Malin ställde precis den roligaste frågan:
"Har du tighta strumpor?"
Jag tror jag skrattade!

Jag har precis sett världens största näsa.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag utbrustit "Det var det jävligaste!" de senaste minuterna.
För - det var det jävligaste!

Igår satt jag en stund på marken i hörnet av vår uteplats och beundrade en klarblå himmel och solstrålar som slickade hustaket. Det kändes lite som vår. Som den gången jag också satt på uteplatsen i linne och drack kaffe i mars. Jag behöver solen nu. Behöver bli fylld av dess energi.

Hemma hos Malin fick jag för första gången smaka en whiskey som inte får mig att vilja skrapa sönder smaklökarna mot asfalt efteråt - Jack Daniels. Jag vet inte om det var isens närvaro, men det var till och med ganska gott. I vanlig ordning tittade vi på Let's dance och spelade TP. Ikväll ska vi förenas igen och jag kan inget annan än stormtrivas i deras sällskap.

1. Stänger du av mobilen när du sover? Nej. Fast jag borde kanske, så jag slipper bli väckt emellanåt. Jag har nämligen väldigt svårt för att somna om, såvida det inte är en däckningstupplur mitt på dagen.
2. Vem såg dig senast naken? Jag själv.
3. Hur såg du ut på högstadiet? Jag hade ganska fula kläder. Från Ullared. Jag brydde mig inte så mycket om sånt. Så man kan säga att jag var ganska opopulär. Fast hellre det än att anpassa sig bara för att känna grupptillhörighet.
4. Hur kommer du se ut om tjugo år? Ska jag orka leva så länge till?
5. Hur var du på dagis? Jag var snäll. Och rädd för manlig personal. Det skulle man analyserat...
6. Hur är du att ha som arbetskamrat? Glad och lätt att ha att göra med. Dock gnällig när Cleanosol beställer monstermycket. As. Men i regel är jag munter ändå. Synd att alla inte är det.
7. Har du celluliter? Inte vad jag vet. Jag brukar inte leta... men jag tror verkligen inte det.
8. Biter du på naglarna? Har aldrig förstått det där riktigt. Nej.
9. Har du något handikapp? IBS. Jag tycker det är ett handikapp, för det hindrar mig i min vardag.
10. Är du rädd för att få hängbröst? Det behöver jag nog inte oroa mig jättemycket för.
11. Tror du att gud är en man eller en kvinna? Jag tror inte. Men om vi ska leka lite med tanken och titta på hur världen ser ut och anta att någon skapade den - då måste det varit en man.
12. Svär du? Hell yeah! Alldeles för mycket.
13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen? Jag brukar inte socialisera med sådana. Jag tittar på dem genom fönster istället. Men jag ogillar starkt när människor försöker pracka på en sina religiösa åsikter. Och sekter är skrämmande.
14. Hur homo är du på en skala 1-10? Kan det mätas på en skala? Vad spännande. Hmm. Jag önskar nästan att jag vore homosexuell, men tyvärr verkar jag inte vara ens lite bisexuell. Så en tvåa kanske. Möjligtvis trea.
15. Tror du på utomjordingar? Nej. Jag tror inte så mycket på saker och ting. Inte ens uttalade saker. Alla bara ljuger.
16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du? Sushi skulle jag definitivt kunna tänka mig. Åh, vad gott!
17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på? Det är en miss bara att bjuda mig på mat, haha.
18. Har du blivit arresterad? Nej. Jag har dock blivit utskälld för att lampan på min cykel inte fungerade.
19. Ljuger du? I regel inte. Men när situationen kräver en vit lögn, gör jag kanske. Jag är väldigt dålig på att ljuga. Jag kan inte ens bluffa i kortspel, so I don't bother trying.
20. Har du kysst en polis? Nej. Slipper man fortkörningsböter då, månne?
21. Är du rädd för Securitasvakter? Bör jag frukta dessa? I nuläget gör jag det icke. Jag är rädd för så mycket annat istället.
22. Har du någonting att dölja? Nej. Jag är väldigt öppen av mig. Ibland brutalt ärlig.
23. Vad har du på din nyckelknippa? Kedja, husnyckel, två nycklar jag inte minns vad de går till, och en kapsylöppnare i form av en rosa haj.
24. Är du/har du varit gift? Usch, nej.
25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen? Min erfarenhet är den motsatta. Det är jag som stapplar hem ensam mitt i natten och ibland kom han och mötte mig. Jag har väldigt svårt att föreställa mig i ett förhållande så jag vet inte. Men jag antar att jag hade varit ute med honom.
26. Kan du laga cyklar? Nej, cyklar är inte mina vänner. De förstör mina kläder och mina tänder. Fast jag tycker rätt bra om dem ändå.
27. Kan du fixa med bilar? Det överlåter jag åt ÖV.
28. Brukar du köra om? Ja. Jag tycker inte om bromsklossar och allmän långsamhet i trafiken.
29. Kan du baka bröd? Det kan jag nog, men jag har aldrig provat.
30. Vet du hur man frostar av en frys? Ja. Därför blev jag förvånad när kylskåpet såg ut att genomgå en sådan process. Förvirrad. Tills jag insåg att det var som det hade gått sönder. Så numera har vi två kylskåp i köket. Klå det! Jag tycker dock inte om det långa avståndet mellan kylskåp och spis. Så ska det banne mig inte vara.
31. Vilken tv-serie skulle du helst leva i? Gilmore Girls. Eller One Tree Hill och pola med Peyton. Jag skulle kunna säga OC också men det är för mycket dramatik och humörsvängningar för min smak. Fast ändå. Stå och skämta med Sandy Cohen hade varit suveränt!

