Trots några timmars övertid, blev jag idag på riktigt så exalterad att jag skulle kunna dansa gatan fram. Lika mycket som livsgnistan tryter av idioti, lika euforisk blir jag av intelligens. 

 

 

 

 

Någonstans, på en avlägsen väg, i en annan tid, kopplade jag in tankeapparaten ordentligt, som ett sätt att kompensera för allt det där jag kände och känner men inte kan förklara. Försökte nästan maniskt finna en logik i allt och hänga upp allting på rätt plats. Det senaste året har jag istället funnit en trygghet i allt som känns och låtit magkänslan få ta allt större plats. Accepterat istället för motarbetat/ifrågasatt/analyserat sönder. Och det är en sådan frihet. Att känna det en känner utan att ifrågasätta varför. Jag låter inte känslorna styra men jag tränger inte bort dem. För jag är båda delar. Lika mycket en tänkare som en känslomänniska. Det svåraste är att finna en balans mellan tanke och känsla. Jag kämpar fortfarande.

 

Känslor är oftast inte konstanta och så måste det få vara. Vissa känslor är dock konstanta, trots att det inte finns några påminnelser eller någonting som håller dem vid liv. För när de vistas i vakuum kan de varken utvecklas eller upphöra. 

 

 

Eftermiddagen har spenderats med skrattfest i Malins sällskap. Denna helg får således fem av fem toasts. 

 

 

 

 

 

 

Folk kan argumentera bäst de vill. Men ingenting kommer någonsin vara så enkelt som svart eller vitt för mig. Nej, det är inte antingen eller bara för att någon säger att det är så. Jag kan anse att en sådan inställning är både farlig och skadlig.

 

 

Jag drömmer mardrömmar om maktmissbruk & härskarteknik och värken gör att jag knappt kan andas. Jag älskar det jag gör men miljön jag vistas i förgiftas på bara ett par dagar och gör mig sjuk. Samtidigt känner jag en gemenskap jag inte känt sedan gymnasietiden. 

 

När en ser & inser vissa saker, finns det ingen återvändo. 

 

 

 

 

 

 

Ny, fin söndagstradition: att prata med Malin i telefon. 

 

Det är hemskt när en tappar respekten för människor som en tidigare har sett upp till. Och det här är oförlåtligt. 

 

Dagsljuset och den naturliga dosen D-vitamin gör någonting med mig. Jag minns hur våren känns och smakar och ser fram emot nya kvällar på en solvarm balkong. En längtan vaknar till liv igen. Och en värme och öppenhet omringar mitt hjärta istället för kyla och skyhöga murar. 

 

 

 

 

 

 

Nu börjar jag äntligen förstå varför jag uppfattas som ett så stort hot. Och därmed har jag en viktig avvägning att göra. 

 

Visst är det fantastiskt att närma sig 30-strecket och riktigt längta när man ska träffa sina föräldrar?

 

Artikel ur DN:

 

Janet Shibley Hyde har samlat alla större metaanalyser (alltså kombinationer av resultat från oberoende studier) om psykologiska könsskillnader från engelskspråkiga länder. Hon delar in testade egenskaper och beteenden i sex kategorier:

Intellektuella förmågor som matematik, läsförståelse, ordförråd, stavning, förmåga att föreställa sig och i tanken rotera tredimensionella föremål, intelligenstest.

Verbal och icke-verbal kommunikation som tendens att avbryta andra, öppenhet mot främlingar respektive vänner, leenden, ansiktsuttryck.

Personlighet och socialt samspel som aggressivitet (t ex fysisk, verbal, indirekt, vid olika grad av provokation), förhandlingsförmåga, hjälpsamhet, sexuella beteenden, ledarskap (t ex stil, effektivitet), personlighetstyp.

Psykologiskt välbefinnande som självkänsla, depressiva symtom, lycka.

Motorik som balans, vighet, kastlängd, kasthastighet, fingerstyrka.

Övrigt, bland annat moralisk utgångspunkt (rättvisa eller omhändertagande), fusk, datoranvändning, prioriteringar vid yrkesval.

