allting gått som det skulle med denna flytt, skulle vi ha fått bredband förra veckan. Men det är minsann ingenting som gått det minsta smidigt och allra minst detta. Den förre hyresgästen vägrar nämligen helt enkelt att säga upp sin telefoni till vår adress trots upprepad telefonkontakt där vi förklarat varför han måste ta bort det. ABK kan inte göra någonting, och vi själva kan inte göra någonting. Ingen kan göra någonting förutom förre hyresgästen, som inte är alls samarbetsvillig. Det är nu jag avlider av överdos av frustration och irritation. Och jag kan för mitt liv inte förstå hur ABK kan sakna befogenhet att göra något åt saken.

Angående förre hyresgästen har han ännu inte hämtat sin cykel i vår källare. Jag är inte det minsta sugen på att ge honom den, kan jag säga.

Står lutad mot en husvägg och beundrar vinterskymningen som möter ett snölandskap i total harmoni. Varvar andetagen med Lucky strike och kastar samma boll om och om igen till en enormt söt bordercollie som trots sin ålder aldrig tröttnar. När han blir för husseängslig kryper han upp i mitt knä och vilar överkroppen där, pussar mig lite i ansiktet. Jag dricker kaffe och förvärvar kunskap via en bok i väntan på tacos och skratt vid middagsbordet. Pratar om djurs förmåga till otrolig tillgivenhet och om vackra träd om våren. Avslutar 14-timmarspasset i en tv-soffa med trevlig stämning. Åker hem och får krypa ner i sängen i världens tryggaste famn med en trött kropp.

Och dagen innan: får kela med världens minsta hundvalp och hjärtat smälter nästan lika mycket som vid åsynen av kattungar. Varför är allt litet så oemotståndligt sött?

Min bästa vän är mer än en person. Ingen av de relationerna kan jämföras eller ersättas med någon annan - de är alla unika och har väldigt speciella platser i mitt hjärta. Någon har jag känt större delen av livet, en annan är en relativt ny bekantskap och en tredje bor på andra sidan landet, för att ge exempel.

När jag borstar tänderna får jag alltid vara beredd på att tappa piercingen i läppen, vilket jag nästan alltid gör också. Hur mycket jag än skruvar och försöker spänna så vill kulan inte sitta fast i staven. Jag går snart bort till min piercare och säger "spänn åt så att den aldrig går att ta av igen". För så tröttsamt är det.

När jag lagar mat använder jag mycket kryddor. Jag älskar när det smakar och jag tror att jag är lite inspirerad av storebror där. Thai sweet chilisås fungerar utmärkt till nästan allt.

Jag är rädd för att få för dåligt samvete över att jag inte har någon vidare inkomst just nu, och därmed inte kan dra halva strået till stacken. Får jag för dåligt samvete, kommer jag nämligen hamna i en ond cirkel av psykiskt illamående.

Den värsta känslan är plötslig brist på motivation till precis allting, känslan av att vara invaderad och ångest.

Den bästa känslan är när han skiner upp i ett leende bara av att se mig och när vi ligger så nära varandra det bara går. Och kattungar, och söta hundar.

Jag är bäst på att le ofta, att vara några steg före i huvudet, att bli repeatförälskad i låtar och att vara motsatsen till en hypokondriker.

Jag är sämst på att bibehålla ett fungerande lokalsinne om jag inte anstränger mig ordentligt och att vara funktionell när jag fryser.

Jag lyssnar på musikhjälpen så fort jag kör bil just nu. Utan internet och Spotify blir det inte mycket musik utöver det.

Jag pratar gärna och länge med människor som tänker i samma banor som jag, fast lika gärna med människor som presenterar nya perspektiv för mig. Men det är så fint när man delar tankesätt med andra människor. Man känner sig förstådd och lite mindre ensam.

Jag tycker om kroniskt sällskap av djur, att ligga sked, när han drar fingrarna genom mitt hår, att umgås med mina närmsta vänner och att dansa på krogen.

Kärlek är livsnödvändigt.

I somras var jag brunare än någonsin men badade inte i havet en enda gång.

Sist jag grät var åtminstone en månad sedan och just då kände jag en sådan förtvivlan.

När jag vill tänka sätter jag mig oftast för att skriva ner tankarna. Jag vill inte låta dem falla i glömska och allting blir så mycket klarare.