Jag drömmer väldigt mycket numera.
Eller; jag kommer ihåg väldigt mycket av det jag drömmer.

Inatt drömde jag att jag var lycklig.
Jag var yngre och hade inte hunnit bli lika trasig.
Och jag skulle härifrån.
Jag var sådär kär som man bara kan vara  när man är 13.
Innan man kommit på att man måste vara rädd.

Tänka sig.

I år får man uppleva ljuva fredagen den trettonde TVÅ gånger!

Igår körde jag in till stan för att leka lite med Malin. Vi drack kaffe och pratade tills det var dags att promenera bort till Tullen. Kelly var nämligen där och åkte skateboard. Jag tyckte om att sitta där och titta på alla som åkte. Jag hade allt velat se min storebror på den tiden han åkte där. Så begav vi oss hem till Malin igen och önskade henne lycka till på ett engelskprov innan vi lät henne krama kudden. Och superfredagen är numera helt spikad.

Idag har jag fått känna på exakt hur trött jag blir av aktiviteter. Jag har varit totalt utslagen tills nu och det känns som att halva kroppen fortfarande befinner sig i en dvala. Såhär kan jag bara inte ha det. Jag håller på att förvandlas till en sengångare. Jag undrar hur många timmar det kommer ta innan hjärnan vaknar till liv.

Men jag vill inte ha det såhär. Jag vill orka umgås med alla fina människor.

Det är längesen jag kände glädje den 25:e - dagen då pengarna rullar in. Igår använde jag månadens sista pengar till att betala räkningar - vilket skulle innebära enbart inkomster denna dag. Detta faktum kittlade lite i mungiporna. Det är sällan jag har ork till en shoppingrunda på stan, men idag har jag gjort ett ryck.


Bland annat har jag köpt in något ganska livsnödvändigt om man är både förvirrad och glömsk - en kalender för 2009. Kan ju vara på tiden...

Vidare fick ännu en hatt följa med mig hem idag. Nu har jag tre, men denna är definitivt vackrast av dem alla. Det känns dock en aning fel att kalendern var dyrare än hatten. Galenskap. Detta är långt ifrån alla mina fynd, men detta är faktiskt ingen modeblogg ;)

Ikväll ska jag vara social för första gången en vardag sedan... ja, det är längesen jag hade så mycket ork. Så det ska bli fint. Malin gör alltid världen lite vackrare. Det ska bli fint som snus, som vi brukar säga ;)

Det här är det bästa jag har hört idag:

När jag åkte in till akuten med sprucket ögonbryn i slutet av förra året, tyckte jag inte riktigt att jag skulle behöva stå för sjukhuskostnaderna. Vid det tillfället, naturligtvis, men inte i längden. Det visade sig att jag som högskolestudent är försäkrad under skoltid, så jag ansökte därför om ersättning.

Mina sjukhuskostnader låg på 300:-.
Det visar sig att en försäkrad persons självrisk vid varje skadehändelse är 500:-.
Vilket jävla skämt!

Egentligen borde jag få dokumenterat det faktum att jag fortfarande har ont, är svullen samt inte har återfått känseln på vissa områden. Men jag undrar dock - till vilken nytta?

Visst, jag ska faktiskt få ersättning. Av okänd anledning tycker de att jag förtjänar 600:- i ersättning för den akuta sjuktiden. Så detta är enbart för att jag behövde åka in akut. Hade skadan inte varit lika brådskande, men ändå involverat kostnader, hade jag alltså inte fått någon ersättning. Så då får jag nästan tacka för fullträffen. 400:- kronor kommer att sättas in på mitt konto. Yaay.

Igår när jag tittade på en tysk skräckfilm dubbad till emotionslös amerikanska, insåg jag en sak. Att de största och lyckligaste ögonblicken oftast har mycket slit, stress och press bakom sig. Något sådant high måste nästan föregås av samma mängd på minusskalan. Jag vet bara hur otroligt lättad jag känner mig stunden efter att jag har varit riktigt rädd. Hur jag växer när jag finner modet att trotsa en rädsla. Man blir av med någonting negativt och vinner därmed någonting positivt.

Det är väldigt mycket tråkigare när det är på andra hållet. När man erfarit något väldigt givande och underbart men belöningen blir ångest.

Idag väcktes jag av att solen sken. Jag somnade om och drömde att jag åkte skateboard.
I år måste jag lära mig. Malin & Kelly - come on ;)
Jag längtar så sanslöst mycket efter våren nu. Jag behöver solenergi. Jag kan inte vara produktiv när jag fryser konstant. Jag behöver värme! Jag vill sitta på Malins balkong och dricka kaffe medan solstrålarna dansar på våra kroppar. Sitta i Tivoliparken och ta en öl medan solen går ner. Ha tunna jackor mitt i natten och ändå ha behaglig temperatur i kroppen.


Snön har börjat smälta och jag hoppas att den fortsätter med det. Solstrålarna har till och med hittat in i mitt källarrum idag och gjort mig medveten om hur smutsig min datorskärm var. Jag såg ljuset reflektera Sesams ögon och göra dem hur vackra som helst. Till och med vackrare än vanligt. Han är motpolen. Den som får hela mig att fyllas av kärlek. Och honom ska jag alltid ha med mig.

Idag slår jag ihjäl tid genom att titta på dåliga skräckfilmer.