Medelstora och stora skillnader mellan könen fanns bara för aggressivitet (främst fysisk), fysisk aktivitet (främst kastlängd och kasthastighet), och några (men inte alla) sexuella beteenden.

Män onanerar mer och tycker bättre om tillfälligt sex. Annars är kvinnor och män lika. Men fördomar om könsskillnader får kvinnor att prestera sämre.

"Män är från Mars, kvinnor är från Venus." "Könet sitter i hjärnan." Böcker om skillnaden mellan män och kvinnor säljer bra, och får mycket uppmärksamhet. Skillnaderna påstås vara många: kvinnor är mer verbala, och män är bättre på logik och matematik.

Men teserna saknar stöd i den psykologiska forskningen.

- Vi har överväldigande bevis för att män och kvinnor är lika. Men människor vill hellre tro på könsskillnader. Det gör livet mer förutsägbart, säger Janet Shibley Hyde, psykologiprofessor vid University of Wisconsin-Madison i USA.

Janet Shibley Hyde är en av världens främsta experter på området. Hon har kombinerat alla studier om könsskillnader från engelskspråkiga länder, och funnit att för nästan alla egenskaper och beteenden är skillnaden mellan kvinnor och män liten eller obefintlig. Ändå rör de allra flesta studierna områden där forskare har hävdat att det finns tydliga olikheter mellan könen, som verbal förmåga, matematik och sätt att kommunicera.

Hon hittade tre undantag. Ett är aggressivitet, framför allt fysisk aggressivitet. Men skillnaden mellan kvinnor och män är inte enormt stor.

- Och kom ihåg att 95 procent av alla människor aldrig slår någon. Men bland de 5 procent som slåss är de flesta män, säger Janet Shibley Hyde.

Pojkar är också i genomsnitt mer fysiskt aktiva än flickor, redan i tvåårsåldern. Och de kastar bollar längre och hårdare, särskilt efter puberteten, när de har större muskelmassa och kraftigare benstomme.

Det tredje undantaget rör några sexuella beteenden. Män onanerar betydligt mer än kvinnor. Män är också mer positiva till sex med tillfälliga partner.

I allt annat är män och kvinnor mycket lika.

Janet Shibley Hydes resultat är en sammanställning av så kallade metaanalyser (alltså kombinationer av flera studier), och därför betydligt mer pålitligt än andra, mindre undersökningar. En enskild studie kan innehålla fel och stora osäkerheter - frågorna kan vara olyckligt formulerade, eller forskarna kan ha intervjuat för få personer eller valt ut dem på ett olämpligt sätt. Men när den kombineras med flera andra undersökningar blir felen inte avgörande för resultatet. Ännu viktigare är att forskarna får tillgång till enormt stora datamängder: intervjuer eller test med hundratusentals personer eller ännu fler.

Göteborgsprofessorn Annica Dahlström skriver i sin bok "Könet sitter i hjärnan" att mäns och kvinnors hjärnor är olika. Nyligen kom en liknande bok ut i USA med titeln "The Female Brain" (Den kvinnliga hjärnan). Befängt, anser Janet Shibley Hyde:

- Det finns ingen "kvinnlig" hjärna. Det finns en mänsklig hjärna.

Enligt henne är det bara på några små begränsade områden som mäns och kvinnors hjärnor är olika, och skillnaderna är små: mellan fem och tio procent. Två personer av samma kön kan ha hjärnor som skiljer sig mer än så.

Janet Shibley Hyde menar att det är ett misstag att ta för givet att skillnader i hjärnan automatiskt leder till olika beteenden, utan att undersöka saken med psykologiska test.

Den populära bilden av enorma skillnader mellan könen är alltså osann, och kan leda till kostnader för samhället och enskilda individer, enligt Janet Shibley Hyde. Lärare och föräldrar kan till exempel missa flickor med anlag för matematik.

Janet Shibley Hydes sammanställning visar att män och kvinnor i genomsnitt är lika bra på matematik. Men forskare har hävdat att männen dominerar bland de riktigt intelligenta (och de riktigt ointelligenta). På specialutbildningar för mycket begåvade barn i USA går också betydligt fler pojkar än flickor.

