Står lutad mot en husvägg och beundrar vinterskymningen som möter ett snölandskap i total harmoni. Varvar andetagen med Lucky strike och kastar samma boll om och om igen till en enormt söt bordercollie som trots sin ålder aldrig tröttnar. När han blir för husseängslig kryper han upp i mitt knä och vilar överkroppen där, pussar mig lite i ansiktet. Jag dricker kaffe och förvärvar kunskap via en bok i väntan på tacos och skratt vid middagsbordet. Pratar om djurs förmåga till otrolig tillgivenhet och om vackra träd om våren. Avslutar 14-timmarspasset i en tv-soffa med trevlig stämning. Åker hem och får krypa ner i sängen i världens tryggaste famn med en trött kropp.

Och dagen innan: får kela med världens minsta hundvalp och hjärtat smälter nästan lika mycket som vid åsynen av kattungar. Varför är allt litet så oemotståndligt sött?