Just nu tittar jag på en film jag sett en enda gång och det är tio år sedan. Ändå minns jag den som om det vore igår, trots att jag blev avbruten av ett telefonsamtal den kvällen. Med tanke på att den är från 1986, skrattar jag rakt ut åt hur de porträtterar utomjordingar. Come ooooon! Critters, heter den. Det finns en tvåa och trea också, tydligen. Naturligtvis ska jag ta mig igenom dem också. Inget kan väl ändå vara sämre än den jag såg igår men till slut avbröt - Blood on Satan's claw.

Någonting som jag och Sara verkligen har gemensamt, är vår musiksmak. Det är därför hon är den perfekta festivalkompanjonen för mig och också absolut roligast att sjunga SingStar med - vi tycker ju om att sjunga samma låtar. Vi behöver i princip inte ens kompromissa. Och hon överlåter brännandet av festivalskivorna eftersom hon vet att hon kommer tycka om det som hamnar på dem. Våra musiksjälar är i harmoni, kan man säga.

Men ändå kan hon chockera mig inom ämnet musik. Att hon inte är ett stort fan av Kent, kan jag acceptera. Men U2. Kom igen, U2. Hur sjutton kan man tycka illa om U2?! Det slog mig just, när deras låt Pride (in the name of love) började spelas i filmen Elizabethtown.

"kroniskt trötthetssyndrom (eng. Chronic Fatigue Syndrome, CFS), är en neurologisk sjukdom, som kännetecknas av en långvarig utmattning efter aktivitet i kombination med en rad andra symptom"

Det förklarar varför jag numera måste börja jobba en timme senare än vanligt om måndagar. Och varför jag idag använt min lediga till att sova tolv timmar i sträck. Jag kanske ska sluta hitta på saker om helgerna?

"Utöver långvarig, funktionsnedsättande utmattning, förekommer symptom som influensakänsla, feber, muskel- och ledsmärtor, huvudvärk, yrsel, och minnes- och koncentrationsbesvär. Karaktäristiskt för sjukdomen är att aktivitet leder till en påtaglig försämring, som ofta kvarstår en längre tid"

Det är alltid trevligt att få sina sympton förklarade, men tjusningen falnar när man inser att det inte finns särskilt mycket att göra åt saken. Men det kan vara bra att veta.

Tänk hur mycket man underskattar värdet av en god hälsa. Till slut har man inget annat val än att anpassa sig.

Idag tittar jag på filmer och motarbetar tunga ögonlock. Drar fingret längs insidan och upptäcker gränser, en reaktion. Vissa saker känns inte okej längre. När jag sammansätter allting blir bilden mindre smickrande. Jag minns hur jag ville titta bort i början, när min vision raserades. Det var inte en klar bild som bleknade, det var en dimma som helt plötsligt fick konturer. Jag väljer alltid sanningen framför allt, men det innebär inte att jag måste tycka om den. Mitt huvud är överfullt och ändå håller jag tyst.

Jag har svårt för att hantera kyla i alla dess former, men jag kan ändå själv andas den ibland. När jag satt på bussen in till stan var världen precis lika underbar som Markus sjunger.

"Hela världen är så underbar på bussen in till stan"

I nästan en halvtimme lyckades jag slappna av från ångest som förråder både mig och mina minnen. Jag var varm och de fina minnena slog emot mig och jag tror jag log hela resan. Jag kände mig till och med stark. Men den styrkan har bleknat nu.

Även om jag är trött på snö och att frysa precis alltid, så var det ändå ganska vackert när alla snöflingor dansade ner mot marken, in i ögonen, och lockade hela mitt hår. Det är svårt att tycka illa om sådant som är vackert. Och får man låna någons varma jacka, är det inte det minsta kallt.

Ibland kan folk gå jättenära utan att jag blir rädd. Andra behöver bara yttra några ord för att skrämma slag på mig.

Jag frågade Celine om jag fick en kram och då slog hon armarna runt mig. Det är ganska mycket lycka när hon gör sådär. Får jag barn någon dag, kommer jag kväva dem med värme och kärlek. Jag ska göra motsatsen liksom. Då vet jag att jag gör rätt. För kyla är bland det värsta jag vet och jag vill glömma bort hur det smakar.

Alla minnen i behåll och bussen var en halvtimme försenad. Sådant gör mig otrygg. Mitt hem är på någon konstig vänster ändå en trygghet för mig. Måste hem. Hela 2008 måste jag bort. Inte nu. Annars blir jag ängslig.

Vissa saker får mig att vilja dunka huvudet i en vägg. Vissa saker kan bara inte skapa mönster i mitt huvud. Det finns ingen logik. Jag hänger inte med i alla svängar fast det vill jag nog inte heller. Jag håller fast vid mig själv istället. Stabilitet.

Ibland önskar jag att vissa saker inte skulle kunna orsaka förändring. Jag vill ha det som det är, inte som det blir. Första bussresan kunde jag känna hjärtat bulta genom skinnjackan. Andra kvällar kan jag ligga sömnlös och leta efter minsta tecken på hjärtslag i min kropp men jag hittar aldrig det. Ibland kan jag hitta det i magen, när smärtan är vaken också. Får jag inte pausa ibland kan hela min hjärna bli full med kaos. Jag måste ha många andpauser.

Så tar jag din hand och drar dig längs dansgolvet, skingrar massorna. Jag vill skydda dig från allt och alla. Kanske även från mig själv. Ibland kan jag tycka för mycket om människor, fast på fel sätt. Det finns partier i mitt hjärta som inte går att öppna än. Såren är inte läkta och saltet tar aldrig slut.