- Men vid internationella matematiktävlingar är flickor från Rumänien och Kina helt överlägsna pojkar från USA. De kommer från samhällen som uppmuntrar även flickor att hålla på med matematik, säger Janet Shibley Hyde.

Internationella jämförelser mellan femteklassare i USA, Taiwan och Japan visar samma sak: de asiatiska flickorna räknar betydligt bättre än de amerikanska pojkarna.

- Kulturella skillnader är mycket, mycket större än skillnader mellan könen, säger Janet Shibley Hyde.

En annan forskare som studerat konsekvenserna av en felaktig bild av kvinnor är Claude M Steele, professor på institutionen för psykologi vid Stanforduniversitetet i USA. Hans forskning visar tydligt att den allmänna uppfattningen att kvinnor är underlägsna män i matematik gör att kvinnor presterar sämre. Claude M Steele kallar fenomenet för hotet från stereotypen.

- Även om ingen runt omkring säger något blir kvinnor påverkade av stereotypen. Väljer de ändå att ägna sig åt matematik blir de stressade av att hela tiden behöva bevisa att fördomarna inte stämmer, säger han.

I skolan klarar pojkar och flickor matematiken lika bra. Även på introduktionskurser på amerikanska universitet får kvinnliga studenter lite högre betyg än de manliga. Men på högre nivåer lyckas männen bättre. Claude M Steele och hans kolleger ville se om det kan förklaras av hotet från stereotypen eller om det beror på biologiska skillnader. De studerade studenter som läst matematik en termin och fått höga betyg, som visste om att de var begåvade, och som tyckte att den matematiska begåvningen var viktig för deras självbild. När dessa högintelligenta studenter fick göra ett mycket svårt prov, som egentligen kräver flera års ytterligare matematikstudier, klarade sig männen i genomsnitt mer än dubbelt så bra som kvinnorna. Men om testledaren först talade om att män och kvinnor tidigare alltid klarat just detta prov lika bra, lyckades kvinnorna lika bra som männen. Det enda som krävdes för att kvinnorna skulle prestera lika bra som männen var alltså att de fick höra att de kunde göra det. Om det fanns medfödda biologiska skillnader hade naturligtvis männen klarat provet bättre än kvinnorna i båda fallen, oavsett vad testledaren sagt.

Andra forskargrupper runt om i världen har upprepat och bekräftat Claude M Steeles slutsatser i mer än hundra publicerade studier.

Forskarna har alltså visat att fördomar direkt kan påverka hur bra kvinnor lyckas på ett matematikprov. Så länge folk tror att män är bättre på matematik kommer kvinnliga matematiker att känna att de behöver kämpa hårdare för att visa att de duger, och prestera sämre när de blir frustrerade.

Hotet från stereotypen är därför ett reellt hinder för kvinnors (och andra gruppers) prestationer. När Claude M Steele ska förklara jämför han med basket. I USA är sporten helt dominerad av färgade spelare.

- Om en färgad spelare misslyckas eller spelar dåligt och blir frustrerad kan han ta det som en motivation att träna hårdare i stället för att lägga av, eftersom han aldrig behöver ifrågasätta att han faktiskt hör hemma i gruppen.

På samma sätt behöver en manlig matematikstudent aldrig fundera på om han tillhör gruppen. Får han en uppgift som han inte klarar av att lösa kan han skylla på att det är en dum uppgift, eller på att hans lärare inte gått igenom allting på föreläsningarna. En kvinnlig student som möter samma frustration kan i stället börja tvivla på sig själv, eftersom hon redan utmanat stereotypen och fördomarna när hon valde att studera matematik.

- Även om en kvinna inte tror på stereotypen måste hon alltid förhålla sig till den när hon jobbar i en mansdominerad bransch. Många orkar inte med att alltid jobba dubbelt så hårt för att visa att de klarar av det, och byter bana för att slippa pressen, säger Claude M Steele.

