Så länge vi skrattar är vi inte besegrade.


Smakade precis på en gammal känsla från en höstpromenad i röd kappa. Vill vara med när mörkret faller ner sin ridå, vill känna hjärtat le av alla färgexplosioner.


Det pratades om död och sorg idag. Naturligtvis for mina tankar till farfar. Jag återupplevde dödsdagen, jag återupplevde begravningen. Men i mitt inre var jag fortfarande lugn. Det skavde inte, det skar inte. Och som den analytiker jag är, kan jag inte bara nöja mig med det. Jag måste ställa mig frågan varför? Är det så att jag ändå har nått acceptans och bearbetat sorgen trots att jag trott att jag vänt den ryggen? Eller har jag stött den ifrån mig såpass mycket att den inte når mig?

Nej. Jag tror inte det. Där var jag i början. Då jag inte ens kunde titta på foton av honom. Jag kan vistas vid hans grav utan att få panik. Jag saknar honom massvis och kommer alltid hold a grudge mot cancer och tycka att det är orättvist att en så underbar människa möter en för tidig död. När jag pratar om honom finns det alltid en värme i bröstkorgen som dominerar och vinner över förlusten.

Men vi får se. Kanske kommer någonting röras upp, kanske inte. I vilket fall bär jag hans goda humör med mig varenda dag. Såklart kvarstår en önskan om att saker och ting vore annorlunda. Men även om han inte är fysiskt närvarande, så är han ofta psykiskt närvarande i mitt huvud. Ungefär som när jag lyssnar på musik i huvudet och inte behöver sätta igång Spotify eller mp3-spelaren. Det är och förbli en stor förlust, jag försöker bara göra det bästa av den.




Skrivandet är en fantastisk teknik för att släta ut och organisera tankar och känslor.

Insikt:

Jag måste lära mig att stanna kvar i konflikter. Även om jag inte riktigt ser poängen med att stå och gapa på varandra utan snarare tycker om att diskutera när man lugnat sig och reflekterat, så tror jag ändå att man ibland behöver rensa luften. Att kunna försvara sig, stå upp för sig själv. Att kunna stå kvar trots att man blir sårad.

Jag har fortfarande inte lärt mig att andas nära en annan människa. Vissa bussresor är det allt jag kan fokusera på - att andas. Som om jag glömmer bort hur man gör. Jag vet hur man andas in men inte hur man andas ut.

Idag eskalerade mina andetag när jag skulle gå. Kanske var det maktlösheten, kanske var det smärtan, kanske var det pressen eller rentav ångesten. Men jag måste alltid vara tillräckligt stark för att inte trilla sönder på asfalten. Hur mycket det än svartnar kan inte världen snurra för länge.

Jag blir så ledsen när jag möts av total sympatilöshet. Det är som att personen ifråga tar ifrån en allt värde. Compassion's in my nature men inte i allas. We should be out of reach all the time.

Ibland slår det mig, när folk beskriver vackra känslor. När de skriver om kärlek - hur vansinnigt vackert men samtidigt främmande det är. Jag kan knappt skriva sådär. Jag är inte oförmögen att känna i sådana banor, jag kan bara inte göra det verkligt genom att hälla ut det på ett A4 och föreviga det. Kan aldrig riktigt beskriva det allra vackraste för det är en väg jag inte vågar gå.

Ibland känns hjärtat som en phantom limb.

Jag tycker om när jag verkligen kan relatera till fiktiva personer.

"I love you"
"Fuck... I love you too"

Liksom, HELVETES JÄVLA SKIT ATT JAG ÄLSKAR DIG. Finns det ett mer sårbart och mer skrämmande tillstånd? Inte i min värld. Ger man någon nyckeln till hjärtat träder de in och slår sönder väggarna inifrån. The ultimate destruction.



Jag har vissa sår som jag inte vet hur jag ska läka. Som har skapat rädslor hos mig.
Jag drömmer fortfarande mardrömmar om saker som hände för tre-fyra år sedan. Hur det kändes.
Jag känner mig trygg så länge jag inte behöver gå den vägen igen. Men det är inte att lappa ihop sig själv helt.



Men. Rom byggdes ju inte på en dag.

När man märker att topparna börjar bli slitna kluvna har man två val:

• Ignorera det, och det slitna klättrar uppåt och sprider sig
• Klipp av dem (trots eventuell ångest)

Jag älskar att jag så ofta tänker i metaforer. Även om det från början handlade om just slitna toppar som jag nu klippt av. Bokstavligt talat.

När någonting börjar läka är det så mycket enklare att se de skadade delarna och ta itu med dem.

Jag tänker på hur mycket man kan missuppfattas som person. Människan är väldigt komplex och man har så otroligt många sidor hos sig själv att välja mellan. Vilken ska man visa upp? Inser att man ibland kanske borde ha en varningstext i stil med detta:

"Jag säger det mesta med glimten i ögat, så skulle du ta allting jag säger bokstavligt och på fullt allvar, kommer jag med största sannolikhet att framstå som spritt språngande galen"

I många sociala sammanhang tar jag rollen som pajasen för att skapa en trevlig stämning. Jag kan säga vissa saker för underhållningens skull, och därmed framstå som korkad eller knäpp. Jag undrar hur jag egentligen uppfattas, då de flesta inte får se de djupare sidorna hos mig. Haha. Det är en anledning till att jag skriver. Då kan jag förmedla de andra sidorna, som jag ofta kan dölja i vanliga fall.