"Hela världens hunger samlad i mig"

Jag frossade i mat innan sängen stal mig. Ibland bara struntar jag i konsekvenserna, orkar inte titta åt det hållet. Orkar bara njuta av att höra smaklökarna sjunga. Ibland kan äggröra vara det godaste som finns.

Ibland kan ord betyda precis allt.

Det finaste var när jag och Johan gjorde snöänglar.


Annars var kvällen SingStar Disney, en Staropramen på ett fullsatt Hessle, hala bord att ställa glasen på i snön, dans till Sexyback och gamla bekantskaper. Emelie var blond igen, precis som i min dröm. Och det var exakt ett halvår sedan min farfar försvann. Jag brukar drömma att jag träffar honom men jag blir lika rädd varenda gång. För jag vet ju. Att. Han. Inte. Lever. Jag vill fortfarande ta cancern ifrån honom och ge den till mig själv. Jag tycker inte om livet så mycket ändå. Man skulle kunna kalla känslan för likgiltighet.

Fast jag skrattar mycket och ofta så jag borde väl vara ganska nöjd ändå. Kanske.
Och jag har min Sesam som fyller varenda centimeter av mig med lycka bara genom att finnas till. Genom att söka mina ögon och spinna när han hör min röst. Som älskar när jag pussar honom bakom örat och kommer upp till mig i sängen. Som alltid väljer min famn framför alla andras. Som är lika beroende av mig som jag är av honom. He notices when I'm not around.

Jag har ganska mycket annat också. Jag samlar på fina människor.

Kvällen hos Sara och Tjombi var lika trevlig som sist. Denna gång körde jag dit eftersom jag inte skulle klara av att trotsa kylan en så lång bit på cykel. Jag tog en öl till den jättegoda smörgåstårtan, dock. Det var ju fredag ;) Det känns konstigt att säga det, eftersom öl varit bland det bästa jag visste, men smörgåstårtan var bra mycket godare än ölen. Saras lille 5-åring var i högform och kunde gott delat med sig av sin energi, fast det gjorde han på sätt och vis. Han var sprallig och leksen och höll mig sysselsatt. Vi kittlade varandra en bra stund. Barn är så härliga!

Det var inte enbart jag som var ditbjuden förstås, utan även nära vänner till Sara. Jag fick träffa Banans bror och hans tjej, och det visade sig att världen är väldigt liten. Dessutom fick vi sällskap av inte mindre än två bowlingbuddies till Tjombi, i en yngre ålder än sist. Mot slutet gav de mig ett sånt där skrattanfall som knappt vill ta slut. Det var jättehärligt för jag tror inte jag har haft ett sådant sedan praktiken. Bägge är i 15-årsåldern och den ene träffade jag i somras på Kristianstadsdagarna. Han har inte släppt mig sen dess, så det var ganska mycket min närvaro som lockade dit dem. Jag säger då det... jag skulle behöva växa någon decimeter och åldras i ansiktet, känner jag.

I alla fall var det jätteroligt. Saras äldste grabb är skön också, hon har verkligen härliga barn. När jag kom hem var jag fortfarande pigg, så jag läste ut Breaking Dawn. Nu är alla fyra böckerna utlästa - vad ska jag nu göra? Ett tag tyckte jag inte alls om denna boken. Den präglades nämligen av nästan enbart sorg i flera kapitel. Men sen blev den vacker igen. Jag kunde definitivt somna med ett leende på läpparna.

Idag väntar 20-årskalas och krogen, förhoppningsvis.

Det var det godaste!
När den naturella yoghurten är slut, tar man vad man haver.
I detta fallet: vaniljyoghurt.
Detta piffar upp en hallonsmoothie utan dess like.
Vilket jag hade vetat om jag hade läst recept istället för att experimentera själv... doh ;)

Vilken produktiv dag ändå! För att vara i dessa trötta tider.
Jag har ju trots allt hunnit med att:

• Jobba (och jag kunde inte motstå att lyssna på Placebo samtidigt)
• Ta en tupplur, dvs IBS-däcka efter mat (i en säng full med katthår och därmed vaknat med allergichock)
• Avverka flera avsnitt av Criminal Minds
• Träna samtidigt som jag tittat på nyaste avsnittet av Grey's Anatomy

Det är mer än vad min ork räckt till på ett bra tag. Det gäller att notera minsta lilla framsteg!
Nu återstår bara något avsnitt till, en kopp kaffe, en hallonsmoothie och två timmar tills jag åker ut till Sara och Tjombi och äter smörgåstårta.

Det här blir ju bara bättre och bättre.

Inte nog med att Placebo ska spela på Siesta, nu ska Bob hund lira på Tivolirock! Jag som redan hade planerat en tripp till Sara i april för att se dem på KB.

Det här kan nog också bli en ganska bra festivalsommar, ja' tackar, ja'!

Min nacke har vissa dumheter för sig emellanåt. Helt oprovocerat bara sträcks den till, och jag blir lika rädd varenda gång.

Sommaren förra året gjorde den nämligen så, vilket resulterade i att jag fick gå med stödkrage i närapå en vecka. Då tog jag på mig ett par gamla, rosa solglasögon, fotograferade mig själv och skickade mms till Sara dä'r jag frågade om hon skulle ha en stänkare ;)

Igår sträcktes nacken till igen, så det är bara att stå ut med smärtan. Men det gör jag gärna. Jag är glad så länge axlarna är i samma höjd, för under stödkragesperioden var det en decimeters höjdskillnad. Totalt sne ;)

Sista gången jag hade idrott med eleverna, kändes sträckningen långt upp i huvudet på mig. Det var läskigt. Men smärtan gick över efter ett par minuter. Så länge jag slipper stödkrage ska jag försöka låta bli att pipa. Men jag börjar dock undra i vilken ålder jag blir tvungen att förtidspensionera mig, då min kropp bara tycks falla sönder och bli oduglig. Sen får jag börja sälja organ och bli soppköksstammis.

