TGIF
Kvällen hos Sara och Tjombi var lika trevlig som sist. Denna gång körde jag dit eftersom jag inte skulle klara av att trotsa kylan en så lång bit på cykel. Jag tog en öl till den jättegoda smörgåstårtan, dock. Det var ju fredag ;) Det känns konstigt att säga det, eftersom öl varit bland det bästa jag visste, men smörgåstårtan var bra mycket godare än ölen. Saras lille 5-åring var i högform och kunde gott delat med sig av sin energi, fast det gjorde han på sätt och vis. Han var sprallig och leksen och höll mig sysselsatt. Vi kittlade varandra en bra stund. Barn är så härliga!
Det var inte enbart jag som var ditbjuden förstås, utan även nära vänner till Sara. Jag fick träffa Banans bror och hans tjej, och det visade sig att världen är väldigt liten. Dessutom fick vi sällskap av inte mindre än två bowlingbuddies till Tjombi, i en yngre ålder än sist. Mot slutet gav de mig ett sånt där skrattanfall som knappt vill ta slut. Det var jättehärligt för jag tror inte jag har haft ett sådant sedan praktiken. Bägge är i 15-årsåldern och den ene träffade jag i somras på Kristianstadsdagarna. Han har inte släppt mig sen dess, så det var ganska mycket min närvaro som lockade dit dem. Jag säger då det... jag skulle behöva växa någon decimeter och åldras i ansiktet, känner jag.
I alla fall var det jätteroligt. Saras äldste grabb är skön också, hon har verkligen härliga barn. När jag kom hem var jag fortfarande pigg, så jag läste ut Breaking Dawn. Nu är alla fyra böckerna utlästa - vad ska jag nu göra? Ett tag tyckte jag inte alls om denna boken. Den präglades nämligen av nästan enbart sorg i flera kapitel. Men sen blev den vacker igen. Jag kunde definitivt somna med ett leende på läpparna.
Idag väntar 20-årskalas och krogen, förhoppningsvis.
Vi är helt enkelt BÄST:) jag gav inte de andra någon som helst uppmärksamhet heller, varför skulle jag när du var med:)
Film med Sesam låter som en mysig söndag, själv ska jag ligga här på sängen och krama kudden framför teven. Tycker absolut du ska behålla känslan av böckerna du nyss läst så länge du bara kan, happyhormoner:)
Jag hade inte så mycket val, var tvungen att klara den backen och ja hela vägen hem. De var den backen som tog mest musten ur mig och de var då som mina axlar började värka. De är hemskt vad psykiskt vissa saker är, för jag tänkte mig att det var plogat på bilvägen så jag intalade mig själv att de skulle bli lite lättare men nej då de låg precis lika mycket där som hela vägen. Då var jag bra nära att "ge upp", eller nej men ja då gick lite luft ur mig(och inte i däcken);)Ja jag är väl ganska så stark i mina armar. Lyfter min egna kroppsvikt( ca 63-65kilo) utan något som helst problem iaf. Och nu är jag inte speciellt tränad heller. har varit BETYDLIGT starkare. Jag blev mycket imponerad att du faktiskt LYFTE mig upp för trapporna, de flesta(tjejer) som har hjälpt brukar ta trappsteg för trappsteg.Du hjälpte ju mig så du inte bara VILL orka lyfta mig, du KAN ju det också;)
Du får helt enkelt komma och ha på dig en overall ala dagisbarn och stövlar och vantar(riktigt;) och mössa så ska vi nog kunna ta en kväll och göra snöänglar och se på stjärnorna. Det låter HUR fint som helst, snöängel har jag inte gjort sedan jag gick på dagis tror jag och inte har jag legat och sett på stjärnorna på vintern heller. Så de är bara att säga till när du vill och orkar:)