När jag bakar bryr jag mig inte så mycket om ifall det blir gott egentligen. Jag tycker att det är roligare att baka än att äta eftersom jag aldrig varit särskilt förtjust i kakor och bakverk.

Just nu tänker jag på om jag ska försöka sova en stund eller träna en runda. Det är tufft att gå från att vara arbetslös till att jobba ett 14-timmarspass.

Idag har jag inte riktigt fått kroppen att vakna än. Försöker få igång den med lite mumsig gräddost.

Ikväll ska jag hämta paket, skriva julkort och möjligtvis be pappa komma in med skrivbord och crosstrainer eftersom vårt sovrum blev färdigt igår.

Imorgon kommer jag spendera dagen i Tollarp eftersom det ska målas i lägenheten. Kvällen kommer erbjuda ett par öl i stillhet då jag ska ha nästa 14-timmarspass på lördag.

Min mobiltelefon är ganska tråkig då det inte finns några direkta applikationer till den. Men kameran är bra.

När jag vaknar på morgonen kan jag inte chockstiga upp direkt, och särskilt inte nu när det är så mörkt och kallt.

Om jag var ett djur skulle jag vara en katt, tänkte jag åtminstone alltid när jag var liten. Om jag ska tänka på min egen katt kan det nog stämma. Å ena sidan självständig och tycker om egentid ibland, å andra sidan otroligt lojal, social och tillgiven.

Imorgon börjar min praktik på ett behandlingshem. Jag har varit där redan idag på personalmöte och för att gå igenom viktiga saker såsom sekretess. Personalen är otroligt trevlig, likaså klienterna så jag tror det här blir hur bra som helst!

När jag imorgon kväll kommer hem efter monsterpass hoppas jag på att renoveringen av lägenheten åtminstone har kommit en bra bit på vägen. I mitten av nästa vecka är det förhoppningsvis färdigt så hela tillvaron kan sluta vara kaotisk.

Eftersom jag inte längre bor i en källare kan jag numera skaffa växter och förvänta mig att de faktiskt kommer att överleva mer än en vecka. Jag var fast besluten att ha en julstjärna i år, och införskaffade en sådan. Den var död inom tre dagar.

Lärdom av det:

Ställ inte en ökenväxt (som det visst är) som vantrivs i kyla precis bredvid balkongdörren som öppnas titt som tätt. Bara ett tips.

Förra veckan fick vi äntligen kyl, frys och slutligen spis. Det roliga med att börja fylla ett kylskåp är att prioriteringarna blir väldigt synliga. Nedan kan vi se vad som uppenbarligen toppar listan i vårt hushåll ;)

Onsdag:

Vi har äntligen inrett vardagsrummet som numera är favoritrummet i lägenheten. Jag älskar att sitta där och bara titta ut genom fönstret eller beundra värmeljuslyktor och lampor i fönsterkarmen.


Malin är i krokarna och kommer in på en kvällsvisit och dricker ett glas rött med mig.





Torsdag:

Jag träffar min handläggare på arbetsförmedlingen och blir positivt överraskad. Hon är hur bra som helst och jättetrevlig!

Sedan kommer Morgan på besök. Vi dricker glögg, äter julkakor, halvsneglar på Star Trek och pratar.





Fredag:

Även jag har drabbats av en envis och handikappande förkylning så jag håller på att avlida bara genom att gå utanför dörren. På kvällen bakar vi lite julgodis och jag lyckas med konststycket att bränna knäck, vilket jag inte kan sluta skratta åt. Eller ja, slutar skratta gör jag när jag inser hur förbannat jobbigt det skulle bli att diska grytan... ;) Avslutar kvällen med Saw VII.






Lördag:

Jag följer med svärmor till Ikea för att inhandla vitrinskåp, bokhylla och hörnhylla till badrummet. Riktar verkligen ett stort tack till henne för hjälpen med dessa tunga kollin. Efter lite socialmys i en soffa med kycklingsallad och Ett päron till farsa firar jul åker vi till Maxi där jag gör en upptäckt som får mig att känna att jag numera kan dö lycklig. Det finns nämligen glutenfritt vitlöksbröd! Det är verkligen något av det som jag saknar att äta allra mest. Nästa försök att göra knäck blir lyckat och vi intar soffan och slår på fina Edward Scissorhands.