Idag har jag varit piggare än på mycket länge.
Det gör att jag för tillfället inte kan låta bli att känna mig ganska tillfreds med livet.
Det är ju trots allt de små sakerna som gör det. Den mätta dagen är aldrig störst.

Och det räcker ju trots allt med att jag trycker ner min näsa i Sesams päls och pussar honom bakom örat, för att jag ska känna mig helt och hållet lycklig. För några sekunder, åtminstone, är det allt som krävs.

Jag bara älskar Spencer Reid i Criminal Minds.

Egentligen - what's there not to like?
Jag fick ett enormt skrattanfall i ett avsnitt när han blev kallad för tops med ögon på grund av sin smala figur,
hans faktamonologer är sanslöst roliga,
han är så gulligt nördig,
och han har världens mest fantastiska hjärna. Jag vill också ha fotografiskt minne. Bland annat.
Och let's face it: även om han inte är medvetet rolig, så står han för mycket av seriens komik.

Nyss blev han avbruten i en monolog av kommentaren:
"So you brought your own computer!"
It's priceless!

Mangosmoothie var mycket godare än jag föreställt mig. Mango tycks inte vara en frukt jag gillar annars, men jag antar att yoghurten tar bort en del av den beska smaken. För det här var ju riktigt gott! Dessutom håller den mig pigg i några minuter.

Jag mixade:

• 2 dl frusna mangotärningar
• 2 dl naturell yoghurt
• 1 msk florsocker

Tack och lov för att det finns sjukvårdsupplysning på webben! Att väntetiden är upp till en vecka, kan jag absolut ta.

Jag är nämligen inte särskilt förtjust i att ringa, men nu måste jag få veta vad den normala läkningstiden för ett sprucket ögonbryn är. Det börjar nämligen, efter nästan tre månader, bli aningen frustrerande att fortfarande inte kunna, exempelvis gäspa, utan att det gör förbannat ont i ögonbrynet.

I början gjorde det jätteont att skratta. Det innebär att jag hade ont väldigt ofta i början ;)
Totally worth it.
(HAHA, och med tanke på att jag är kroniskt trött, gäspar jag väl inte alltför sällan heller...)

Men seriöst, det här börjar bli irriterande nu. Så till den grad att jag inte kan låta bli att muttra lite åt orden "Du kommer ju inte få bestående men av detta". Men det är säkert bara jag som är gnällig, som vanligt. Fast jag är också uppbyggd så, att saker inte bara rinner av mig. Varken fysiska eller psykiska. De sätter spår. Många gånger djupare än jag skulle önska.

Att ligga i en säng och titta på Ghost Whisperer med en spinnande katt i famnen,
efter att ha ätit en Ben & Jerrys,
är inte alls dumt ;)

Man blir inte av med sin smärta genom att ständigt påminna någon annan om sin.
Man blir inte av med sin smärta genom att lägga all skuld på någon annan.
Och man lagar framför allt inte en relation genom att gå till angrepp.
Där den ene går till angrepp måste den andre gå in i försvarsställning.
Därmed kan man aldrig mötas utan bara stöta från varandra ytterligare.

Men allt sådant är svårt att agera efter, även om man vet att det är så.
Det blir så när starka känslor är inblandade.
Det är därför jag aldrig vill ta en diskussion när jag känner att jag inte kan kontrollera mina känslor.
Det är det mest värdefulla min utbildning har gett mig - förmågan att kunna åsidosätta dem och se rationellt på en situation.

Jag önskar att jag kunde bära andras smärta, åtminstone för en stund, så att de kan se klart.
So that their sight doesn't get clouded by their pain.
Men det kan jag inte. Jag är bara lika insignificant som jag brukar vara.

Det som frustrerar mig mest är tystnaden och alla obesvarade frågor.
Och hur mycket jag än vill låta bli att tolka det, så är det inte alltid jag kan.

Alla hanterar saker olika, vilket är en fullständig rättighet man har.
Och ibland kan man inte göra någonting alls för att påverka.

Det är inte många dagar sedan jag tänkte att det inte gör något om jag missar Siesta i år. Just nu har jag inte ork till någonting, så då tänkte jag att jag inte kommer ha det sen heller.

Men det var förut. Idag står det i Kristianstadsbladet att Placebo gästar Siesta, vilket också kommer bli deras enda Sverige-spelning i år. Jag äger inte överdrivet många skivor, men jag har deras senaste. Placebo är ett sådant band jag jättegärna skulle vilja se, men inte ens skulle våga drömma om. Så nog har jag ändrat mig om att åka till Siesta, alltid.

Att sitta och skratta högt åt senaste avsnittet av Scrubs, var verkligen precis vad jag behövde just nu. Bob Kelso är nog till och med roligare som pensionär.

Mando Diaos nya låt Dance with somebody är riktigt bra.

Idag har jag lyssnat en massa på Håkan Hellströms, i mitt tycke, mest smärtsamma album - Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått. Kanske för att den satte ord på min egen intensiva smärta i precis rätt tillfälle när jag lyssnade på det för första gången. Och det har varit svårt att lyssna på det sedan dess.

Jag är så trött att det är jobbigt att andas.
Så till den grad att Chi san vägrar fungera.
Fast dess effekt har väl sina gränser.
Den räknar väl inte med att man ligger sömnlös hela nätter...