Sedan inser jag att det finns en anledning till att jag tar rollen som den som måste liva upp en stämning. Erfarenhet av tryckt stämning som skapat obehagskänslor hos mig? Det är ingen varm atmosfär jag växt upp i. Eller; jag har inte uppfattat den som varm. Snarare som rutinmässig, mekanisk och inte särskilt uppoffrande. Avsaknad av skratt och medmänsklighet. Men jag märker att jag släpper ifrån mig minnena. Det fanns en tid då jag höll kvar dem hårt. Plågade mig själv med dem. Sedan tog jag tag i det istället. Bearbetade. Nu finns det ingen anledning att maniskt klamra mig fast vid dem. Släpper smärtan. Men sen finns det såklart ärr som hela tiden är med mig. Som påverkar min personlighet och många av mina handlingar. Och det är frustrerande. Får mig att känna mig svag. Jag har problem med att stå upp för mig själv, men jag blir också bättre på det. Det finns helt enkelt olika sätt att göra det. Sedan har vi det där med att ha tillit till att någon annan kan tycka om mig. Men det är en bok för sig.

Det är väldigt mycket gåshud idag. Det är Kents Du & jag döden och senaste New moon-trailern. Jag hade förträngt hur smärtsam den boken var. Nu vill jag läsa den igen.


"jag kastar stenar i mitt glashus
jag kastar pil i min kuvös
och så odlar jag min rädsla
ja, jag sår ständigt nya frön"


"men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns
att det är långt hem"

"snart finns det inga tårar kvar
de var våra att ge vem som helst
äntligen
de är de dyrbaraste smycken vi har
så be aldrig om ursäkt igen
äntligen
sätter du själv dina gränser"



Igår skrev jag någonting om att jag ibland skulle vilja slippa känna.
Idag känner jag motsatsen. Känslor är så vackert, även de melankoliska.

Kan inte låta bli att klä av träden med blicken på bussen hem. Vill ha höst på riktigt nu! Älskar färgskiftningarna och ögonen fastnar lite överallt på vägen. Jag ser hur löven har börjat bre ut sig längs trottoarerna. Hur de dansar ringdans runt träden i Maxi-rondellen. Jag längtar så efter att få värma mina händer med ett par tumvantar och se det osynliga ta form. Utandningen.

Inom ett visst område har jag stor erfarenhet av den självuppfyllande profetian. Mina förväntningar baserade på negativa erfarenheter styr mitt beteende och utfallet blir därefter. Jag vet också att det är rädslan som har flest röster. Det är lättare såhär - att slippa investera.


"Don't know why I'm still afraid,
if you weren't real I would make you up,
I wish that I could follow through"


Jag blir smärtsamt medveten om hur mycket skada jag har tagit. Den vetskapen suger ur mig allt hopp och jag försöker svälja klumpen i halsen.


Kanske är det bara tomheten som talar. Ett tillfälligt känslotillstånd.

Ibland tänker jag såhär:

-"Anstränger du dig för att vara/verka korkad eller kommer det naturligt?"

För jag undrar faktiskt.

Det finns en sida jag sällan visar. Men med rätt person skulle jag vara ungefär såhär:

Jag skulle spendera långa stunder med att beundra dina vackra ögon. Drunkna i dem. Säga att jag lätt blir rastlös men att jag skulle kunna titta in i dina ögon hur länge som helst utan att bli det minsta uttråkad. Jag skulle betrakta ansiktet för att kartlägga hur långt upp dina smilgropar gräver sig beroende på hur stort du ler. Och räkna dem. Dra fingrarna genom ditt hår nästan jämt. Dra mitt pekfinger längs dina ögonbryn och låta fingertopparna utforskaa din silkeslena hud i ansiktet. Dra dem längs nyckelbenet. Skulle helt spontant trycka dig så tätt intill jag kan, krama dig hårt. Sedan flytta mig precis så många decimeter ifrån, som krävs för att med klarhet beundra ditt ansikte igen. Försöka sätta ord på nyansen på din ögonfärg.

Kanske ha en miljard fjärilar i hela kroppen samtidigt?
Framför allt skulle jag le okontrollerat vid åsynen av dig. Varenda gång.

Sedan blir jag glad över att se att förändring skett på en plats där jag tyckte att förändring behövdes.


När jag blir tårögd känns det som att någon hällt syra i ögonen på mig. Ska tårar bränna så?
När jag skär lök skrattar jag lite åt mig själv. För det gör så ont så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ser säkert ut som en nyss halshuggen höna. Kan varken ha ögonen öppna eller stängda men kan inte heller lindra smärtan.