I oktober, när vi var och valde golv, tapeter och färg, fick vi beskedet att renoveringen av väggar inte skulle göras förrän i januari.

Förra veckan fick vi veta att målarna tänkt börja redan i fredags, vilket hade krockat med golvläggarna (hade varit fint att bli informerad om saken). Då togs beslutet att de skulle renovera hos oss denna veckan. Därför har vi väntat med att hämta soffa och väntat med att inta vardagsrummet för att göra det så lätt för dem som möjligt.

Igår när vi kom hem och förväntade oss att ett rum skulle ha nya, fina väggar, såg vi att ingen hade varit där. Idag har vår fastighetsmäklarna jagat målarna som numera blånekar till att det funnits en överenskommelse om att renovera vår lägenhet denna veckan. Så det enda vi vet just nu är att det kommer vara klart senast 23 december, att de har fem dagar på sig att göra jobbet men att det kan ske precis när som helst mellan nu och då. Krångel, krångel och åter krångel.

Så idag invaderar vi banne mig vardagsrummet. Hämtar den efterlängtade soffan och får äntligen någonstans att sitta, och fixar med soffbord, tv, tv-bänk och cd/dvd-hylla. Så nu kan de kartonger som står i hallen och bara väntar packas upp. Och innan fredag ska spisen vara på plats också. Det känns skönt att det ändå rör på sig igen för minsta lilla stillastående är så otroligt frustrerande när man så gärna vill få allting på plats och lyckas få en någorlunda känsla av ett hem.

Tisdag:

Halvvaken alldeles för tidigt på morgonen råkar jag klämma min älskade katts svans i källarfönstret, som har en spärr som gör det väldigt besvärligt att öppna fönstret snabbt och lätt. I ren panik och smärta biter han sönder armen på mig men jag känner först ingenting förutom fruktansvärd ångest över att jag råkade skada honom. Måtte man aldrig tappa eventuella framtida barn i golvet om det är så det känns att klämma kattens svans, I tell you.

Armen svullnar upp, blir röd och är ur funktion på grund av smärta. På kvällen, när armen varken känns eller ser bättre ut, inser jag att man kanske bör kolla upp saken på närmsta vårdcentral. Jag lever livet som motsatsen till hypokondriker, jag...





Onsdag:

Jag får träffa en annan läkare än min egen, som ser väldigt oroad ut när han får syn på min arm. Han utbrister att det verkligen inte ser bra ut och jag känner mig fånig som inte fattat samma sak. Jag tänkte mest att eftersom jag blir svullen av simpla rivmärken från katter, är det väl inte konstigt om jag blir det från kraftiga bett... Det är såpass att jag pendlar mellan att behöva en penicillinkur mot infektionen eller att åka till sjukhuset för att få antibiotika intravenöst plus att göra ett mindre kirurgiskt ingrepp i armen. Eftersom sänkan inte var hög blir valet blir mitt och det är inget snack om saken - jag föredrar en penicillinkur och att hålla armen under uppsikt. Såhär en vecka senare gör den fortfarande ont men inte i jämförelse med de första dagarna. För övrigt så var läkaren otroligt trevlig och, i motsats till den jag annars har, väldigt pratig. Man kände sig väldigt humant bemött för en gångs skull och det gillades.

På eftermiddagen åker vi till Ikea för att inhandla säng och andra nödvändigheter till lägenheten. Det är riktigt roligt att börja från scratch och försöka få allting att passa ihop. Antons fallskärmspolare Ville var världens snällaste och körde upp våra prylar i sin jobbebil.





Torsdag:

Tidigt på morgonen får vi lägenhetsnycklarna och går sedan och äter en mysig frukost på Fantasi där vi dessutom hittar Antons två bröder. Sedan åker vi hem till mig för att packa det sista och när arbetsdagen är slut åker vi in till lägenheten med första lasset. Golvläggarna har börjat lägga nytt golv till oss men också slängt ut våra vitvaror (som förvisso ska bytas men när vet vi inte). Första måltiden avnjuts på golvet i sovrummet i sällskap av Antons lillebror. Eftersom vi glömt besticken får jag vara primitiv och äta min kycklingtallrik med händerna. Kladdigt men ändock en upplevelse :) Känslan av att sedan somna i hans armar i vår säng i vår lägenhet är helt underbar. Lyckan är total.