Jag är kroniskt trött och kan somna precis när som helst när jag inte ska.
Men när jag väl ska sova, då går det inte.
Idioti.

Jag har älskat skräckfilmer så länge jag kan minnas. Om jag ska uttrycka det såhär; jag är någon som har otroligt svårt för att bryta mot regler, eftersom det ger mig sjuk ångest. Att ljuga är något jag är näst intill inkapabel till. Men en regel bröt jag dock mot som barn. Mina föräldrar tyckte inte att det var lämpligt att jag i så ung ålder tittade på skräck. Så jag fick smyga med det. Jag smygtittade på Arkiv X genom att slå av ljudet - så mycket älskade jag skräck. Trots att jag samtidigt var skräckslagen för att jag skulle bli påkommen (rädsla har varit en trogen följeslagare under hela mitt liv). Det var på något vis ändå värt det.

Så man kan säga att jag är härdad vid detta laget. Eller; jag trodde att jag var det. Det finns väldigt få filmer som skrämt mig som The Grudge. Nu har jag nyss sett trean och har väldigt svårt för att förstå hur Emelie kunde skratta åt den. Jag fick vid flera tillfällen anstränga mig för att inte vända bort blicken. Hon och hennes blick, hennes rörelser, hennes ljud, hennes hår - allt det är så fruktansvärt obehagligt för mig. Jag blir fortfarande lika rädd varenda gång jag ser första filmen - trots att jag vet precis vad som ska hända. Mamma mia!

Följande bild är visserligen löjligt liten, men jag blir minsann ändå en aning kissnödig av att titta på den.

Trots att det just nu kryper i kroppen av oro, kan jag inte låta bli att skratta lite när jag ser senaste vimmelbilden jag hamnat på. Det är sannerligen inte första gången jag försöker gömma mig bakom andra människor för att slippa se knäpp ut på foton. Å andra sidan ser sådana här foton väldigt komiska ut också.

Så blev det lördag och Alla hjärtans dag. Fast jag håller med Ida och säger Alla dårars dag ;)


Sara skulle spendera sin helg i Tollarp, så under dagen passade vi på att umgås lite. Det var jättehärligt att bara sitta och prata i några timmar. Hon var dessutom söt och hade köpt en liten present till mig dagen i ära - ett jättesött cupcakeljus med tjusig, tillhörande påse. Man vill nästan inte öppna hennes presenter - hon lägger nämligen ner mycket energi på att göra dem så eleganta som möjligt. Jag vet ingen som slår in presenter finare än vad hon gör. Själv är jag på en helt annan nivå ;)

Efter några trevliga timmar i Saras sällskap, var det dags att åka in till stan. Jag skulle spendera kvällen med Malin och Kelly, och skulle dessutom bli bjuden på mat och allt! Sallad och kycklingfilé kittlade dödsskönt i kistan ;) Kvällen bjöd på TP och filmen Låt den rätte komma in. Boken är förstås mycket bättre. Men skulle man tagit med alla detaljer i en film, hade man fått använda sig av väldigt många timmar, så den var ändå inte under ens förväntningar. Malins mamma och mannen i hennes liv, Mats, gjorde oss sällskap för en runda TP. Vi blev totalt ägda av Mats allmänbildning. I övrigt var det Kelly som roffade åt sig flest tårtbitar.


Jag var i alla fall väldigt nöjd över att få spendera dagen och kvällen med människor jag tycker mycket om. Så på sätt och vis firade även jag denna kommersiella tramshögtid ;)

Från början hade jag planerat att spendera min fredagskväll med Breaking dawn och ett glas vin. De planerna åsidosattes när Malin, en gammal klasskompis, bjöd mig på förfest. Det var inte de enda planerna som gick i stöpet. Jag hade också tänkt att dricka väldigt lugnt och långsamt denna kväll. Det var dock en omöjlighet eftersom kortleken åkte fram och vi spelade både Vattenfall och Pyramiden. Men roligt var det, sannerligen. Jag, Malin, hennes bror Micke och hennes vän Oskar satt i hennes mysiga kök och delade ut diverse klunkar till varandra, blandat med en massa skratt.

Så småningom började det bli dags att ta sig till Banken, där vi fick sällskap av härlige Johan. Och jag hade verkligen jätteroligt. Så det var absolut en lyckad kväll!

När min fina katt bodde i lägenhet med mig, var han nästan jämt uppe i sängen. För att inte tala om hur tam han blev konkurrens (syskon)! Han kunde ligga och sova i fönsterkarmen i vardagsrummet, men ropade jag på honom från sovrummet, kom han direkt.

Numera har jag inte riktigt den plin på honom. Har jag tur, kan jag på samma sätt som man lockar en hund, klappa på sängen och få honom att hoppa upp. Men mycket mer än så är det inte.

Igår hade jag väldigt svårt för att sova eftersom kroppen höll på att sprängas av oro. Jag vet inte om han kände det på sig, men någonting var det. För helt plötsligt hörde jag ett jamande och han var uppe i sängen och la sig så nära mig som han bara kunde. Tills han blev för varm. Men ändå. Han är så fantastiskt underbar!

Så idag pussar jag på honom lite extra. Eller ja, who am I kidding, jag pussar alltid extremt mycket på honom ;)

På en skala från 1 till 10 ligger min ångestnivå just nu på cirka 5000.
Det känns i armarna hur mycket fortare blodet rusar. Och för en gångs skull, med undantag av när jag hade en spricka i revbenen, känner jag hjärtat trumma aggressivt mot revbenen. Och hjärnan studsar hårt mot skallen i hopp om att implodera. Själv nynnar jag viskande Shut up, just shut up, shut up, shut it up, just shup up, shut up...

