Tisdag:

Halvvaken alldeles för tidigt på morgonen råkar jag klämma min älskade katts svans i källarfönstret, som har en spärr som gör det väldigt besvärligt att öppna fönstret snabbt och lätt. I ren panik och smärta biter han sönder armen på mig men jag känner först ingenting förutom fruktansvärd ångest över att jag råkade skada honom. Måtte man aldrig tappa eventuella framtida barn i golvet om det är så det känns att klämma kattens svans, I tell you.

Armen svullnar upp, blir röd och är ur funktion på grund av smärta. På kvällen, när armen varken känns eller ser bättre ut, inser jag att man kanske bör kolla upp saken på närmsta vårdcentral. Jag lever livet som motsatsen till hypokondriker, jag...





Onsdag:

Jag får träffa en annan läkare än min egen, som ser väldigt oroad ut när han får syn på min arm. Han utbrister att det verkligen inte ser bra ut och jag känner mig fånig som inte fattat samma sak. Jag tänkte mest att eftersom jag blir svullen av simpla rivmärken från katter, är det väl inte konstigt om jag blir det från kraftiga bett... Det är såpass att jag pendlar mellan att behöva en penicillinkur mot infektionen eller att åka till sjukhuset för att få antibiotika intravenöst plus att göra ett mindre kirurgiskt ingrepp i armen. Eftersom sänkan inte var hög blir valet blir mitt och det är inget snack om saken - jag föredrar en penicillinkur och att hålla armen under uppsikt. Såhär en vecka senare gör den fortfarande ont men inte i jämförelse med de första dagarna. För övrigt så var läkaren otroligt trevlig och, i motsats till den jag annars har, väldigt pratig. Man kände sig väldigt humant bemött för en gångs skull och det gillades.

På eftermiddagen åker vi till Ikea för att inhandla säng och andra nödvändigheter till lägenheten. Det är riktigt roligt att börja från scratch och försöka få allting att passa ihop. Antons fallskärmspolare Ville var världens snällaste och körde upp våra prylar i sin jobbebil.





Torsdag:

Tidigt på morgonen får vi lägenhetsnycklarna och går sedan och äter en mysig frukost på Fantasi där vi dessutom hittar Antons två bröder. Sedan åker vi hem till mig för att packa det sista och när arbetsdagen är slut åker vi in till lägenheten med första lasset. Golvläggarna har börjat lägga nytt golv till oss men också slängt ut våra vitvaror (som förvisso ska bytas men när vet vi inte). Första måltiden avnjuts på golvet i sovrummet i sällskap av Antons lillebror. Eftersom vi glömt besticken får jag vara primitiv och äta min kycklingtallrik med händerna. Kladdigt men ändock en upplevelse :) Känslan av att sedan somna i hans armar i vår säng i vår lägenhet är helt underbar. Lyckan är total.






Fredag:

För att inte vara i vägen för golvläggarna, lämnar vi lägenheten tidigt och avnjuter ännu en frukost på Fantasi. Vi åker sedan till Eko för att införskaffa diverse måste-ha-prylar, går på duschdraperijakt i stadens affärer och hämtar lite av Antons grejer. När vi kommer till lägenheten igen är golven helt klara och verkligen jättesnygga. Parketten i vardagsrummet är nyslipad och nylackad och måste vila i tre dygn, så vardagsrummet kan tyvärr inte användas alls. Vi hade hoppats på nya vitvaror, men ser snabbt att vi får klara oss utan det i helgen och använda balkongen som provisoriskt kylskåp för frukostmålen. Denna kväll avnjuter jag en kycklingtallrik med bestick och kan konstatera att det faktiskt är godare än att äta med händerna ;) Vi tar någon öl och börjar fylla alla garderober innan vi lägger oss tidigt - man blir verkligen helt slut av flyttkaos.






Lördag:

Vi får våra två första kaffegäster och får sitta inne på köksgolvet och fika eftersom vi varken har bord eller stolar än. Jag tycker ändå att det är underskattat att sitta på golv, även om man vid detta laget börjar längta ordentligt efter soffan. På kvällen åker vi på julbord med Antons jobb och med en trubadurs närvaro blir det riktigt trevligt. Till min stora lycka innehåller julbordet dessutom rökt ål.




Söndag:

Här tänker man att allting är så mycket bättre i en stad än i en by. Till och med i lilla Tollarp finns det en pizzeria som banne mig serverar glutenfria pizzor och då tänker jag att det logiska vore om det fanns minst ett ställe i stan som gjorde detsamma. Vi hittar dock inget och för att inte bryta en fin tradition kör vi 4 mil tur och retur för en utsökt pizzas skull. Det var lätt värt det för man blir otroligt hungrig när man inte har resurser till att förvara mat hemma. Jag vet inte hur många gånger sedan inflyttningsdatum som min mage har hållt på att äta upp sig själv.

Har med internets hjälp dock upptäckt att det ska finnas ett pizzahak på Näsby som också serverar glutenfritt, yay!




Måndag:

Åker på världens trevligaste arbetsintervju i Landskrona och hälsar sedan på min saknade katt och njuter av att ha tillgång till internet igen. Vi har fått information om att väggarna ska renoveras denna vecka så jag väljer att hålla mig undan. Har skrivit en lapp till målarna om att vi vill ha vardagsrummet vidgjort först, eftersom vi gärna skulle vilja hämta soffa, bord, tv-bänk & co och kunna börja göra i ordning på riktigt. Mina förväntningar är skyhöga och det pirrar i kroppen när jag åker hemåt. Jag förväntar mig ju ett nytapetserat vardagsrum och möjligheten att kunna flytta in i det rummet. Så besvikelsen och frustrationen jag känner när jag ser att de inte varit där alls, är inte nådig. All luft går ur mig och jag pendlar mellan att vara arg och ledsen, kan inte riktigt bestämma mig för vilket som är minst smärtsamt. Så omtumlande är det i ett inflyttningskaos. Det har redan varit strul på annat håll så vid detta laget börjar jag tappa tålamodet.





Tisdag:

I nuläget väntar jag på att få information kring renoveringen - kommer målarna idag och varför var de inte på plats igår? Jag har dock redan fått ett ljus i mörkret - vår kyl och frys anländer idag. Det är dock oklart när spisen kommer så jag får nog laga mat i Tollarp som vi sedan får värma i microvågsugnen hemma. Och nu ska jag måla några träprylar svarta.





Summa kardemumma:

Det känns helt underbart att äntligen vara sambo med Anton. Det är så många gånger på dygnet som han gör någon småsak som jag finner helt oemotståndligt söt och som får hjärtat att bulta lite starkare i bröstkorgen. Jag tycker att han är jättesöt till och med när han är irriterad över förra hyresgästens mycket tveksamma flyttstädning trots att han fick en extra dag på sig. Men vackrast är och förblir när hans ansikte spricker upp i ett leende som avslöjar de fina skrattrynkorna. Åh.