Fredag:

För att inte vara i vägen för golvläggarna, lämnar vi lägenheten tidigt och avnjuter ännu en frukost på Fantasi. Vi åker sedan till Eko för att införskaffa diverse måste-ha-prylar, går på duschdraperijakt i stadens affärer och hämtar lite av Antons grejer. När vi kommer till lägenheten igen är golven helt klara och verkligen jättesnygga. Parketten i vardagsrummet är nyslipad och nylackad och måste vila i tre dygn, så vardagsrummet kan tyvärr inte användas alls. Vi hade hoppats på nya vitvaror, men ser snabbt att vi får klara oss utan det i helgen och använda balkongen som provisoriskt kylskåp för frukostmålen. Denna kväll avnjuter jag en kycklingtallrik med bestick och kan konstatera att det faktiskt är godare än att äta med händerna ;) Vi tar någon öl och börjar fylla alla garderober innan vi lägger oss tidigt - man blir verkligen helt slut av flyttkaos.






Lördag:

Vi får våra två första kaffegäster och får sitta inne på köksgolvet och fika eftersom vi varken har bord eller stolar än. Jag tycker ändå att det är underskattat att sitta på golv, även om man vid detta laget börjar längta ordentligt efter soffan. På kvällen åker vi på julbord med Antons jobb och med en trubadurs närvaro blir det riktigt trevligt. Till min stora lycka innehåller julbordet dessutom rökt ål.




Söndag:

Här tänker man att allting är så mycket bättre i en stad än i en by. Till och med i lilla Tollarp finns det en pizzeria som banne mig serverar glutenfria pizzor och då tänker jag att det logiska vore om det fanns minst ett ställe i stan som gjorde detsamma. Vi hittar dock inget och för att inte bryta en fin tradition kör vi 4 mil tur och retur för en utsökt pizzas skull. Det var lätt värt det för man blir otroligt hungrig när man inte har resurser till att förvara mat hemma. Jag vet inte hur många gånger sedan inflyttningsdatum som min mage har hållt på att äta upp sig själv.

Har med internets hjälp dock upptäckt att det ska finnas ett pizzahak på Näsby som också serverar glutenfritt, yay!




Måndag:

Åker på världens trevligaste arbetsintervju i Landskrona och hälsar sedan på min saknade katt och njuter av att ha tillgång till internet igen. Vi har fått information om att väggarna ska renoveras denna vecka så jag väljer att hålla mig undan. Har skrivit en lapp till målarna om att vi vill ha vardagsrummet vidgjort först, eftersom vi gärna skulle vilja hämta soffa, bord, tv-bänk & co och kunna börja göra i ordning på riktigt. Mina förväntningar är skyhöga och det pirrar i kroppen när jag åker hemåt. Jag förväntar mig ju ett nytapetserat vardagsrum och möjligheten att kunna flytta in i det rummet. Så besvikelsen och frustrationen jag känner när jag ser att de inte varit där alls, är inte nådig. All luft går ur mig och jag pendlar mellan att vara arg och ledsen, kan inte riktigt bestämma mig för vilket som är minst smärtsamt. Så omtumlande är det i ett inflyttningskaos. Det har redan varit strul på annat håll så vid detta laget börjar jag tappa tålamodet.





Tisdag:

I nuläget väntar jag på att få information kring renoveringen - kommer målarna idag och varför var de inte på plats igår? Jag har dock redan fått ett ljus i mörkret - vår kyl och frys anländer idag. Det är dock oklart när spisen kommer så jag får nog laga mat i Tollarp som vi sedan får värma i microvågsugnen hemma. Och nu ska jag måla några träprylar svarta.





Summa kardemumma:

Det känns helt underbart att äntligen vara sambo med Anton. Det är så många gånger på dygnet som han gör någon småsak som jag finner helt oemotståndligt söt och som får hjärtat att bulta lite starkare i bröstkorgen. Jag tycker att han är jättesöt till och med när han är irriterad över förra hyresgästens mycket tveksamma flyttstädning trots att han fick en extra dag på sig. Men vackrast är och förblir när hans ansikte spricker upp i ett leende som avslöjar de fina skrattrynkorna. Åh.