Så nu blir det definitivt verklighetsflykt för hela slanten. Breaking dawn, here I come.
För hjärnans egna försvarsmekanismer verkar ha svårigheter med att kicka in. Blockera, förträng. Åtminstone för en stund. Please?

Här är hur mycket snö som helst. Så den uppenbara frågan är; varför är jag inte exalterad? För ganska exakt ett år sedan blev jag så glad att jag sprang ut med Sesam när mörkret lagt sig och hjulade i snön. Det var helt underbart, om man bortser från förkylningen jag belönades med.

Nu öppnar jag ytterdörren och tittar på den fina slöja som täcker marken men är inte ens lite frestad att springa runt och göra snöänglar. Jag njuter dock av att klimatet tvingar mig att använda mina (mammas) lurviga snöstövlar, som Lennart på jobbet så fint liknade vid ihjälslagna lemmlar. Hans humor har jag onekligen saknat under min praktik.

Nu till fredagen.

Mitt stora rum och min eldstad hade gjort succé sist jag bjöd hit folk, så det var dags att ha superfredag hemma hos mig igen. Äntligen har jag en anledning till att städa igen ;) Det är ju trots allt anledningen till att lägenheten var så städad sista halvåret jag bodde i den - jag hade fest varenda helg. För mig finns det inget som är mer motiverande att städa till, än gäster.

Malin, Kelly och Packe anlände inte en sekund för tidigt - jag hade hunnit bli rastlös och allt ;) Jag hade bett Packe att ta med ved om han hade möjligheten, han är trots allt gammal scout. Min egen ved tog nämligen slut sist vi eldade. Han tog inte bara med ved, han tog med ett helt träd! (Det är förbaskat roligt att överdriva) Det fick också sina konsekvenser. Brasan blev för stor och för kraftig - rummet rökfylldes, det osade i hela huset och brandvarnaren fick liv. Den fungerar för bra. Men det gick bra ändå, och så småningom kunde det grillas marshmallows. Det luktar dock fortfarande rök här inne ;)

I övrigt utmanade Malin mig i Guitar Hero. Jag hade verkligen inte fingrarna med mig, så jag hade ingen chans. Min klumpighet förföljer mig i de flesta aktiviteter. Packe imponerade, med tanke att han inte var särskilt introducerad till spelet.

Naturligtvis tittade vi på Let's dance också. Och lyssnade på musik och hade allmänt trevligt =) Fast det är svårt att känna frihet när resten av husets medlemmar också är på hemmaplan. Men vi hade trots allt ett helt bautarum för oss själva ;)

Twilight
New moon
Eclipse

Nu har jag verkligen bara en kvar att läsa.

Breaking dawn

Jag tror att det faktum att dessa måste ta slut, kommer göra ondare än när jag läste ut PS I love you. Mycket ondare. Vad ska jag göra sen? Vissa verklighetsflykter är för vackra. Vissa slut är för vemodiga. Men ibland föreställer man sig bara det. När man väl nått dit, gör det inte så ont. Fast i detta fallet, kommer jag med stor säkerhet att vilja ha mer.

Idag fick jag en jättefin present via posten.

När jag beställde hela Twilight-serien, fick jag bara de tre första. Den fjärde kom inte samtidigt. Igår inte bara läste jag ut den andra boken, utan inledde tredje bokens hundra sidor. Och har läst tvåhundra till idag. Det innebär att jag bara har knappt trehundra sidor kvar. Vad gör jag sedan för att stilla mitt begär efter mer? Det här måste vara det närmsta jag varit ett beroende av någonting - en bokserie.

Men räddningen damp ner i brevlådan idag. Breaking dawn har inte bara sisådär 750 underbara sidor - den är också större än de andra böckerna vilket innebär ännu mer text, än bara sidnumret inräknat. Så jag säger som jag brukar; suveränt, Gunnar!

New moon fortsätter att fängsla mig. Jag har längtat efter den hela helgen, även om helgen varit fin. Något jag ska berätta om när hjärnan har återvänt från de döda ;) Det går inte att sluta läsa. Förutom när man måste ta ögonen ur den, eftersom de är så tårfyllda att man ändå inte kan läsa. Den får mig att inse att vissa saker fortfarande gör förbannat ont, trots att mycket tid har förflutit. Att det ändå är några få, slutgiltiga ord, som får hjärtat att gå i kras även om det slutade slå långt innan dess. Även om jag aldrig riktigt har gett bort det. Och det är nu man så lätt förstår vad alla menar när de talar om första kärleken, som är så oskyldig. För man vet verkligen inte vad som väntar. Man har ännu inte blivit formad av framtida erfarenheter som gör att man aldrig kommer kunna känna och vara precis som då, igen. Innan man har insett att man har all anledning till att vara rädd. Innan man har förstått hur mycket makt en annan person kan få över en. Kontroll är kanske rätta ordet, när jag tänker tillbaka på Matrix reloaded som jag såg igår. Neo säger att kontroll innebär att ha förmågan att eliminera någon/något.

"How can you believe a lie so easily but not the truth?"
Det undrar jag också. Varför det alltid är så mycket lättare att tro på. För att en lögn oftast är negativ och en sanning positiv. Och det är alltid lättare att tro på det negativa. Åtminstone för mig. Det är precis som i boken. En negativ mening kan sudda ut alla de positiva inom loppet av en sekund. Så nog har man väl all anledning till att vara rädd?

