Man blir inte av med sin smärta genom att ständigt påminna någon annan om sin.
Man blir inte av med sin smärta genom att lägga all skuld på någon annan.
Och man lagar framför allt inte en relation genom att gå till angrepp.
Där den ene går till angrepp måste den andre gå in i försvarsställning.
Därmed kan man aldrig mötas utan bara stöta från varandra ytterligare.

Men allt sådant är svårt att agera efter, även om man vet att det är så.
Det blir så när starka känslor är inblandade.
Det är därför jag aldrig vill ta en diskussion när jag känner att jag inte kan kontrollera mina känslor.
Det är det mest värdefulla min utbildning har gett mig - förmågan att kunna åsidosätta dem och se rationellt på en situation.

Jag önskar att jag kunde bära andras smärta, åtminstone för en stund, så att de kan se klart.
So that their sight doesn't get clouded by their pain.
Men det kan jag inte. Jag är bara lika insignificant som jag brukar vara.

Det som frustrerar mig mest är tystnaden och alla obesvarade frågor.
Och hur mycket jag än vill låta bli att tolka det, så är det inte alltid jag kan.

Alla hanterar saker olika, vilket är en fullständig rättighet man har.
Och ibland kan man inte göra någonting alls för att påverka.