Claude M Steeles resultat innebär också att satsningar på att hjälpa svaga grupper kan få motsatt effekt. Om ett universitet till exempel vill ha fler kvinnliga matematikstudenter och satsar på att ge extra hjälp och stöd till flickor och kvinnor kan det förstärka stereotypen - om kvinnor behöver hjälp måste de ju vara sämre. Då är det mycket effektivare att ge extra stöd till alla. Claude Ms Steele anser att det allra viktigaste är att lära ut att matematik är en inlärd förmåga som kräver arbete och disciplin, inte en medfödd talang hos gudabenådade individer.

- Vi ska absolut inte sprida uppfattningen att matematisk förmåga beror av gener och kön.

Maria Gunther Axelsson

 

Blicken, som tidigare varit fastklistrad mot marken, lyfts nu mot himlen. En himmel som är blå, som släpper igenom solstrålarna och låter världen bada i ett ljust, gult sken. Jag jagar åsynen mellan husfasaderna och tänker att jag hade glömt hur vår känns. Men det är precis så här den känns. Den oförklarliga entusiasmen i bröstkorgen som finns där utan en specifik anledning. Och ögonen som börjar söka istället för att undvika. 

 

 

 

 

Idag står det en stor byrå i soprummet. Jag borde naturligtvis ha vant mig vid detta laget, men jag blir lika förvånad varenda gång. 

 

Jag får en ännu djupare förståelse för allt det där jag redan visste om mig själv. 

 

Jag kramar om en kollega som haft ett svårt möte och en annan kollega som har en svår situation. Jag minns inte senast jag var kramig utan oftast vill jag inte ha fysisk kontakt. 

 

Kanske är det utvecklingen som blir när en slutar se känslor som en svaghet, någonting som en måste skydda sig själv emot.

 

 

 

Mina allra sämsta beslut har jag fattat genom att gå emot min intuition på grund av att jag missbedömt intuitionen som rädsla och då klassat det som någonting att övervinna för att bli starkare. Jag har bara blivit svagare. Nu vet jag bättre. Så. Jag släpper logiken och den eviga eftertänksamheten. Jag lyssnar nu. 

 

En hel drös med män har tagit sig rätten att kommentera Nours orakade armhålor och menar att hon inte får se ut så, eftersom det i mäns ögon rent generellt är "äckligt" och "osexigt". 

 

Jag glömde, det enda en kvinna bedöms utifrån är hennes utseende.

Jag glömde, allt kvinnan gör ska vara för att behaga mannen.

Jag glömde, kvinnan har inte rätt till sin egen kropp och att se ut hur hon vill (utan att bli trakasserad som följd om hon går emot det förväntade idealet). 

 

Eller. NEJ!

 

 

 

 

 

 

 

Den positiva energin flödar åter & jag ser möjligheter. Tiden räcker inte till men jag slösar ändå med den på saker som ger energi. I det kaos som råder, innan jag finner en balans i det nya, trivs jag lik förbannat, trots att jag är en person som i vissa avseenden spinner av struktur och ordning. Jag släpper på avståndet och släpper människor i vardagen närmre. Delar med mig av mig själv på ett djupare sätt och ler i samförstånd. 

 

Behovet av att skydda sig från andra minskar när man lägger energin på rätt ställen.

 

 

 

Denna dag, alltså. 

 

Den började med att jag tappade ett ägg rakt ner i köksgolvet (som egentligen skulle läggas i en gryta och kokas). Knäckta ägg har så oerhört mysig konsistent och är så fantastiskt lätta att torka upp. Oh ja. 

 

Sedan följde kaotisk tandborstning. Jag provar just nu en ny tandkräm på inrådan av en kollega och vän. En intressant faktor är att den är chockmörkblå. Så då är det roligt att, när en ska stänga av eltandborsten, istället slinter så att eltandborsten flyger runt i hela badrummet och efterlämnar sig mörkblåa stänk överallt. Woohoo.

 

Dessa missöden bekom mig dock inte just då och jag mediterade på morgontåget för att vara lugn och harmonisk hela dagen. HAHAHA.