Jag har redan hunnit läsa 100 sidor. Texten är inte riktigt lika löjligt liten som i Låt den rätte komma in.

Men oj, vad ont den gör. Den är fruktansvärt ångestladdad.
Den påminde mig om, och fick mig att lite återuppleva känslan då man fylls med så intensiv smärta att det bokstavligen känns som att man ska dö. Som att smärtan tar så stor plats i din kropp att hjärtat skulle kunna explodera vilken sekund som helst.

13 januari 2006.
The world as I knew it, fell apart. Kan man säga.
Även om jag förstod att den världen inte var bra för mig, gjorde det förbannat ont ändå.
Jag antar att det alltid gör ont när någonting går sönder, oavsett vad det är.

Och jag har inte gett någon chansen att göra samma sak, sedan dess.

Men nu får nog boken vila idag. Annars kommer jag fortfarande snörvla bakom nytorra ögon när mina fina gäster kommer. Så kan vi inte ha det.

De senaste tre dagarna har jag läst sisådär 850 sidor med löjligt liten text. Så liten att min mamma måste skaffa nya glasögon innan hon kan urskilja orden.

Jag tyckte filmen Twilight var det bästa på länge. Men boken är ännu vackrare. Han är ännu vackrare. Kärleken, förälskelsen som beskrivs i den... jag finner inga ord. Jag kan bara tänka att det är så romantiska människor får sin kärlekstörst stillad för en stund. Ungefär som pilskna gamla tanter stillar sitt begär med en snuskroman. Precis så, tänkte jag att det måste vara.

Nu har jag två uppföljare som väntar på mig i bokhyllan. Men de får vänta några dagar. Imorgon är det dags att vara social.

Jag ligger på skinnsoffan, med ögonen koncentrerade på Twilight, och fnissar så jag sparkar lite med benen i luften, känner magmusklerna dra ihop sig för att sedan slappna av igen. Det är helt underbart.

Jag skrattar åt hur klumpig Bella är, eftersom jag själv inte mer sällan än ofta har balansen på min sida, även om jag aldrig böjer mig ner när jag tar på mig skor eller snörar dem. Istället drar jag upp benet till mig, och balanserar på det andra. Och jag skrattar åt hur tre killar under en och samma dag försöker bjuda henne till balen, och inte har en chans. Det får mig att tänka lite på killen som försökte ragga i lördags. Emelie ville ha hans keps, och ge till sin lillebror. Han sa att han var villig att byta den mot mitt telefonnummer. Jag kunde inte låta bli att skratta, och tycka lite synd om honom. There's no way in hell att jag ger ut mitt telefonnummer nuförtiden. Jag tycker det är jobbigt bara att myndigheter har det. Jag rycker fortfarande till när det ringer här hemma. Och så skrattar jag åt hur Edward hela tiden skrattar åt henne, utan att hon förstår varför. Hon är totalt omedveten om sin egen charm.

Otroligt vad vissa böcker kan förföra min hjärna. Och mitt hjärta.

Det kittlas i magen och jag kan inte sluta le.
Jag är förälskad i en bok. Kanske mer än jag blev i filmen. Jag känner mig ungefär lika lycklig som när jag kramar Sesam. Ibland är huvud och ord så mäktiga att det slår egna upplevelser. Upplevelser som inte bara sker i huvudet, alltså.

Och jag sa för en stund sedan;

"Jag har alltid avskytt bokhyllor. Tyckt att de är tråkiga och fula. Men det är stor skillnad när de innehåller böcker man tycker om".

Min bokhylla rymmer snart inte fler böcker, och jag har ändå inte särskilt många. Mammas kommentar var den vanliga:

"Släng några".

Min respons var också den vanliga; att jag inte tänker slänga någon av dem. Kalla mig materialist, men saker har emotionellt värde för mig. Jag får ångest bara över att behöva radera sms när inkorgen är full. Jag vill spara precis allt som känns i hjärtat. Och allt som känns mest i allmänhet. Så att man kan plocka fram det en regnig dag och fylla hjärtat med solsken. Angående sms:en brukar jag trösta mig själv med att jag läst dem, och att de på så sätt redan gjort avtryck i hjärtat. Att jag inte behöver läsa dem igen. Även om man ibland behöver påminnas.

Nu ska jag återgå till fjärilar i magen över blickar som möts.

Mot slutet fylldes mina ögon och bokstäverna blev suddiga.
Det är fantastiskt att hur man än väljer att måla upp ett monster, så är människan ändå alltid snäppet ondare.
Mycket handlar om att skylla ifrån sig på andra, istället för att se sin egen del och sitt eget ansvar i saker som händer. Vi utgår ju trots allt alltför ofta ifrån att vi är rätt och det som skiljer sig från oss själva, är fel. Är det här med perspektiv verkligen så svårt? Många gånger är det det.

Jag brukar fundera kring vad jag litar mest på - hjärta eller hjärna.
Jag kan aldrig välja. Jag tror på equilibrium.

Nu ska jag börja på Twilight-serien. Och de ska läsas på engelska. Viss litteratur kan bara inte läsas på svenska.

Igår kunde jag inte slita mig. Jag läste 350 sidor, hade 60 kvar.
Och det här blir bara bättre och bättre - Bob hund citeras för tusan ;)

Jag älskar hans språk i övrigt. Det är också poesi. Beskrivningarna är så utförliga att jag knappt behöver se filmen - jag har så mycket bilder i huvudet redan.

25 sidor kvar. Nu kör vi.