Jag har svårt för att hantera kyla i alla dess former, men jag kan ändå själv andas den ibland. När jag satt på bussen in till stan var världen precis lika underbar som Markus sjunger.

"Hela världen är så underbar på bussen in till stan"

I nästan en halvtimme lyckades jag slappna av från ångest som förråder både mig och mina minnen. Jag var varm och de fina minnena slog emot mig och jag tror jag log hela resan. Jag kände mig till och med stark. Men den styrkan har bleknat nu.

Även om jag är trött på snö och att frysa precis alltid, så var det ändå ganska vackert när alla snöflingor dansade ner mot marken, in i ögonen, och lockade hela mitt hår. Det är svårt att tycka illa om sådant som är vackert. Och får man låna någons varma jacka, är det inte det minsta kallt.

Ibland kan folk gå jättenära utan att jag blir rädd. Andra behöver bara yttra några ord för att skrämma slag på mig.

Jag frågade Celine om jag fick en kram och då slog hon armarna runt mig. Det är ganska mycket lycka när hon gör sådär. Får jag barn någon dag, kommer jag kväva dem med värme och kärlek. Jag ska göra motsatsen liksom. Då vet jag att jag gör rätt. För kyla är bland det värsta jag vet och jag vill glömma bort hur det smakar.

Alla minnen i behåll och bussen var en halvtimme försenad. Sådant gör mig otrygg. Mitt hem är på någon konstig vänster ändå en trygghet för mig. Måste hem. Hela 2008 måste jag bort. Inte nu. Annars blir jag ängslig.

Vissa saker får mig att vilja dunka huvudet i en vägg. Vissa saker kan bara inte skapa mönster i mitt huvud. Det finns ingen logik. Jag hänger inte med i alla svängar fast det vill jag nog inte heller. Jag håller fast vid mig själv istället. Stabilitet.

Ibland önskar jag att vissa saker inte skulle kunna orsaka förändring. Jag vill ha det som det är, inte som det blir. Första bussresan kunde jag känna hjärtat bulta genom skinnjackan. Andra kvällar kan jag ligga sömnlös och leta efter minsta tecken på hjärtslag i min kropp men jag hittar aldrig det. Ibland kan jag hitta det i magen, när smärtan är vaken också. Får jag inte pausa ibland kan hela min hjärna bli full med kaos. Jag måste ha många andpauser.

Så tar jag din hand och drar dig längs dansgolvet, skingrar massorna. Jag vill skydda dig från allt och alla. Kanske även från mig själv. Ibland kan jag tycka för mycket om människor, fast på fel sätt. Det finns partier i mitt hjärta som inte går att öppna än. Såren är inte läkta och saltet tar aldrig slut.

"Hela världens hunger samlad i mig"

Jag frossade i mat innan sängen stal mig. Ibland bara struntar jag i konsekvenserna, orkar inte titta åt det hållet. Orkar bara njuta av att höra smaklökarna sjunga. Ibland kan äggröra vara det godaste som finns.

Ibland kan ord betyda precis allt.

Det finaste var när jag och Johan gjorde snöänglar.


Annars var kvällen SingStar Disney, en Staropramen på ett fullsatt Hessle, hala bord att ställa glasen på i snön, dans till Sexyback och gamla bekantskaper. Emelie var blond igen, precis som i min dröm. Och det var exakt ett halvår sedan min farfar försvann. Jag brukar drömma att jag träffar honom men jag blir lika rädd varenda gång. För jag vet ju. Att. Han. Inte. Lever. Jag vill fortfarande ta cancern ifrån honom och ge den till mig själv. Jag tycker inte om livet så mycket ändå. Man skulle kunna kalla känslan för likgiltighet.

Fast jag skrattar mycket och ofta så jag borde väl vara ganska nöjd ändå. Kanske.
Och jag har min Sesam som fyller varenda centimeter av mig med lycka bara genom att finnas till. Genom att söka mina ögon och spinna när han hör min röst. Som älskar när jag pussar honom bakom örat och kommer upp till mig i sängen. Som alltid väljer min famn framför alla andras. Som är lika beroende av mig som jag är av honom. He notices when I'm not around.

Jag har ganska mycket annat också. Jag samlar på fina människor.