 

För sedan, ja jävlar. 

 

Jag skulle iväg och genomföra barnsamtal. Inga konstigheter. Hade bokat tjänstebil i vanlig ordning. Inga konstigheter. Dock fanns en tjänstebil, som inte längre finns kvar hos oss, kvar i bokningssystemet. Och naturligtvis var det den jag hade bokat. Så jag fick ta en annan bil. Vårt senaste tillskott. Med alkolås. Jag förstod på en gång att jag inte skulle reda ut att blåsa på korrekt sätt. Och jag hade en tid att passa. För det första tog det mig fem minuter att lista ut hur denna märkliga cyberspace-nyckel skulle sättas in i tändningslåset. Därefter blåste jag mig halvt fördärvad under nästkommande tio minuter (som resulterade i en yrsel som höll i sig till efter lunch). Mätaren pep till så fort jag börjat blåsa och uppmanade mig att blåsa längre. Dubbla budskap, much? Hur ska jag kunna blåsa längre när jag inte får blåsa alls, moron? Jag vill inte veta hur mycket jag satt och svor för mig själv. Stressad och en smula svart i blicken fick jag kapitulera och undersöka om det möjligen fanns en annan bil som var ledig. Det fanns det. En bil i monstertruckstorlek

 

En sidestory till detta är att jag häromveckan, för första gången sedan jag började för tre år sedan, skrapade en tjänstebil (som förvisso var väldigt skrapad redan). Jag har aldrig tidigare haft problem med att parkera denna bil på sin plats (förutom den lilla detaljen att vårt garage överlag är överjävligt). Men det blev genast väldigt mycket svårare med en stor pelare i vägen på ena sidan, och en bil i monstertruckstorlek på andra, som upptar våldsamt mycket mer plats än den vanliga personbil som stått där tidigare. Så dagen kom då jag hamnade i en situation där jag stod inför valet; skrapa pelaren eller monstertrucken? Jag valde pelaren.

 

Och här var jag nu, och skulle köra den förbannade monstertrucken. I stressat och en smula förbannat tillstånd, och redan försenad. Jag är aldrig försenad, aldrig. Så jag begav mig, och kom fram till världens trängsta parkering. Hurra, praise the lord osv. Men jag fick en plats som gjorde att jag åtminstone hade en sida fri. Genomförde mitt samtal i rekordhastighet och skulle återvända till kontoret. Men monstertrucken var nu fint inbakad och hade inte längre någon sida fri. Såvida jag inte kände för att ge mig på att försöka köra över ett stort snöberg genom att trycka gasen i botten. Försökte frenetiskt backa ut utan att demolera alla bilar i min väg, men fick efter sisådär tio minuter ge upp. Ställde mig i parkeringsrutan igen och stängde av bilen. Konstaterade stilla att jag hade tre alternativ. Antingen fick jag ta en långpromenad tillbaka till kontoret så att någon av vaktmästarna fick hämta hem plåtdjävulen, ett annat alternativ var att sitta kvar här tills arbetsdagen var slut och alla andra skulle flytta på sina bilar ((vid denna tidpunkt var klockan ca 9:30), eller också fick jag ta några djupa andetag och prova en gång till innan jag skulle uppnå en sådan frustrationsnivå att jag skulle börja gråta en skvätt av ren ilska. 

 

Jag valde att först prova sista alternativet, och kom mirakulöst ut. (Men jag har klargjort för mina kollegor att jag under inga omständigheter tänker vara den som kör oss till och från morgondagens föreläsning ;))

 

Så var man sedan tillbaka på trygga kontoret och med planeringen låsa in sig där för dokumentation resten av dagen. Så vad mer kunde då gå fel denna fantastiska, sprudlande dag? Tja, att hela IT-nätet låg nere när jag kom tillbaka. Varför inte, liksom?

 

Inte för att jag någonsin köper trisslotter, men idag är sannerligen inte dagen då jag tänker börja.

 

 

 

 

Så kom eremiten iväg till krogen för första gången på ett halvår, yay! Och varannan vatten är världens bästa koncept.