Jag ligger på skinnsoffan, med ögonen koncentrerade på Twilight, och fnissar så jag sparkar lite med benen i luften, känner magmusklerna dra ihop sig för att sedan slappna av igen. Det är helt underbart.

Jag skrattar åt hur klumpig Bella är, eftersom jag själv inte mer sällan än ofta har balansen på min sida, även om jag aldrig böjer mig ner när jag tar på mig skor eller snörar dem. Istället drar jag upp benet till mig, och balanserar på det andra. Och jag skrattar åt hur tre killar under en och samma dag försöker bjuda henne till balen, och inte har en chans. Det får mig att tänka lite på killen som försökte ragga i lördags. Emelie ville ha hans keps, och ge till sin lillebror. Han sa att han var villig att byta den mot mitt telefonnummer. Jag kunde inte låta bli att skratta, och tycka lite synd om honom. There's no way in hell att jag ger ut mitt telefonnummer nuförtiden. Jag tycker det är jobbigt bara att myndigheter har det. Jag rycker fortfarande till när det ringer här hemma. Och så skrattar jag åt hur Edward hela tiden skrattar åt henne, utan att hon förstår varför. Hon är totalt omedveten om sin egen charm.

Otroligt vad vissa böcker kan förföra min hjärna. Och mitt hjärta.