Jag stör mig på att de bästa The Knife-låtarna inte finns på Spotify. Får lyssna på detta istället:

"You've got cucumbers on your eyes
Too much time spent on nothing
Waiting for a moment to arise
The face in the ceiling
And arms too long
I'm waiting for him to catch me"

Och när hon sjunger
"Waiting for it to embrace me"
tycker jag alltid att det låter som att hon sjunger
"Waiting for him to erase me"



Nästa låt. "It's so rock 'n' roll to be alone"


Sittdans till Michael Jacksons ljuva stämma får bli det sista i natt.

Lyssnar på Placebo och återupplever konserten. Så himla, himla fin även om det spelades många låtar som jag inte kände till. Det var så mycket annat som var fint. Och hur jag nästan exploderade av lycka när Infra-red kom. Vill tillbaka till det ögonblicket.

För det är så underbart när man står under en bra konsert och en låt som redan bor i hjärtat, spelas. Man kan texten och för en gångs skull struntar man i om någon hör ens röst - man till och med skriksjunger så att lungorna känns överansträngda. För att känna så mycket som möjligt. Du älskar en låt på en helt ny nivå om du sjunger med samtidigt som du lyssnar på den. Som någon slags ömsesidig kärlek?

"Går ut i mörkret för att titta om det är stjärnklart.
Mulet och besvikelse.
Inser att det inte är längesen det var ljust vid denna tiden"

Så var det igår.
Då kändes det ungefär såhär ett tag:

"It seems no one can help me now
I'm in too deep
There's no way out
This time I have really led myself astray

Runaway train never goin back
Wrong way on a one way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there"

Ville bara stoppa huvudet i sanden. Gå under jorden. Försvinna. För jag kände hur syret tog slut. Som att man hör jättemånga ljud på en och samma gång, vilket gör att hjärnan vill antingen implodera eller explodera. Yttre faktorer.


Nu börjar alla metaforer springa i mitt huvud. Jag fick en gång höra att jag inte behöver anstränga mig för att skriva dikter, eftersom jag redan tänker som en poet. Jag släpper bara inte ut det så mycket längre.

Men jag vet ju ändå. Att ibland tycker jag bättre om att inte förstå.



Nu vänder vi på kultingen och rullar oss i sockervadd.

Ibland håller jag andan i några sekunder för att andas i symbios med någon annan.
Som om jag inte kan andas på egen hand.



Jag tycker det är rätt tryggt att bara ha känslor utan att göra så mycket med dem.
Då förblir de ju konstanta. Oförstörbara.


Ikväll gick jag jag ut för att se om himlen var stjärnklar. Möttes av mulenhet och besvikelse. Annars hade jag tagit en promenad. Insåg att det inte är längesen det var ljust vid den tiden. Jag ser fram emot att andas höst. Behöver vakna i dvalan jag alltid hamnar i om sensomrarna. Jag går inte i ide om vintern.



Jag fullkomligt älskar att se foton från andras liv. Vardagsfoton kan vara så otroligt vackra att det känns som att hjärtat knycklar ihop sig till ett russin. "Det vackra fyller våra hjärtan tills de brister", som Gardell säger. Precis så. Som att man blir så överväldigad att luften tar slut i ett helt rum.


Nu smattrar regnet mot rutan. Regniga nätter är så fina. Sist jag tittade på stjärnorna, började det regna för mycket för att sitta kvar. Fast när jag var på andra sidan fönstret, ångrade jag att jag gått in.



Det är intressant och fantastiskt hur vi människor ändå påverkar varandra. Mycket eller lite. Allting har ändå en betydelse.


Nu somnar snart min arm och jag hoppas att resten också gör det.

När hjärtat slår fortare än vanligt, är det precis som att allting annat i kroppen saktar ner.
Och jag avskyr känslan. Framkallad av oro och stress. Det känns som att hela kroppen stängs ner och hjärnan får illusionen av att falla. Yrsel. När landar jag?

Man sorterar. Vissa intryck hinner aldrig ens nå minnet. Andra, som bara varar i en sekund, hinner nå hjärtat.

Jag fullkomligt älskar när folk berättar saker istället för att hålla tyst om dem och låta tiden gå.
För det som inte sägs gör också skillnad.
Valet att inte säga något, är också ett val och det valet för också med sig konsekvenser.

Man måste våga tro på att det finns förståelse att finna hos andra människor även om man blivit motbevisad många gånger. Att mötas är oerhört viktigt. Ibland måste man gå längre än halvvägs. Hämta andra. Men vissa gånger ska man inte behöva det.

Jag förstår inte  varför det ska vara så svårt att både dela med sig av sin syn på saker och ting, och lyssna på andras. Att mötas. Sammanstråla och få perspektiv.

Jag är så van vid att bli behandlad med silent treatment att jag blir så oerhört glad när någon äntligen öppnar munnen och pratar. Saker och ting försvinner inte bara för att man tiger om dem. Saker och ting rinner inte bara ut i sanden. Man sitter bara och vänder på samma timglas.

Tänk att det bara krävs ord.

"Allt norr om Skåne är Norrland" - om det ändå vore så väl. Då hade Ida varit jättenära.
Så för en gångs skull önskar jag att faktiskt att de trångsynta och inskränkta hade rätt ;)